Genvägen till Sveriges stenålder
GENETIK. Dna-analyser visar att vår historia präglas av rörlighet. Men vi förstår inte forntidens människor bara genom att reda ut släktskapsförhållanden.
Ibörjan av den yngre stenåldern växte bondesamhällen fram på flera håll i södra Sverige. För 5 350 år sedan lyckades en av Sveriges första hövdinga familjer etablera sig i Alvastratrakten innanför Vätterns strand. Medlemmar av den familjen kom att bli ledare för kanske ett par tusen jordbrukare i västra Östergötland. Vid foten av det dimhöljda Omberg lät familjen uppföra några dösar, imponerande storstensgravar, där generationer av släktmedlemmar och andra skulle komma att begravas.
Själva hövdingagården låg mindre än två kilometer därifrån, i Broby invid stranden av en bubblande, sank källmyr. Ute i myren lät en tidig hövding uppföra en flera hundra kvadratmeter stor träplattform omgiven av palissader, dit man nådde längs en åttio meter lång spång från gården. Plattformen, känd som Alvastra pålbyggnad, upptäcktes i början av 1900-talet. Den har grävts ut i omgångar och gett ett fantastiskt rikt och välbevarat stenåldersmaterial. Detta bearbetas fortfarande för fullt, främst i Alvastra projektet vid Historiska museet och Stockholms universitet.
Plattformens funktion är omdiskuterad, men en möjlighet är att den byggdes för att hövdingen skulle kunna samla utvalt folk under någon vecka i slutet av sommaren varje år för kult, skördefester, initiationsriter och gåvoutbyten. Där festade de på spannmål, äpplen, hasselnötter och kött men offrade också matvaror till gudarna, bröt sönder bärnsten ssmycken och dubbeleggade stenyxor och knackade sönder dyrbara flintyxor från Sydskandinavien. En del av offren brändes på plattformen.
Tack vare dendrokronologiska bestämningar av pålar har det varit möjligt att bestämma hur plattformen har byggts upp, reparerats vid bränder och förfall och bättrats på år för år. Det tycks faktiskt gå att följa de två tre första generationerna av hövdingar. Den första hövdingen kan ha dött femton år efter att ha låtit uppföra plattformen, den följande lät sedan bygga ut och bättra på anläggningen och kan efter tjugofem år ha fått en efterträdare som nöjde sig med en enklare ombyggnad. Därefter är det svårt att följa ombyggnaderna i detalj, men plattformen var i bruk i flera hundra år till. Tillsammans med en av dösarna som har grävts ut ger Alvastra pålbyggnad oss arkeologer en unik och fascinerande inblick i Sveriges tidiga politiska historia. Vi ser hur hövdingar upprätthöll sin maktposition, kontrollerade gåvofördelning, ledde kultverksamhet och ordnade fester.
Till saken hör att vi också har stora mängder människoben bevarade, dels från en av dösarna, dels från pålbyggnaden. Benen väcker frågor. I pålbyggnaden ligger människobenen i ansamlingar och spridda, som spår efter komplicerade ceremonier. Märkligt nog verkar de flesta döda vara män. Är det krigare från stammen som har begravts här, kanske bara från hövding afamiljen, eller är det fiender som har offrats? Den skalperade skallen av en ung man vid entrén till pålbyggnaden kan tala för det senare.
Det här är ett utmärkt exempel på att arkeogenetiska studier skulle kunna ge oss en fantastiskt detaljerad inblick i vilka de döda i pålbyggnaden och de i dösen har varit, i vilken relation de stod till varandra och i vad mån våra idéer om det tidiga hövdingadömet i Alvastra är rimliga. Kanske kommer vi också att hitta spår av långväga immigra- tion bland de döda. Arkeogenetik (eller paleogenetik som det också kallas) är studiet av forntida människors genetik och släktskap. Tidigare har blodgrupper och dna från mitokondrier och y-kromosomer hos nutida befolkningar använts för att göra beräkningar bakåt, men resultaten har varit både osäkra och svårtolkade. Numera kan vi mycket mer precist och framgångsrikt arbeta direkt med provtagning på forntida skelett och kartläggning av adna, det vill säga ancient (fossilt) dna. Vi arkeologer och genetiker inom Atlasprojektet har många frågor som inte bara gäller Alvastra pålbyggnad utan även stenåldern mer allmänt. Varför byter man både livsstil och gravskick upprepade gånger under denna period? Hur mycket och hur långt rörde sig människor till vardags och hur mycket flyttade de?
Atlasprojektet är ett av de största i världen som undersöker människans historia genom studier av genetisk variation hos forntida människor. Projektet fokuserar på Skandinavien, bedrivs som ett samarbete mellan Uppsala och Stockholms universitet och inbegriper en internationell forskarskara med mycket bred kompetens över ämnesgränser.
