De gåtfulla ristningarna
Är detta stenåldersmänniskans kosmos?
NY TOLKNING.
Figurerna på S lä broristningarna i Nyköping liknar inget annat. Länge har de gäckat arkeologerna. Jonathan Lindström försöker förstå det mytiska innehållet utifrån ett samtida dödshus.
onstigare figurer får
K
man leta efter. Det tycker alla fall Sveriges främsta hällristningsletare, Sven- Gunnar Broström och Kenneth Ihrestam. Efter ett systematiskt sökande på lämpliga platser fann de 1984 S lä broristningarna i en park i utkanten av Nyköping. Sedan dess är alla arkeologer förbryllade. På ett halvdussin berghällar, inte långt från Nyköpingsån, finns hundratals figurer som inte liknar någonting av det som vi normalt hittar bland bronsålderns hällristningar från tiden 1700–500 f.kr. Jo, det finns skålgropar och några hjulkors i Nyköping, men de självklara skeppen saknas, och i övrigt ser det ut som om en neurotisk ordningsmänniska har flippat ut. Det är cirklar, strålar och ramfigurer med olika mönster – på rad och huller om buller – men ändå utförda enligt märkligt stränga regler.
Sven- Gunnar Broström och Kenneth Ihrestam har länge misstänkt att ristningarna är äldre än bronsåldern. De ser varken ut som bronsålderns eller järnålderns hällristningar. Intill de ristade hällarna ligger dessutom fina hällar på bara lite lägre nivå, helt utan ristningar. Det kan tala för att de obrukade hällarna låg i skydd under havsytan när bilderna kom till, antagligen invid den strandkant som fanns strax före bronsåldern. S lä broristningarna är så udda att de bör ha tillkommit före bronsåldern, men inte i omedelbar anknytning till bronsåldern, för då skulle vi se fler likheter med den tidens ristningar.
Vid utgrävningar intill hällarna har man också hittat krukskärvor, skörbränd sten, kvarts, flinta och knackstenar som åtminstone delvis ger intryck av att vara äldre än bronsålder. Eftersom sådana spår av aktiviteter brukar vara jämngamla med eller yngre än intilliggande hällristningar talar också dessa för S lä broristningarnas höga ålder.
Tyvärr är det omöjligt att hitta exakta paralleller till ristningarna, men vi kan komma ganska långt genom att leta fram det som kommer närmast. Sven- Gunnar Broström har noterat att S lä broristningarna rent allmänt passar bra in bland Europas hällristningar från yngre stenåldern, som ofta är mer abstrakta än senare ristningar. Tittar vi mer lokalt i Norden är det rimligt att Släbroristarna har fått idén att knacka sönder sina hällar någonstans ifrån. Det visar sig att befolkningarna längs Norrlandskusten gjorde just det under yngre stenåldern. Ett intressant exempel är Stornorrfors i Umeälven.
Innanför Umeälvens mynning
knackade man in framför allt älgfigurer. Även om de inte liknar Släbrofigurerna finns det intressanta paralleller. Man knackar in figurer i hällar, hällarna finns nära en åmynning, de exponerar uppåt älven, figurerna är rektangulära, konturhuggna, kan vara försedda med huvud och ben och fylls med streck och gropar. Stor norr forsristningarna dateras grovt till 2300 f.kr. Just vid den tiden förekommer det täta kontakter mellan Skåne och Västerbotten, med kolonisation och transporter av flintyxor norrut. Människor rörde sig fram och tillbaka längs Sveriges ostkust. Udden med S lä broristningarna låg i en lagun vid Nyköpingsåns mynning, där resande både från norr och söder kunde mellanlanda. Jag har också jämfört S lä broristningarna med krukdekor från olika tider. Ingen dekor stämmer bra, men ”minst dålig” är den sen astrid sy x e keramiken och särskilt en variant som kallas tredje gruppen. Den dateras mycket lämpligt till tiden 2400–2200 f.kr. Keramikstilen finns dessutom bara i östra Mälarområdet med omnejd, just där Släbro är beläget. Människorna som tillverkade stridsy x e keramik e närkända förordning och reda. När de dekorerade sina krukor eller begravde sina döda med noggrant utplacerade föremål upprepade de samma mönster. Det passar bra inpå S lä broristningarna, där samma uppsättning geometriska figurer med små variationer upprepas om och om igen. Mycket talar alltså för att S lä broristningarna knackades in omkring 2300 f. kr.
