Glaciärfynd
NORGE. Arkeologiska fynd smälter fram på fjäll och glaciärer till följd av global uppvärmning. Flest isfynd har gjorts i Oppland fylke i Norge, bland annat en hel tunika från år 300. Hur hamnade den här?
I takt med den globala uppvärmningen smälter arkeologiska fynd fram ur glaciärer och isar. Flest fynd har gjorts i Oppland fylke i Norge.
År 1991 fann två turister i Alperna en 5 300 år gammal mumie som höll på att smälta fram ur isen. Det frystorkade liket, som vi i dag känner som Ötzi, var en arkeologisk sensation. Föga anade man då att Ötzi bara var startskottet. År 1997 upptäckte kanadensiska arkeologer flera tusen år gamla föremål och djurben i smältande isdrivor i det kanadensiska territoriet Yukon. Liknande fynd har sedan gjorts vid isen i andra fjällområden i Nordamerika och Europa. En helt ny arkeologisk disciplin har uppstått – glaciärarkeologi. De många fynden i smältande is förklaras med den globala uppvärmningen.
Även om Ötzi fortfarande är det mest kända isfyndet, var han inte det första. Det första kända fyndet är en pil som smälte fram ur en isdriva i Oppdal kommun i Sør-trøndelag fylke i Norge 1914, alltså för mer än hundra år sedan. En tidningsartikel från British Columbia i Kanada 1925 berättar också om pilfynd från isen. Flera fynd dök upp i Oppdal i samband med de varma somrarna på 1930-talet, då det också gjordes några fynd i grannfylket Oppland. Sedan lugnade det sig till slutet av 1990-talet, då ett stort antal pilar och atl-atl, som är ett så kallat kastträ, samt paleozoologiskt material, som ben och horn av ren, smälte fram ur isen i Yukon i Kanada. Kort därefter gjordes isfynd på andra ställen i Kanada, Alaska och Klippiga bergen. Det började också komma fler fynd i Alperna.
Situationen i Norge ändrade sig dramatiskt år 2006. Hösten var lång och varm, och isen smälte mycket. Hundratals fynd smälte fram i Oppland den hösten. Sedan dess har isen på högfjället i Oppland smält nästan varje år utom 2008, 2012 och 2015. Mer än 2 000 arkeologiska isfynd har samlats in bara i Oppland, vilket gör fylket till det fyndrikaste området i världen med mer än hälften av alla isfynd. I Oppdal har isen också smält och gett många nya fynd. Nyligen har det också börjat komma isfynd i andra fjällområden i Sydnorge och i Sverige.
De många fynden i isen visar att människor förr i världen uppehöll sig högt uppe till fjälls. De allra flesta isfynden i Norge och Nordamerika har att göra med renjakten. Varma dagar i juli och augusti drar renen, då som nu, upp till snö och is för att komma undan renbromsen. Denna plågsamma insekt försöker lägga ägg under pälsen eller i svalget på renen. Men snön är för kall för bromsen. Så när det blir varmare nere i betesområdena och bromsen blir en plåga, drar renen upp till is och snö för att få vara i fred. Renen håller sig där uppe tills temperaturen faller igen mot slutet av dagen. Då är bromsen inte längre aktiv och renen kan återvända till sina betesområden. Detta dagliga rörelsemönster kände de forntida jägarna väl till, och de jagade renen både på dess väg till och från snö och is och också däruppe. Under jakten sköts pilar bort i snön och annan jaktutrustning gick förlorad.
Människorna korsade också högfjället i samband med kortare eller längre färder. De skulle kanske upp till sin fäbod, och vid något tillfälle måste de korsa is på vägen. Andra gånger var det fråga om längre transporter. Fynd från färdvägar är knutna till nedisade fjällpass och särskilt vanliga i Alperna, där i gengäld jaktfynden i princip lyser med sin frånvaro. I Skandinavien är det hittills bara färdvägen över glaciären Lendbreen i Oppland som är känd. Här har det gjorts hundratals fynd.
