Blommande fornminnen
Vid borgruinen Hammershus på Bornholm har 53 växter upptäckts, som tillhör arter odlade sedan medeltiden. De är en del av Hammershus historia.
På Hammershus på
Bornholm bedrivs sedan flera år försöksverksamhet för att bevara de gamla kulturväxter som i dag växer runt borgruinen. Hittills har 53 växter upptäckts, alla tillhörande arter som har odlats och använts sedan medeltiden. Växterna är en del av Hammershus, en del av dess historia. Kanske ser ruinen på vissa ställen lite mer ”ostädad” ut än tidigare, men besökarna uppskattar den extra dimension som växterna och deras historia tillför. Med enkla åtgärder har man säkrat dessa så kallade kulturreliktväxters överlevnad.
En ganska stor del av växterna i naturen har introducerats av människor, medvetet eller av misstag. Inte sällan skedde detta redan under förhistorisk tid, och många är i dag en helt naturlig del av floran. Men vid sidan av dem finns en grupp av en gång odlade växter, som inte är så konkurrenskraftiga. De sprider sig inte så långt men klarar ändå att leva kvar där de hamnat, så länge växtförhållandena inte ändras för mycket. Ofta trivs de i lagom kulturpåverkade miljöer nära människan, till exempel i gamla städer, byar och fiskelägen eller vid ruiner, på kyrkogårdar och gravfält. Vi finner dem ofta i kantzoner vid väggar, murar och buskage, där de inte blir klippta eller betade alltför ofta, och där också jorden är öppen då och då så att deras frön kan gro. Det är dessa växter som brukar kallas kulturreliktväxter.
Kulturreliktväxter är intressanta därför att de dels kan lära oss om historien, dels kan bära på egenskaper som har försvunnit hos sorter som odlas i dag, men som vi kan komma att behöva i framtiden.
När man tar fram nya sorter behöver man en bred palett av egenskaper att utgå ifrån, egenskaper som man kan korsa med varandra. Där spelar gamla bevarade sorter stor roll; de ger oss möjlighet att gå tillbaka och på nytt blanda in sådant som har gått förlorat, men som vi har upptäckt att vi saknar. Exempel på detta är att ensidigt fokus har riktats på blomstorlek och färg och gett oss rosor som inte doftar, och att de nya, väldigt transporttåliga frukt- och tomatsorterna smakar mindre.
Samtidigt är det just odling och urval som har gett den odlade mångfalden. Genom tiderna har odlare gång på gång valt ut och sått frön från de plantor som bäst fyllde behoven. Därmed har växternas egenskaper gradvis förändrats: vissa har förstärkts medan andra har försvunnit. När det gäller sädesslagen vet vi i dag en hel del om hur detta har gått till, men inte när det gäller grönsaker och örter som använts som medicinalväxter. Ändå är det rimligt att anta att en medicinalväxt, som infördes i Sverige under medeltiden, redan hade odlats i flera hundra år någon annanstans, med den förstärkning och förändring av egenskaper som detta inneburit. Där odlingen fortsatt har förändringen fortsatt. Men en sort som blivit kvar som kulturrelikt någonstans, utanför egentlig odling, kan ha kvar egenskaper som försvunnit hos dem som odlades vidare.
I den nya nationella genbanken för vegetativt förökade trädgårdsväxter vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, i skånska Alnarp, växer numera drygt 60 olika humlesorter som trivs i vårt klimat och ger gott öl. Dessa sorter är cirka 300 år gamla. Innan de återupptäcktes kunde vi i princip inte odla humle i Sverige, eftersom moderna plantor från till exempel Tyskland inte hinner mogna här.
Tillvägagångssättet för att hitta de gamla humlesorterna gick ut på att lokalisera
humlegårdar med hjälp av gamla kartor från 1700-talet. Där hittade man mycket riktigt humleplantor som i alla år överlevt som kulturreliktväxter.
Nordiskt genresurscenter i Alnarp, som arbetar med frön av odlade arter, intresserar sig också för kulturreliktväxter som en del i sitt arbete för att bevara odlad biologisk mångfald för framtiden. Kanske finns bland kulturrelikterna kemiska substanser som inte finns kvar hos de sorter som odlas i dag, eller åtminstone inte i samma mängder och kombinationer, men som skulle kunna bli viktiga ingredienser till exempel i framtidens mediciner.
Vår kunskap om vilka växter som odlades under medeltiden grundar sig i princip på tre källor: fynd av växtdelar vid arkeologiska utgrävningar, historiska källor, som skrifter och bilder, samt kulturreliktväxter. Vid sekelskiftet 1900 lade man stor vikt vid kulturrelikterna. Senare fick dessa lite dåligt rykte som källor, eftersom det upptäcktes att man vid inventeringarna många gånger hade överdrivit åldern och den medeltida anknytningen. Man hade till exempel inte tagit hänsyn till att många platser som en gång var kloster hade en senare historia som herrgårdar. Det kan naturligtvis fortfarande finnas medeltida reliktväxter på sådana platser, men dateringen blir säkrare om man vet att platsen har varit permanent övergiven. Arbetet försvåras också av att man ibland planterat nya plantor av gamla arter vid ruiner, ofta av romantiska skäl, eller att man anlagt medeltidsinspirerade trädgårdar i närheten.
Men i dag uppmärksammas kulturreliktväxterna igen. Man har också insett att växterna inte måste vara från medeltiden för att vara intressanta. Omkring 90 procent av den mångfald av olika sorter som fanns kring år 1900 är i dag borta ur handeln och finns inte längre tillgängliga när man ska ta fram nya sorter. Nationella genbanken och Programmet för odlad mångfald, POM, vid SLU, arbetar hårt för att ändra detta. Enligt deras kriterier är de flesta odlade sorter intressanta, om de kan beläggas ha en historia som går tillbaka till tiden före 1940.
Genom forskning försöker man ta reda på kulturreliktväxternas ålder. Sällan når man fullständig visshet om när en viss växt planterades. I gengäld kan bland kulturrelikterna finnas växter som är äldre än de som samlas in genom projekt som POM. Bland dem kan finnas sorter från såväl medeltid som 1500–1700-talet.
Genbankerna har bara plats för en liten del av kulturreliktväxterna, resten bör få stå kvar på sina växtplatser. Tyvärr är de många gånger akut hotade. Det beror huvudsakligen på vår okunskap och på att vi med ogräsgift och gräsklippare nitiskt rensar de kantzoner som växterna behöver för att överleva.
Ska vi kunna bevara kulturreliktväxterna måste vår kunskap om dem öka och vissa ytor, framför allt vid ruiner och fornlämningar, måste skötas med denna kunskap i bakhuvudet. Vi bör till exempel lämna kantzoner här och där, och som helhet vårda dessa ytor på ett sätt som mer liknar den traditionella skötsel som gjorde att växterna en gång överlevde.
”Växterna måste inte vara från medeltiden för att vara intressanta.”