Både vild och tam
KATTEN. Särlingen bland våra husdjur. Först var den bondkatt, sedan stadskatt. På 100-talet herrskapskatt. I tusentals år har den bott med oss människor. Ändå har vi inte kunnat få den riktigt tam.
V visserligen tamkatt, Felis catus. Ibland med tillägget domesticus. Då blir det huskatt på svenska. Och nog är katten tam om vi jämför med dess släktingar inom kattfamiljen, lodjuret till exempel. Men på samma gång är katten vild, och vi låter den jaga på egen tass enligt sitt ursprungliga otämjda beteende. Det får inte hunden göra. Hur skulle det se ut? Av våra domesticerade djur är katten den som har dragit det längsta strået. Den har kunnat behålla sin självständighet, sitt egensinne. Samtidigt är katten beroende av oss – och tycks gilla oss. Så egentligen är den både tam och vild. Den dualismen återkommer också i vår syn på katten genom historien, och därmed vår behandling av den: i en del samhällen sedd som gud, i andra som djävul.
Felis silvestris lybica, eller falbkatt som den brukar kallas, är tamkattens urförälder. Det är en vildkatt som lever i Sydvästasien och Nordafrika. Därifrån har den som tamkatt – och med vår hjälp – spritt sig över jorden.
Nyligen uppmärksammades skelettfynd av tamkatt i Kina. De är 5 000 år gamla. Men de benresterna kom från ett annat kattsläkte ( Prionailurus bengalensis) och ”tamheten” blev inte särskilt långvarig. Nutida kinesiska katter härstammar alla från Felis silverstris lybica. Kanske har vildkatter domesticerats på flera platser och vid flera tillfällen under historiens gång. Men alla nutida tamkatter härstammar från falbkatten.
En förutsättning för kattens domesticering är människans spannmålsodling, den näringsgren som i Euroasien tog sin början för omkring 10 000 år sedan. Tidigare ansågs Egypten vara tamkattens födelseplats, men senare års forskning pekar på Mellanöstern som ursprungsområde. Det är samma område som såg vår jordbrukscivilisation födas.
Det äldsta fyndet som visar på samlev- nad mellan människa och katt är mycket tidigt och kommer från Cypern. Det är en 9 500 år gammal gravläggning. Där har en människa (det har inte gått att könsbestämma individen) lagts till vila i en ytlig grav. Med sig har hen fått några stenverktyg, en järnoxidklump och en handfull snäckor. En knapp halvmeter från människan har en katt begravts. Det är en ung individ, bara åtta månader gammal. Katt- och människokropp låg parallellt, orienterade åt väster. De har nog hört samman i liv och död. Den cypriotiska katten måste ha förts till ön av människor, sannolikt har den kommit från det närliggande fastlandet. Det finns inga inhemska katter på ön.
Bondenäringen är alltså den nödvändiga bakgrunden till tamkattens existens. Och nog var den bondens bästa dräng. Den höll skadedjuren borta från spannmålen. En skicklig rått- och musjägare, det vet alla kattägare. Med våra spannmålslager och avskrädeshögar bjöd vi in vildkatterna till dukat bord: spannmålshanteringen drog till sig gnagare i en aldrig tidigare skådad omfattning. Falbkatterna kom smygande in i byarna för att jaga för sitt uppehälle. Och de som inte var så aggressiva och skygga kunde dra fördelar av närheten till oss.
Vi erbjöd alltså mat, men vi erbjöd också värme och skydd – ett hem. Så katten blev kvar och kunde börja påverkas – fysiologiskt och mentalt – av oss och av de nya förutsättningarna. Det är den hypotes om domesticeringen av katten som forskarna arbetar med i dag. Att katten i hög grad själv tog initiativ till och var delaktig i sin domesticering. Den domesticerade sig själv, helt enkelt, säger en del forskare.
I den teorin finns vissa likheter med hur forskarna ser på vargen/hundens domesticering. Men katten har inte påverkats i samma grad som hunden under årtusendena. Hunden kunde vi använda till en mängd differentierade uppgifter. Därav tidigt olika typer av hundar, tänk vinthund, tax. Men katten skulle bara vara vacker och kelen – och jaga råttor, förstås. Strikt rasavel på katt är dock, liksom i hundens fall, en modern, 1800–1900-talsföreteelse.