Målet är att studera hundratals förhistoriska skelett med störst fokus på Sverige och Nordeuropa under äldre stenålder till tidig medeltid. Målet är att visa hur den
demografiska historien ser ut under olika tidsperioder.
Genom dna-analyserna går det att tydligt se hur människor har migrerat och förändrat gensamman sättningen i Europa, Asien och Amerika. Under stenåldern har åtminstone tre perioder av migration förändrat gensamma sättningen extra mycket i Sverige med omnejd. Dels skedde det under jägarstenåldern efter istiden, dels vid introduktionen av jordbruket för 6 000 år sedan och slutligen drygt 1 000 år senare i samband med att stridsyxek ulturen spreds. Ganska snart efter det sistnämnda inflödet och dess uppblandning med tidigare grupper fick många befolkningar i Europa en genetisk sammansättning där variationen mer hängde ihop med geografiskt avstånd än med olika livsstil eller gruppering av materiell kultur. Det är en spridningsbild som har förändrats relativt lite fram till i dag.
Studiet av adna är mödosamt. De långa dna-molekylerna i våra celler är i gamla ben nedbrutna i korta fragment; det är mycket stor skillnad i kvalitet mellan moderna och arkeologiska prover. Inom Atlasprojektet väljs många individer ut för analyser för att vi ska få en så bred men samtidigt detaljerad kunskap som möjligt om människornas historia. Ibland kan skeletten ha legat i museernas arkiv under mer än hundra år, ibland har de påträffats i arkeologiska undersökningar på senare år. Arkeogenetiken ger upphov till nya frågor och visar värdet av museernas samlingar – hur viktigt det är att dessa bevaras för forskning.
Museerna har i regel beviljat oss tillstånd att ta prover, och vi ser möjligheter till spännande samarbete. När individer väljs ut sker alltid en avvägning mellan att tillfoga skelettet så lite skada som möjligt och att kunna få tillräckligt stora prover. Det kan räcka med en knivsudd benpulver, några tiotal milligram, och vanligtvis är det inget problem. Bevarandeförhållandena påverkar naturligtvis analyserna – ibland finns inget dna kvar i benet, ibland kan man få ut så gott som hela genomet. Men vid det här laget har arkeogenetiken utvecklat ett eget batteri av verktyg för att hantera dålig bevarat arkeologiskt material.
Vid något av våra två laboratorier sker den komplicerade framtagningen av de ursprungliga dna-fragment som finns i ben och tänder, där det till varje pris gäller att undvika nedsmutsning med modernt dna från till exempel personalen. Laboratorierna är därför specialkonstruerade med speciella slussar och ventilation. Framtagningen är tidsödande, men även den påföljande statistiska analysen kan kräva lång tid, ja flera månader, när datorerna oavbrutet står
”Atlasprojektet är ett av de största i världen som undersöker människans historia genom studier av genetisk variation hos forntida människor.”
och tuggar fram resultat som sedan ska sättas in i ett arkeologiskt och kulturhistoriskt sammanhang.
Vi hoppar tillbaka 6 000 år i tiden och de första tecknen på jordbruk i Sverige. Det finns nu arkeogenetisk forskning som visar att jordbruket infördes av familjegrupper som flyttade norrut från Centraleuropa och kanske från Michelsberg kulturen, en bondekultur i norra Frankrike, Belgien och Tyskland. Att jordbruksteknologin var så komplicerad att den inte gick att lära sig bara genom ytliga kontakter, utan var något man måste ha med sig sedan barnsben och därför krävde inflyttning, är en hypotes som nu tycks bekräftad.
Förändringen var inte bara begränsad till ny försörjning. Man kan även se förändringar i bosättningssystem, gravritualer och redskapsformer. Samtidigt är det tydligt att jägarna-samlarna inte knuffades undan helt, utan att de nyanlända jordbrukarna åtminstone delvis integrerade jägarbefolkningen i sin grupp, vilket kan ha lett till uppkomsten av trattbägar kulturen, Skandinaviens tidigaste jordbrukarkultur. Integrationen tycks ha ökat med tiden.
Det är också tydligt att trattbägar kulturen inte var densamma över hela sitt område. Samhällena kom att se olika ut i exempelvis Skåne och Mälardalen, med olika ritualer, sociala system och ekonomier. En mängd arkeologiska metoder hjälper oss att ta reda på hur människorna levde, vilka förändringar som skedde och varför. Dna-analyserna har gett oss viktiga ledtrådar till hur intensiv inflyttningen har varit till olika delar av Sverige och hur mycket kontakt man har haft med jägarbefolkningarna. Sedan tidigare har vi indikationer på att inflyttningen bör ha varit omfattande, utifrån enstaka stickprov från Västergötland, men från en tid som ligger minst ett halvt årtusende efter jordbrukets introduktion. Det pågår analyser som kommer att ge oss en mer detaljerad bild av förhållandena på flera platser runt om i Sverige.
