Sanningen om vikingarna
Vikingarnas lockelse är stor. I filmutbudet på ett ryskt flygplan hittade jag nyligen den nya ryska storfilmen Viking. Den kändes mer spännande än amerikanska b-filmer.
Desto större blev besvikelsen. Filmen är visserligen skickligt filmad och effektfullt iscensatt, men i övrigt var den obegriplig och ointressant. Redan i öppningsscenen sprutar blodet på ett sätt som får mig att hålla för ögonen. Det är tre bröder och många statister. Här blandas våld, heder och hämnd i en enda soppa. På en palissad står en fager kvinna med vinden fläktande i håret.
I just den scenen hörs också den första svenska rösten. Det ska komma fler. Mjöd ska drickas och bärsärkar ska frusta. Det är som taget ur en svensk pilsnerfilm. Skepp ohoj, land i sikte.
Som tur är tar flygresan slut och jag slipper se klart filmen. Min nyfikenhet på handlingens upplösning är obefintlig. Desto större är min undran inför hur någon kan hävda att detta är en rysk succé, som det påstås på nätet.
I Forskning & Framsteg läser jag sedan en utmärkt artikel om hur huvudpersonen i filmen används i den ryska propagandan. Den är skriven av Per Arne Bodin, som är professor i slaviska språk. Därmed blir filmen begriplig.
Vikingar kan användas till mycket. Det har vi exempel på också i den svenska historieskrivningen. Det har inte sällan saluförts myter lika felaktiga och historielösa som den ryska filmen tycks vara. Under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet har därför stor energi lagts på att montera ner vulgärbilden av nordiska karlakarlar, som med horn på sina hjälmar tog norra Europa och Nordamerika med storm.
Möjligen har detta projekt nu nått vägs ände. När historien ska skrivas om händer det inte sällan att man i sin iver också monterar ned sådant som kan ha varit sant. Därför är det nystartade stora forskningsprojekt som arkeologiprofessorn Neil Price beskriver i detta nummer så intressant. Utgångspunkten är inte främst att rätta det som blivit fel, utan att ta reda på hur det verkligen var.
Redan nu tyder det mesta på att verkligheten är betydligt mer dramatisk och brutal än de gamla myterna och nya ryska filmen.