Tamkatten har inte förändrats särskilt mycket i jämförelse med sin vilda förlaga. Båda hade marmorerad päls, tabby. Tamkatten är lite mindre, och benen är kortare. Hjärnan har krympt på tamkatten och – vilket redan Charles Darwin konstaterade – den har längre tarmar. Det senare kan vara en anpassning till att kunna tillgodogöra sig vårt avfall, inte bara ren animalisk föda, som utgör vildkattens diet. Tamkattens viktigaste mentala förändring delar den med alla andra domesticerade djur: den har förlorat det vilda djurets skygghet. Detta är den första och viktigaste förändringen – en förutsättning för domesticering.
Kattens forntida historia är bäst känd i Egypten. Från omkring 1450 f.kr. finns tecken på att katten där är domesticerad. På den tiden hände det att huskatten begravdes tillsammans med sin – förmodade – ägare. Från den här tiden finns det också målningar av katten. På väggmålningar, som ofta förekommer i gravarna, sitter huskatten liten och till synes välmående under kvinnans stol. Katten var kvinnans djur, husets gosedjur, men också den som hjälpte till att hålla ormar och råttor borta.
Tidpunkten för kattens domesticering i Egypten är dock oklar. Det finns en del tecken på att det fanns domesticerade katter tidigare än i mitten av andra årtusendet f.kr. Det kan ju också röra sig om enskilda mer eller mindre tama exemplar. Och egentligen har tidpunkten för domesticeringen inte så stor betydelse.
I en liten pyramidliknande människograv fanns 17 kattskelett. Graven är daterad till 1980–1800 f.kr. De här katterna har varit domesticerade, enligt forskarna. Invid katterna stod en rad med små lerskålar. De har innehållit deras färdkost – mjölk. Detta är det tidigaste beviset för att man har gett vuxna katter mjölk. En vildkatt lapar inte mjölk – en gång avvand, alltid avvand – den dricker vatten. Alltså rör det sig om domesticerade djur, huskatter. De brukade matas med bröd uppblött i mjölk.
Scenen med katterna och deras små kattskålar andas omsorg och välvilja. Och katten var uppenbarligen älskad för sin ömsinta vård av ungarna, sin mjukhet och sin kelighet.
Eftersom livet efter döden i faraonernas Egypten var en avbild av livet före döden, tog man väl hand om katten också när den var död. Det förekom att man balsamerade kroppen för att den inte skulle ruttna – på samma sätt som man gjorde med människor – och den döda katten kunde, som vi sett, förses med matsäck på sin färd till dödsriket. Familjen sörjde sin döda katt. Den grekiske historikern Herodotos, som på 400-talet f.kr. besökte Egypten, beskriver hur människorna visade sin sorg: ”Om en katt dör en naturlig död i ett hus, så rakar allt folket i huset sina ögonbryn.” (Han beskriver också hur sorgen efter en hund uttrycktes – en intressant jämförelse: ”Men om en hund dör”, berättar Herodotos, ”rakar de håret på hela kroppen och huvudet”. Mer avrakat hår, större förlust! Hunden tycks i de flesta samhällen och tider ha haft högre status än katten.)
Man berörs av värdigheten i hanteringen av den döda huskatten, av respekten och omsorgen som den visades. Visserligen ansågs vissa gudinnor kunna manifestera sig i formen av en katt, men den var framför allt
”Bondenäringen är den nödvändiga bakgrunden till tamkattens existens. Och nog var det bondens bästa dräng.”
ett älskat husdjur. Och det fortsatte den att vara, även när den med tiden fick en annan uppgift. En helt annorlunda.
Den egyptiska katten blev föremål för en intensiv religiös kult som varade i nästan tusen år. Kattmumier offrades till gudinnan Bastet och begravdes. På sidan 30 finns mer att läsa om denna för oss besynnerliga sed.
Men katterna i Norden, då? Våra huskatter. Vad finns det för spår efter dem i vår förhistoria? Ja inte rör det sig om mumier, och inte så många hela skelett heller. Men för att få veta mer om katterna här hemma måste vi ta omvägen över Rom.