De många fynden i Oppland beror antagligen på de relativt korta avstånden mellan bebodda dalar och jaktområden. Folk bodde relativt tätt i dalarna, och att gå upp till jaktområdena i rask takt tar inte mer än två tre timmar. Isområdena i Nordamerika ligger till exempel mycket längre från tättbefolkade områden.
Det har gjorts en räcka unika fynd i isen i Oppland. En sko av djurhud från bronsåldern hittades redan 2006 av en lokal amatörarkeolog och var det fynd som satte
i gång glaciärarkeologin i Oppland. Lokala medhjälpare är guld värda i arbetet med att rädda fynden från isen.
Ett av de absolut finaste fynden är en hel tunika från cirka år 300 som hittades vid färdvägen över Lendbreen. På samma ställe återfanns också en tumvante från vikingatiden. Att en vante kan blåsa bort från sin ägare på högfjället är lätt att föreställa sig, men fyndet av en hel kolt är mer mystiskt. Fynd av hela klädesplagg är kända från fjällpass i Alperna. Det är väl känt att folk som är starkt nedkylda kan uppleva intensiv värme, så att de paradoxalt nog klär av sig strax innan de fryser ihjäl. Kanske hamnade tunikan i snön till följd av långt framskriden nedkylning.
Det allra vanligaste fyndet är så kallade skrämselpinnar. Det är stickor av trä, vanligtvis runt en meter långa, med en liten vimpel, björknäver eller liknande fäst i toppen. Den lilla toppen rörde sig i vinden. Eftersom renen upplever rörliga föremål som hotfulla försöker den undvika sådana. Skrämselpinnarna placerades ut i rad för att leda renen till jägarnas gömmen. Mer än tusen skrämselpinnar har hittats vid isen.
Fyra skidor har också smält fram i Oppland. Den äldsta är en kort skida med spår av påsytt skinn, som har daterats till yngre bronsålder. Den mest kompletta skidan är från det som i Norge kallas merovingertid, vilket i Sverige motsvaras av vendeltid, och har en bevarad bindning, vilket är mycket sällsynt för förhistoriska skidfynd.
Knivblad av järn är relativt vanliga fynd vid arkeologiska utgrävningar, men vid isen finner vi dem med träskaftet intakt. Vi har hittills funnit tre knivar med björkskaft. Den äldsta är från folkvandringstid och den yngsta från tidig medeltid.
Pilar är förstås vanliga fynd och cirka 160 pilskaft med eller utan pilspets har hittats. De äldsta skaften är från övergången mellan äldre och yngre stenålder för cirka 6 000 år sedan, medan de yngsta härstammar från armborst. Därutöver har vi samlat in ett betydande benmaterial från både vilda djur och husdjur.
Arkeologiska fynd har i allmänhet svårt att bevaras i eller under massiva glaciärer. Isens konstanta rörelse förstör föremålen, och de sorgliga resterna hamnar till slut vid glaciärens mynning. När man hör om spännande fynd från glaciärer, brukar de inte vara så gamla, utan komma från försvunna flygplan eller sentida soldater.
Lyckligtvis är det inte all is på högfjället som rör sig. Fält med orörlig is ligger vid glaciärernas yta eller sida. Det finns också fritt liggande isdrivor, ansamlingar av is, som inte rör sig. Dessa är fantastiska förvaringsställen. Djupfrysning är det som bevarar föremål i organiskt material bäst.
De allra flesta fynd görs på marken intill
”De många fynden i Oppland beror nog på korta avstånd mellan dalar och jaktområden.”
drivorna. Små isdrivor reagerar mycket snabbare på väder och klimat än stora glaciärer. När isen i drivorna smälter, hamnar fynden på marken, där de sedan täcks av ny is. Somliga fynd har varit med om det flera gånger. De sista åren har det börjat smälta fram fynd från isdrivornas yta. Detta visar att smältningen nu har nått den is som tidigare inte har berörts. Vi tror att avsmältningen på flera ställen har nått den is som senast såg dagens ljus på stenåldern.