Med denna nya datering har vi plötsligt fått en unik möjlighet att förstå de sörmländska stenåldersböndernas tankevärld, nästan ett årtusende före brons åldersristningarnas tid.
Men vad föreställer bilderna? Ramfigurerna med sin rektangulära form med rundade hörn och delade på längden av en mitt axel är mycket ovanliga. Den enda rimligainspirationskälla närtidens boningshus, som just har denna form och delas i två hälfter av en takbärande stolprad, vanligen tre stolpar. Arkeologen Ellinor Sabel har oberoende av mig sett likheten med hus. Hon har letat realistiska detaljer, som att mittaxeln påminner om en mittås, och uppfattar flera andra figurer som brunnar, åkrar och så vidare. S lä broristningarna framstår s omen karta över en verklig eller mytisk värld.
Själv arbetar jag med en tolkning som dels bygger på en tidigare datering, dels är mer inriktad på att försöka förstå det mytiska innehållet. Min utgångspunkt är ett dödshus (se sidan 20) som är samtida med Släbroristningen, och som grävdes ut år 1993 i Turinge bara några mil norr om Nyköping. Dödshuset, som var fyra gånger två meter stort, ä rett oslagbart exempel på stridsyxekulturens ordningssinne. Själva byggnaden bestod av en plankvägg, som stod upprest i en väggränna, och byggnadens planform är mycket lik Släbros ramfigurer. I gropar vid den norra något högre belägna gaveln har brända skallben från omkring sexton människor grävts ner, och längs den södra, lägre belägna gaveln, deras övriga ben. En mängd olika redskap, yxor, skärvsten och krukor inklusive en tredje gruppen-kruka har också grävts ner enligt mycket strikta regler.
Det är tydligt att dödshuset har formats efter samma principer som bostadshusen och strid sy x e kulturens skelettgravar. Den tidens människor hade en bestämd uppfattning om hur världen var strukturerad. Dödshuset var en bild av stridsyxingarnas kosmos, ett mikrokosmos. De föreställde sig att världen var ett hus, som samtidigt hade mänsklig form, med en övre huvudände och en nedre fotände. Stolpar i och utanför huset och enstaka gropar kan ha symboliserat olika gudaväsen. Som vi ska se har det betydelse för hur en del av Släbrofigurerna kan tolkas.
Stenålderns människor hade en bestämd uppfattning om världen och kosmos. Den återpeglas i figuren p åS lä broristningarna t. v. och i Turinge dödshus t.h.
I Släbro finns många cirkelfigurer, som cirkelkors, vilka kan ses som symboler för året och de fyra årstidernas högtider, men ibland också som sol och måne, de himlafenomen som tideräkningen byggde på. Andra cirklar är tydligt delade i två hälfter och jag kan svårligen se det som annat än månens två faser, ny och nedan. Åter andra liknar solar. Cirkelfigurerna kan alltså i många fall knytas till himlafenomen, vilket förstärks av att de kan ha stråltecken. Eftersom en del av dem har försetts med huvud, armar och ben, kan himmelsfenomenen ha associerats till gudomliga väsen. Nära till hands ligger att föreställa sig det välkända mytiska syskonpar som knöts till månens ny och nedan och avbildas i södra Skandinavien från bondestenåldern och framåt (se Forntidens iphone, Populär arkeologi 4/2016).