Efter slaget vid Actium år 31 f.kr., då Egypten blev en romersk provins, hade katten kommit till Rom. Imperiet med sin växande befolkning var i stort behov av spannmål från Egypten. Man kan tänka sig ett stort gnagarintresse för spannmålshanteringen, magasin e ringen och skeppslasterna som gick över Medelhavet. Egypten var romarrikets kornbod. Därmed väcktes också kattens intresse för sjöfart. Och som skeppskatt blev den ovärderlig. Hur som helst – snart var katten ett uppskattat sällskapsdjur i Rom. Och som vanligt gjorde den sig nyttig som skadedjurs bekämpare.
Bland sydskandinaviska föremålsfynd från romersk järnålder (Kr.f.–400) härrör många från romarriket. Att nordborna hade kontakter med Rom är ovedersägligt. Vi fick många influenser därifrån. Inte bara materiella, också seder och bruk påverkades av kontakterna nere på kontinenten.
Från de nordliga romerska provinserna importerades föremål. Smycken, amuletter, mynt och statyetter av glas, keramik, brons, silver och guld. Allt gick till de övre skikten i samhället, de välbeställda familjerna. Här betraktades de ovanliga föremålen som exklusiv lyx, även om många av dem var vardagsvaror hemma hos romarna. Bland de romerska fynden finns dryckeskärl av glas, stora behållare av brons, skålar av silver och ibland hela dryckesserviser. Vin dracks inte här tidigare, det fanns ju andra berusningsmedel, men nu blev vindrickande på modet i societeten.
Nu – äntligen – kommer katten in. Bokstavligen. Den fanns nämligen också med bland statusprylarna. Kanske som ofrivillig immigrant – tänkt som gåva. Kanske som fripassagerare. Och de besuttna tog till sig det romerska modet att hålla sig med katt. För två tusen år sedan var det alltså fint att ha katt, får man förmoda. (Nuförtiden tycks det inte vara det – vem har sett en bild på en Bernadotte eller en Lewenhaupt som kelar med sin katt?)
På 1870- och 80-talen undersöktes ett par förhistoriska kvinnogravar i Överbo, Varnhems socken, Västergötland. Där fanns rika importfynd som visar på kontakter med kontinenten. Men det fanns också djurben, bland annat av hund och katt. – Kattfyndet i Överbo var – och är fortfarande – inte fullständigt publicerat, bara allmänt känt i arkeologvärlden. Flera har noterat att där finns kattben, berättar Maria Vretemark, fil. dr i historisk osteologi och 1:e antikvarie vid Västergötlands museum i Skara. – Inför en artikel som jag skrev tillsammans med osteologen Sabine Sten [Populär arkeologi 4/2004] beställde jag fram benmaterialet från Historiska museets magasin för att kolla om det stämde att det fanns kattben. Det gjorde det, och jag dokumenterade då benen för egen del. Det fanns ben från två individer, en vuxen och en unge. Att den ena katten var yngre än ett år, och alltså inte fullvuxen, kunde jag se eftersom benens tillväxt inte var avslutad.
När Överbofyndet rapporterades nämndes inte djurbenen; det är bara föremålen som beskrivs. Först på 1970-talet gjordes en osteologisk analys av människobenen i Överbyfyndet och då noterades att det också förekom djurben i gravarna. När dessa undersöktes separat, visade det sig vara två hundar av vinthundstyp. Plus katt.
– Kattbenen var ganska dåligt bevarade, det saknades många ben. Ändå är det mest sannolikt att båda katterna lagts hela i graven. Man hade nog inte varit så noggrann när benmaterialet togs till vara vid utgrävningen 1886. Då var det föremålen som man var intresserad av; benen ansågs nog rätt oväsentliga. Därför vet vi inte heller var i graven som katterna och de andra djurbenen påträffades i förhållande till själva gravgömman, fortsätter Maria Vretemark.
