Färgstark flanör
Lars Nilsson flanerar gärna i sitt Paris. Plaza följde med haute couture-stjärnan och pratar Satie, Sartre och satängbomull.
Att Lars Nilsson skulle återvända till modets, musikens och de magiska trädgårdarnas stad stod skrivet i haute couturens stjärnor. Det är där uppe på modehimlen vår designstjärna har givit lyskraft åt modets globala estrad. Sedan en tid är han åter på plats i staden där karriären sköt fart. Rekordfart, närmare bestämt. Han älskar sitt Paris. Att vandra genom kvarteren där arrondissemanten skiftar i ton, mönster och karaktär är som möta Madame Paris när hon byter klädedräkter, andas ömsom lugnt avslappnad, skriker och sjunger sig ömsom bullrigt stökig. Hon är livet, kan han säga, men som kreatör är det lugnet som lockar. Att vandra genom sin stad är att flanera genom sin inre Narniagarderob där de mest häpnadsväckande kreationer kan blomma ut. Plaza följde med på Lars kreativa strövtåg i sin nygamla hembygd.
– Jag är generellt inspirerad av växter och natur. Alla designelement finns där naturligt. Färgerna, materialkänslan, texturen, säger Lars Nilsson med en artigt blygsam röst.
För att vara en mindre världsstjärna i en större modestad inger han ett ödmjukt intryck, till skillnad från Paris, åtminstone i viss salonger. Lars Nilsson har personligen arbetat för några av den moderna modehistoriens största – från Christian Lacroix till John Galliano – och skapat egna kollektioner åt ledande modehus, däribland Nina Ricci. New York Magazine har utnämnt honom Designer of the Year. Ändå är örebrosonen artigt ödmjuk med ett lugn som om han aldrig lämnat de trädgårdar han älskar att vistas i för att låta sig fyllas av kreativitetens klorofyll. Om Pariskonstnären Claude Monet hade sina näckrosor, så har Lars Nilsson sina irisblommor.
– För ett antal år sedan rekommenderade en vän mig att besöka en trädgård här i Paris, den är bara öppen på vardagar och har blott irisblommor. Iris är mest förknippad med blått, men det var så inspirerande med alla olika färgkombinationer. Jag studerade noggrant ute i trädgården och ritade sedan inne vid ritbordet, säger Lars Nilsson och slår sig ned vid ännu ett café på vår promenad.
Irisen i fråga blommade ut i sänglinnekollektion, Hästens Iris Collection. Passionen för den gåtfulla växten speglas i mönstret. Irisen är för övrigt Frankrikes nationalblomma och finns representerad i emblemet för fransk monarki, Fleur-de-lis. Irisen symboliserar lugn och ro, Lars Nilssons kännetecken likaså.
– Jag gillar det taktila arbetet, redan från början under den kreativa processen då jag antar det vita arket på skissbordet och tecknar med kritor, pennor eller gouachefärger. Den fria leken är viktig. Ofta har jag en grundtanke – som kan uppstå under de mest oväntade tillfällen – men så tar den sig nya kreativa vägar. Arbetet med händerna är grunden. Det var därför jag en gång åkte hit till Paris, för att drapera dockor med tyger och verka nära materialet. Även hantverksprocessen inspirerar, hur väveriet arbetar. Återigen, det taktila.
Bomull och ull är onekligen Lars Nilssons mest återkommande material.
– Det finns en sådan spännvidd av kvaliteter, från enkla till mer förfinade, såsom schweizisk satängbomull. Det är en oändlig skillnad på bara 100 och 110 gram.
En annan given ingrediens i den kreativa processen, förutom
»Precis som i musik så finns det en rytm även inom design.«
blommor, är musik. En konstart högst förknippad med Paris. Från Fauré till Phoneix, Debussy till Daft Punk.