Tusental sår efter S lä broristningarnas tid, i fornnordisk mytologi, är de främst kända som Oden och Friggs söner. Trots moderns försök att barnsäkra hela kosmos dödar Höder olyckligtvis sin bror Balder. De sörjande efterlevande misslyckas dessutom med att förmå dödsrikets väktare jättinnan Hel att släppa upp Balder till de levan-
de igen. Och som vore det inte nog, tvingar sig Oden på en jättinna i väster som föder en son som en dag gammal (en dag gammal i väster = nymånen) dräper Höder. Så blir både Balder och Höder sittande i dödsriket i väntan på bättre tider. Liknande myter har varit centrala i många religioner, inte bara i Norden. De kan bearbeta föräldrars största fasa, att förlora ett barn, och kanske den syskonrivalitet som kan plåga en familj.
Kopplingen av cirkelfigurerna
till Ny och Nedan får starkt stöd av att antalet stråltecken kring dem envist håller sig omkring fjorton, vilket inte kan bortförklaras som slump. Det här kräver inte några avancerade nummerologiska eller astronomiska analyser. Enklast tolkas de fjorton stråltecknen som antalet dagar på en halv månmånad, från nymåne till fullmåne, det vill säga nyfasen, eller från fullmåne till nästa nymåne, det vill säga nedanfasen. I folktron har ny- och nedanfaserna setts som viktiga, exempelvis att man sår i ny så att det växer, men att man i nedan sår rotfrukter och hugger ner träd. I modern tid har antroposoferna förvaltat denna magiska tro. Och redan Julius Caesar berättar att germanerna inte ville gå ut i strid i nedan.
Den andra figurgruppen består av ram- figurer som kan vara människoliknande, med huvud, ögon, armar och fötter. Det går att urskilja minst tre återkommande grundväsen, som med lite fantasi går att likna vid långt senare fornnordiska gudaväsen. Inte så att stenålderns och vikingatidens gudomar är identiska, men vi kan ana att personifieringen av vissa grundläggande funktioner och enkla symboler kan förekomma i olika tider, som de redan nämnda Ny och Nedan. Utifrån figurdetaljer som stråltecken, stolpar, ormar och revben och figurernas placering på hällarna – högt eller lågt – går det att med lite god vilja urskilja en himmelsgud, en jordgudinna och en dödsgudinna, stenåldersböndernas motsvarigheter till Oden, Frigg och Hel.
Med en himmelsgud, en jordgudinna och dödsrikets härskarinna, tillsammans med syskonparet Ny och Nedan, har vi i princip full pott när det gäller huvudaktörerna i myten om Balders död, som jag beskrev kort ovan. Samma figurer låter sig tolkas in i Turingedödshuset (se sidan 19). Det användes för parvisa begravningar, där de döda barnen behandlades med särskild omsorg.
Det vi ser på den figurrikaste hällen i Släbro tror jag därför är upprepade inhuggningar av figurer som har ingått i en central och mycket vanlig myt som kan ha påmint om Baldersdramat, med barns död, sörjande föräldrar och besök i dödsriket, myter om den största sorg som kan drabba gudar och människor.
Gudoms avbildningarnas likhet med huskan förklaras av att bilderna inte bara representerar själva gudomen, utan också gudasäten, de hus och gårdar där gudarna tänktes bo. Andra figurer kan föreställa bland annat dödsriken och kanske ett dödshus.
Den tredje gruppen av figurer är bara ett par tre stycken: de allra största figurerna på var sin häll. De är mest detaljrika. Jag tror att de är tänkta att föreställa större delar av eller till och med hela
Kulthus från förhistorisk tid kan innehålla spår av ritualer, som altarstenar, gudastolpar, offrade djurben och föremål. När de innehåller människoben eller ligger i anslutning till gravar kallas de ofta dödshus. Troligen har de använts både för begravningsritualer och gudadyrkan. Kulthus och dödshus finns i Norden från sten-, brons- och järnålder. Under kristen tid kallas de kyrkor och kapell.
kosmos så som stridsyxingarna föreställde sig det. På den figurrikaste hällen finns den tydligaste bilden. Det är påtagligt hur lik den är Turingedödshuset i planen, en rektangel med rundade hörn, en huvudände upptill och en fotände nedtill, med en tvärbjälke som skjuter ut till vänster något ovanför husets mitt och med ytterväggen omgiven av stråltecken eller gropar. Dödshuset kan tack vare det rika fyndmaterialet ganska självklart tolkas som ett mikrokosmos, en avbildning av stridsyxingarnas universum, med en himmelsdel och en jorddel och med de två syskonens gudastolpar i centrum.