Det var ett rikt gravgods som grävdes fram i Överbo. En kvinna hade jordats med sin smyckeuppsättning: tre bronsspännen, en guldberlock och två pärlor av glas som hon burit i en snodd runt halsen och som knäppts med en silverhake. Hon hade också en fingerring av guld och en lång hårnål av brons. I den andra kvinnans grav fanns bland annat en stor bronskanna med hand-
”Man hade nog inte varit så noggrann när benmaterialet togs till vara vid utgrävningen 1886.”
tag och en vinskopa med sil, en guldring och ett spänne på översidan belagt med pressat guldbleck. Allt importerat från romarriket.
– Gravarna är daterade till 100-talet genom de här fynden. Det har alltså inte gjorts någon kol-14-datering av benen för att bekräfta att även kattfyndet hör till denna tid, påpekar Maria Vretemark.
Överbofyndets sammansättning styrker tesen om kattägarens höga sociala ställning i Skandinavien. Att hundbenen härrörde från vinthundar bekräftar statusen. Det var ståtliga djur, imponerande vackra, också de sannolikt importerade från romarriket. Vilken skillnad mot byrackorna på de vanliga bondgårdarna i Överbo!
Från romarrikets norra provinser över gränslinjen mot germanerna, spreds alltså huskatten upp mot våra trakter. Enligt arkeologisk tideräkning gick det snabbt. Fynd finns i södra Tyskland från det första århundradet e.kr. och redan från det andra finns katten i Västergötland – Överbo.
Fort gick det också för katten att förflytta sig från de övre skikten av samhället ner till de lägre. Redan på 300–600-talet hade man huskatt i de flesta bondgårdar i södra och mellersta Sverige, menar forskarna. Dock inte på gårdarna norr därom. Fynd saknas därifrån.
Tamkatten som bondkatt – självklart. En stackars kisse på Gotland kan tjäna som exempel. Länge var den det äldsta kända fyndet av tamkatt i Sverige. Det är från folkvandringstid, daterat till 500-tal. Vid en arkeologisk undersökning i Vallhagar 1 400 år senare av bland annat huslämningar, återfanns resterna av en innebränd katt. Dess sorgliga ändalykt gick att rekonstruera och beskrevs på 1950-talet av osteologen Nils- Gustaf Gejvall.
Vallhagar-katten hade gjort som katter gör när de inte kan fly det övermäktiga: den hade gömt sig. När elden bröt ut i huset kröp katten in under en trämöbel för att söka skydd. Där miste den sitt liv, omgiven av de brända träresterna.
I flera tusen år har katten, tam och ändå vild, följt oss människor i liv och död. Vi har lekt och gosat med den, och vi har gråtit när den dött. Den har jagat råttor åt oss och vi har gett den mat och något mjukt att sova på. Men vi har också flått den och använt skinnet att värma oss med. Och vi har plågat den, sett den som ond, djävulens djur. Vi har spottat tre gånger när en svart katt gick över vägen, för att besvärja olyckan.
Först var den bondkatt, men så småningom flyttade den också till stan, i och med att städerna uppstod. Lämningar efter den, skelettdelar, hela och brända, förekommer ofta bland benfynden vid arkeologernas undersökningar. Från järnålderns boplatser och gravar till de medeltida stadsschakten. Ändå är katten inte helt lätt att få grepp om. Ett rätt nyligt fynd ger forskarna myror i skallen.
I uppländska Rasbo gjordes 2011 ett fynd av en svanskota från katt. Det är ett enstaka fynd, inte mycket för världen. Kotan låg i ett stolphål i en huskonstruktion. Kol-14-datering gjordes, och den visade på 400–200 f.kr. (förromersk järnålder). Den osteologiska undersökningen gav klara besked: det rörde sig om tamkatt. Detta var en nyhet! Inte bara lokalpressen kom farande. ”Sveriges äldsta katt”, löd rubrikerna. Den tidiga dateringen tycks styrkas av fynd av tamkattsben från förromersk järnålder i Polen och Storbritannien. Har huskatten alltså kommit hit på andra vägar och via kontakter med andra folk än romarna? Och kanske redan ett halvsekel tidigare?
Teorin om katten som romersk import dominerar dock bland arkeologerna. Där har man mest på fötterna. En kota gör ingen katt. Men man kan inte vara helt säker.
Katten vandrar ju sin ensliga vilda väg – för att tala med Rudyard Kipling.