Glaciärer och isdrivor är väldigt komplicerade fyndplatser. Delar av samma föremål kan vara spridda mer än hundra meter från varandra, bland annat på grund av smältvattnet och vinden. Det är svårt att avgöra om också mänsklig aktivitet har spelat in. Att tolka spridningens mönster är besvärligt.
De äldsta fynden från isen i Skandinavien är från Oppland och cirka 6 000 år gamla. I Alperna är fynden några hundra år äldre, medan fynden i Nordamerika i några fall är mer än 7 000 år gamla. Skulle det alltså vartefter isen smälter bli möjligt att göra fynd från den senaste istiden? Den chansen är nog väldigt liten och orsaken är att det norra halvklotet genomgick en markant uppvärmning för 7 000–8 000 år sedan. På grund av små och gradvisa förändringar i jordens kretslopp ökade solinstrålningen under somrarna, vilket ledde till att det mesta av isen på det skandinaviska högfjället smälte bort. Den nutida isen på högfjället härstammar alltså inte från istiden utan nyskapades för cirka 7 000 år sedan och därefter.
Sedan 2006 har arkeologerna i Oppland arbetat kontinuerligt med att rädda de fynd som smälter fram ur isen i fylket. Vi har sedan 2011 ett glaciärarkeologiskt projekt tillsammans med Kulturhistorisk museum vid Universitetet i Oslo, som huvudsakligen finansieras av fylket och staten.
Arbetet i fält görs i augusti och september, när snön från föregående vinter har smält undan och innan det kommer ny vintersnö. Att försöka göra fynd vid glaciärer och isdrivor är inte som annat fältarbete. Vi går in med tunga ryggsäckar, klövjehäst eller i något fall helikopter, allt efter de lokala förhållandena. På platser med många fynd sätter vi upp ett basläger, där vi kan ligga i tält upp till 7–10 dagar i sträck. Vädret är minst sagt oförutsägbart, och det är inte ovanligt att vi måste stanna i lägret en extra dag eller två på grund av snöfall.
Områdena vid isen registreras systematiskt: vi går skallgång med korta avstånd mellan deltagarna. En markör sätts ner vid varje fynd. Därefter går vi över området igen och samlar in fynden. Vi bestämmer positionen med gps, fotodokumenterar och packar föremålen noggrant, så att de tål transporten ner till låglandet.
Under fältsäsongen mellanlagras fynden på Norsk fjellsenter i Lom. Något fynd ställs ut tillfälligt i en kyldisk, medan andra fryses eller läggs för att torka. När fältsäsongen är slut transporteras fynden till Kulturhistorisk museum i Oslo för katalogisering och konservering.
Att isen på högfjället i Norge smälter hänger samman med att glaciärer generellt krymper över hela världen. Klimatforskarna menar att denna smältning med stor sannolikhet förorsakas av människan. Klimatprognosen för Sydnorge förutskickar att den mesta isen på högfjället kommer att smälta bort under detta århundrade. Avsmältningen kommer att gå lite upp och ner, liksom den gör för havsisen runt Nordpolen. Men den långsiktiga trenden pekar bara åt ett håll: nedåt.
Även på den svenska sidan av gränsen har det som sagt gjorts fynd på fjället. Två pilar från vikingatid/medeltid med järnspets och träskaft bevarade hittades i isdrivor i Torneträsk-fjällen på 1960-talet. Nyligen fann man två pilar till vid isen i nästan samma område. Man har också hittat en släde från 1600-talet vid en glaciär i området. Det är nästan lika mycket som hade hittats i Oppland före den stora smältningen 2006, och det utan att det har gjorts annat än små, tillfälliga undersökningar.
Det finns all anledning att tro att det finns intressanta fynd i Sverige och om dessa ska räddas måste man få till stånd ett mer långvarigt projekt. Dessa fynd kommer inte av sig själva.
”Den mesta isen på högfjället kommer att smälta bort under detta århundrade”