– Musik är viktig för mig. Den förstärker en känsla, ett sinnestillstånd. Jag lyssnar främst på klassisk musik och disco från åren mellan 1971 och 1981. Mest spelade är sannolikt Claude Debussy och Erik Satie. När det kommer till modernare musik är London, och framför allt Stockholm, en större musikstad. Jag tar med mig musik till Paris under mina besök i Stockholm.
Paris egen Erik Satie är, inte minst med den berömda Gymnopédies (1888), en portalprofil i den repetitiva musiken. Här finns ett släktskap till mode, mer än faktumet att Satie medverkade i det amerikanska modemagasinet Vanity Fair. Under promenaden med Lars genom Paris förs tankarna till en film som kom för några år sedan, Satiesfictions – Promenades with Eric Satie av Anne-Kathrin Peitz och Youlian Tabakov. Lars Nilsson är i likhet med sin musikaliska hjälte fascinerad av att skapa mönster genom repetition. Där Satie byggde ljudmattor, skapar Nilsson tyger.
– Precis som i musik så finns det en rytm även inom design. Det repetitiva, det återkommande, särskilt i mönsterdesign. De två viktigaste verktygen vid mönsterdesign är kopieringsmaskinen och spegeln. Du behöver se hur mönstret repeteras i rummet, oavsett om det är mönster för mode eller inredning. Distansen och rymden som spegelns repetition ger är värdefull.
Idag pendlar Lars Nilsson – via tåg – mellan Paris och London, två modestäder med två egna personligheter.
– Paris är mer feminint, medan London är mer maskulint och starkare inom herrmode.
Mamma är från Dalarna och Lars fick kulturen och textilintresset från henne.
– När mamma började inom hemslöjden i Örebro ökade mitt intresse för material och mönster. Jag reste som 18-åring till Paris. Hantverket lockade. På Chambre Syndicale de la Couture Parisienne var det endast 70 elever i varje årskurs. När det vankade praktik erbjöd Chanel två platser, jag fick den ena.
Resten är, som det heter, modehistoria.
– En klasskompis arbetade för Christian Lacroix. Han skulle göra sin första kollektion och jag fick praktik i två veckor, det utvecklades till ett fast arbete i nio år. Mellan kollektionerna var jag en del i produktionen och tog hand om externa arrangemang, när Woody Allen var i Paris för att filma eller ta hand om en utställning i Spanien. Lacroix var, och är fortfarande, en väldigt kulturell människa. Han började dagen med morgontidningarna för att läsa om nyheter, teater, konst, allt för att få impulser till sitt kreativa arbete. Vi träffas fortfarande.
En annan profil Lars arbetet med är John Galliano.
– Otroligt duktig. Där började ofta processen inte med själva kläderna utan med platsen för visningen och musiken. Kläderna utvecklades parallellt.
Vilka har betytt mest för dig?
– De två som betytt mest är nog Lacroix och François Lesage, vars broderifirma köptes upp av Chanel. Tekniken och livsglädjen han stod för. Den har jag tagit med mig.
Den glädjen kan ofta skönjas i Lars Nilssons mönster, oavsett om de bärs av en människa, en möbel eller båda två samtidigt, som i en säng.
– Idag går mode och inredning hand i hand men är ändå väldigt olika. De förenas, hos mig i alla fall, av det klassiska. Inredning ska förstås hålla längre, i flera år, medan en aftonklänning inom haute couture används vid några enskilda tillfällen. Det är hedrande att få ha arbetat för två svenska inredningsföretag med ett så gediget designarv som Hästens och Svenskt Tenn, säger Lars Nilsson vid bordet på Café de Flore i Saint-Germaindes-Prés, en gång Jean-Paul Sartres och Simone de Beauvoirs favorit, nu Lars Nilssons.
Här inspireras han av Paris folkliv, en gåtfull flora av karaktärer – lite som vandrande iris-blommor. Vissa skulle säga att han är en lite av en urban blomma själv, en gåtfull iris. π