Med dödshusplanen i bakhuvudet låter sig Släbrofiguren också tolkas som ett klassiskt nordeuropeiskt tredelat universum, i husform och med strålglans, vertikalt och horisontellt på samma gång och med en väldig takås eller världsaxel som sträcker sig genom hela universum, likt en Heimdall eller Yggdrasil. ”Pizzan” i mitten mittför tvärbjälken är jorden, människornas värld, där smågropar som symboliserar individerna trängs innanför dess gränser. Där under finns underjorden med de dödas värld, också där med ett myller av smågropar. Far vi uppåt i kosmos finns ett par liggande stolpar strax över jorden, kanske de döda gudasyskonen. Däröver finns gudarnas välordnade värld med färre men i genomsnitt lite större gropar. De tycks uppdelade i två grupper, kanske någon variant på asar och vaner eller gudar och jättar. En av dem ligger utanför ramen till höger, på samma plats där dödshuset har en fristående stolpe.
Den figurrika hällen
som helhet tycks genom dödsdramat ha en viss anknytning till höst och skördetid, då vintern var i antågande och ormar och naturen gick i dvala. På en annan häll finns den allra största kända figuren i Släbro, som tyvärr är skadad. Den kan visa underjordsdelen av kosmos. Bilden kan med tanke på bland annat ett ormnystan knytas till vintern och pånyttfödelsen under våren. I så fall kan motiven i Släbro knytas till både vår och höst.
Hur ska vi förstå bakgrunden till denna fantastiska hällristningsplats, som ger oss en enastående inblick i människors tankar och myter om världen, döden och livet för mer än fyratusen år sedan? Arkeologen Patrik Gillbrand har hjälpt mig att kartlägga fornlämningar i området. Det är tydligt att säljägare och bönder har bott nära inpå hällarna vid tiden för ristningarnas tillkomst. Troligen har en familj med lite större inflytande haft sin gård strax intill hällristningarna. Bygdens invånare, både de som bodde vid viken och de som bodde längre uppåt ån, har samlats här vid årets kalendariska högtider. Eftersom hällarnas figurer krävde snöfritt för att synas har vårblot och höstblot varit lämpliga tider, och de högtiderna fungerar ju också bra med teman som födelse och död.
Platsen var lämplig för utifrån kommande besök, med sitt skyddade läge strax innanför kusten. Det är antagligen en av förklaringarna till att man så tydligt har inspirerats av häll ristar traditionen norrifrån, kanske just från Västerbotten och Stornorrfors.
S lä broristningarna kom till underkort tid, kanske en generation. Det finns skäl att tro att skaparen har varit en kvinna från gården intill som satt inne med esoterisk, kosmologisk kunskap, likt senare tiders völvor. Hon kan ha påmint om stridsyxekvinnan i Linköpingsgraven som begravdes något sekel tidigare med bland annat en offerdolk av hjorthorn och en ”trollpåse” i bältet fylld med magiska föremål.
Släbro är än så länge unikt, och tycks ha varit ett lokalt fenomen bundet till en kort, isolerad stund i förhistorien. Det skulle dröja ett halvt årtusende innan hällristandet återkom till södra Sverige och då med full kraft under bronsåldern. Då var det inte völvorna, utan båtburna ynglingar och krigare som knackade hällarna inför sin avfärd. De fyllde dem med skepp och vapen. Fortfarande stod det mytiska brödraparet i centrum, men nu låg tyngdpunkten på deras vådliga äventyr, inte på de stora kosmiska frågorna om liv och död. Men det är en helt annan historia.
”Skaparen kan ha varit en kvinna från gården intill som satt inne med esoterisk, kosmologisk kunskap”