När gamla fynd dna-analyseras passar vi på att studera dem på alla tänkbara sätt och utifrån nya perspektiv. Dit hör studiet av det tidiga hövdingadömet i Alvastra i Östergötland, där vi hoppas få en rikare bild av den politiska historien i det tidiga bondesamhället. På samma sätt arbetar vi exempelvis med skelettmaterial från uppländska överklassgravar för att bättre förstå svearnas samhällen under yngre järnåldern. Det är i specifika historiska situationer, där sociala förhållanden kartläggs, som dna-analyserna visar sin styrka.
Vi gör också övergripande analyser av större, internationella material sammanställda i olika forskningsprojekt runt om i Europa. Nyligen kunde vi visa att medan de tidiga centraleuropeiska bönderna flyttade familjevis, det vill säga män och kvinnor tillsammans, så tyder dna från stridsyxe kulturens gravar i Tyskland från mitten av 2000-talet f.kr. att det till 90 procent var män som in i flera omgångar
”Dna-analyserna har gett viktiga ledtrådar till hur intensiv jordbrukarnas inflyttning var till olika delar av Sverige ”
flyttade in österifrån. Om de kom hela vägen från den ukrainska stäppen är ännu oklart, men den sneda könsfördelningen talar starkt för att det rörde sig om en inte helt fredlig inflyttning och dominans. Östliga grupper av män, kanske ryttare, tycks alltså ha rört sig in över slätterna genom Polen och vidare till Tyskland i flera vågor. Det här är ett tidigt exempel på vad som senare under historisk tid upprepas om och om igen: hunner, avarer, mongoler och andra hästburna nomader kommer till Centraleuropa från grässtäpperna i öster.
Ofta verkar deras dominans ha blivit kortvarig. I Skandinavien är processen mindre tydlig, och det arkeologiska materialet antyder att det kan ha gått annorlunda till här än nere på kontinenten. Särskilt gäller det södra Sverige, och vi ser med spänning fram emot att försöka besvara frågor om hur omfattande inflyttningen var, om den över huvud taget ägde rum och varifrån inflyttarna i så fall kom. Kan en inflyttning ha föregåtts av en befolkningsminskning eller flyttade man in i tätbebyggda områden? Genom att kombinera resultaten med arkeologiska analyser kommer vi att få en betydligt klarare bild av hur en av vår förhistorias viktigaste förändringar ägde rum, för drygt 4 000 år sedan. Stridsyx ekulturens utbredning är särskilt intressant att kartlägga även av språkhistoriska skäl, eftersom det finns anledning att förknippa den med en tidig spridning av indoeuropeiska språk.
Även om många människor migrerade även efter denna tid, kom detta mer att bidra till en allmän uppblandning i stället för distinkta genetiska grupper. När det gäller bronsåldern och järnåldern blir dna-analyserna därför i ännu högre grad redskap att ge oss kunskap om samhällenas sociala komplexitet genom individuella exempel. En orsak till den stora variationen längre tillbaka i tiden kan vara den låga befolknings tätheten, där en relativt liten migration kunde göra stort avtryck. I Sverige kom befolkningen att öka kraftigt under seklerna kring 2000 f.kr. Arkeogenetiken låter oss alltså belysa den variation som finns hos människor, i deras kulturer och samhällen under många tusen år.
Om vi summerar våra projekt hittills, så blir en av slutsatserna att de flesta tidsperioder kännetecknas av rörlighet. Den kan variera, men exemplen är få på långvarig isolering eller att flöden av människor har kunnat utestängas någon längre tid. Idén om den geografiskt förankrade och isolerade – ofta självständiga – gruppen med genetiska rötter långt tillbaka i vår förhistoria är en konstruktion som inte vilar på fakta. En annan tydlig insikt är att arkeogenetiken främst är ett redskap för att förstå forntida samhällen och människors villkor, inte att reda ut släktskap med nutida människor. Det senare riskerar att krympa historien och bereda väg för resonemang om gruppers nedärvda karaktärsegenskaper som skiljer sig från andra gruppers. Sådana förlegade idéer framförs i dag i många forum, inte minst politiska, men de saknar vetenskaplig grund. Arkeogenetiken ger oss istället möjlighet att berika bilden av människans fascinerande historiska och kulturella mångfald. Anders Götherström, Stockholms universitet, Mattias Jakobsson, Uppsala universitet Jonathan Lindström, GRASCA, Linnéuniv ersitetet, Kalmar, Jan Storå, Stockholms universitet