Vilken är den rätta frågan?
Henrik Höjer har missförstått vår bok och vårt syfte, skriver Björn Hagberg och Martin Widman.
I vår bok Att döda en människa försöker vi spegla debatten om krigets ursprung, en debatt som pågått länge men som enligt vissa forskare har varit särskilt intensiv under de senaste fem tio åren. Är kriget en ständig och självklar följeslagare till människan eller uppstod det vid en given tidpunkt i vår historia? Frågan hur vi definierar begreppet krig är självklart avgörande för diskussionen. Vi ägnar en del möda åt att förklara och argumentera för den definition som vi använder oss av i boken, och när detta är gjort ger vi oss ut på en arkeologisk resa, där vi söker spår och bevis för forntida krig.
Frågan om människan kan anses vara ond eller god lämnar vi därhän. Vi söker efter det äldsta kriget. Boken har inte heller som grundfråga att besvara ”om kriget är en del av vårt dna”, vilket Henrik Höjer påstår i sin recension. Däremot spiller frågan om krigets ålder ständigt över i, och hänvisar till, föreställningar om vår så kallade natur.
I boken redogör vi för olika ståndpunkter, till och med för åsikten att krigens frekvens kan ha varierat lika mycket som i vår tid. Evolutionspsykologen Steven Pinker tycks vara av åsikten att det inte var så.
I boken The better angels of our nature, som Höjer refererar till, påstår Pinker att det förflutna var ett blodbad. ”Om det förflutna är ett land, så är det ett ovanligt våldsamt sådant”, skriver han. Pinker presenterar en lista över fyndplatser i forntiden där våldet har triumferat och som påstås bevisa tesen. Vi lyfter fram kritik av den listan och lyssnar till dem som hävdar att Pinker ser spöken i forntiden. Några tydliga arkeologiska belägg för ständiga forntida blodbad finns inte. Pinker använder sig av evolutionspsykologi för att föra resonemanget i hamn. Man kan givetvis älska Steven Pinker men det måste också vara tillåtet att förhålla sig kritisk till hans teorier om vår medfödda aggression som förklaring till krigens uppkomst.
Att världen har blivit allt fredligare, i takt med att civilisationer och stater vuxit fram, är Pinkers poäng. Det är kanske en stor nyhet för somliga, men för många är det inte nytt. Pinker bygger sitt resonemang om människans våldsamma förflutna och med tiden allt fredligare tillvaro på arkeologen Lawrence Keelys bok War before civilisation från 1994. Där finns samma resonemang.
Och kanske måste man välja sida i debatten. Det kan inte vara så att det förflutna var lika varierande våldsamt som i vår egen tid och samtidigt mycket mer våldsamt. Pinkers tes är att ungefär var fjärde individ dog i våldsamma övergrepp under forntiden. Och han tycks påstå att det naturliga urvalet har gjort att människan har tagit till våld i vissa givna situationer. Lite åt killer have more kids- hållet. Det förklarar krigens eviga existens. Några håller med honom, andra hävdar att Pinker är fel ute. Det är just denna fråga som är värd att belysa och som vår bok handlar om.
Det är inte vi som har valt att ställa frågan på detta vis. Frågan finns bland de forskare som vi har mött och intervjuat, alldeles oavsett vår närvaro. Vi har inte svaret, det tror vi inte att någon har, men till skillnad från Henrik Höjer tror vi att det är rätt fråga att ställa. Om kriget har en uppkomst så är det intressant att försöka förstå vilka förändringar i människans värld som gav upphov till denna. Om kriget i stället är en evig och nödvändig följeslagare till människan, så kan det också vara värt att diskutera.
Nu undrar vi vilken fråga som Henrik Höjer i stället menar att de forskare som ägnar sig åt krigets ursprung borde ägna sig åt?
Svar: I baksidestexten till Att döda en människa står det att bokens frågeställningar berör om ”kriget [är] en del av människans natur, finns […] i vårt dna […]”. Jag vet att det är förlagen som skriver dessa texter, men de bidrar tveklöst till läsarens uppfattning.
Steven Pinker har mig veterligen aldrig framfört några teorier om medfödd aggression. Han talar om olika aspekter av vår natur, som aktiveras i olika miljöer och sammanhang. En modern och demokratisk rättsstat med våldsmonopol aktiverar the better angels of our nature, som är titeln på Pinkers bok. Sedan kan individen uppträda girigt, hämndlystet, våldsamt eller altruistiskt. Men det är sammanhangen som avgör.
Visst kan det förflutna självklart vara lika varierat våldsam som vår egen tid, men med variationer på en högre medelnivå.
Det är svårt att definiera krig, särskilt som många tidiga statslösa samhällen inte själva gör den definitionen. Många stam- och klansamhällen har levt/lever i ständig konflikt, varför jag menar att det bredare begreppet våld säger mer om människans historia och existentiella villkor. Krig kan rimligen inte vara en ”evig och nödvändig följeslagare till människan”, eftersom krig bygger på stater. När stater kollapsar tar andra krafter över, i regel med våld och hot om våld – vi har sett det i vår samtid – och var går då gränsen mellan krig, konflikt, klanfejd, kriminalitet och hämnd? Begreppen och fenomenen glider in i varandra. Om man i stället, som Steven Pinker (och han är varken ensam eller först med detta) fokuserar på våldsnivån så kan man lättare få grepp om dessa fenomen. Henrik Höjer, redaktör Forskning & Framsteg