AMBASSADÖRENS PALATS
Plaza gör ett unikt besök hos den franska ambassadören och pratar diplomati, dans och design.
En turbulent tid i Europa till trots och ett år inlett med massprotester i franska storstäder, räds inte president Emmanuel Macron förändringens vindar. Även hans diplomatkår arbetar ihärdigt för att modernisera förlegade strukturer. Sedan 2017 bor den franska ambassadören David Cvach med fru Orlane Valentin i den franska statens legationsbyggnad i Stockholm. På en av Östermalms gröna gator, trädkantade Narvavägen, tronar Bromska palatset. För första gången hyser den historiska byggnaden en familj med tre barn. Det var den franske ambassadören Louis Delavaud som 1918 förvärvade änkan Broms palats, när han panikslagen insåg att dåvarande majestäten Gustaf V återupptagit traditionen att äta middag hos de utländska delegationscheferna.
Ambassadör David Cvach reflekterar:
– Fransmännen ser det som typiskt svenskt, svenskarna som typiskt franskt, och alla tycker att det är en mycket speciell plats. Jag tänker ofta på grundaren, Emil Broms. Speciellt när jag sitter i arbetsrummet på första våningen, det har förändrats minst av alla sedan hans tid. Det finns en anledning till att huset känns både nordligt och sydligt: det var precis hans idé! Jag känner mig stolt över att det nu varit Frankrikes residens i Sverige under ett sekel.
Större förändringar i möblemanget låter sig inte göras, då kulturskatterna hör till de essentiella inventarierna. Men David och Orlane gör sitt bästa för att förnya. Mattor byts ut till mer moderna. Samtida konstverk hängs med dåtida porträtt. Och personligt utvalda möbler letar sig in i inredningen. I inre hallen hänger två imponerande Vertigo Pendant Lamp. Parisiskan Constance Guisset designade Vertigo för tio år sedan. Lättheten får lampan att sakta snurra och skuggorna skapar mönster i rummet. Pendeln i sig är ett tudelat uttryck, typiskt funktionellt svenskt och dekorativt franskt. I det privata arbetsrummet syns alster signerade Davids föräldrar, pappan är skulptör och mamman målar i pastell.
– Själv har jag ingen kreativ ådra, men lärde mig vad hårt arbete betyder av mina föräldrar och deras konstnärsvänner. Det kan tyckas konstigt eftersom konstnärer antas ha någon slags bohemisk, lättsam livsstil. Faktum är att konstnärer är bland de hårdast arbetande i världen, då de ständigt pressar gränserna, de ifrågasätter sig själva, varje dag. De flesta andra yrken har normer som du bara behöver lära dig och klara av. I mitt arbete försöker jag importera lite av det; att ifrågasätta vad jag ser och vad jag är för att tillgodogöra mig underliggande sanningar från världen omkring och bygga en sund politik och ett sunt liv på. Ur det perspektivet blir diplomatjobbet oändligt mer intressant med sin representation och sitt politiska skvaller, det får en nästan mystisk dimension, fortsätter David.
Om möbleringen ger intryck av stram representation, är ambassadören desto mer lättsam. Plaza, som första inbjudna media någonsin att besöka den privata sfären, är ett bevis på den öppenhet han vill ska genomsyra ämbetstiden.
När arkitekterna Ludvig Peterson och Erik Lallerstedt fick i uppdrag att rita Broms bostad, var båda inspirerade av den rådande vurmen för italienska renässanspalats. Fasaden i sin slätputsade gulockra, vittnar om svärmeriet för det sydeuropeiska. Svensk kyla hindrar dock inte David att utforska Stockholm. Född Parisare som bott i flera arrondissement på den högra stranden, anser David att Stockholm liksom Paris är flanörernas stad.
– Vi har gått runt i nästan alla stadsdelar och imponeras av – precis som i Paris – att de alla har sin säregna själ. Stockholm känns kosmopolitiskt, en öppen och levande storstad.
Den stora skillnaden ligger i utformningen:
– Paris är tätbefolkat där de få gröna ytorna är trädgårdar som formgetts lika mycket som byggnaderna och gatorna. Du går genom en vacker mänsklig skapelse, men det tar minst en timme att komma till den verkliga landsbygden. I Stockholm väntar naturen ständigt runt hörnet och det som för en Parisare är två separata universum – staden och naturen – kombineras harmoniskt.
David funderar över sin hemstad, över vad – vem – Paris är egentligen:
»Fransmännen ser det som typiskt svenskt, svenskarna som typiskt franskt, och alla tycker att det är en mycket speciell plats.«