Lars Liedgren om att upptäcka Norrland
1960-TALET Ritade och målade
Som barn var jag väldigt konstintresserad och målade och tecknade från 11–12-årsåldern. Det är inte ett helt ovanligt intresse bland arkeologer och något jag har haft nytta av i fält: att kunna urskilja jordens färgningar och rita av fynd och fyndplatser. Efter gymnasiet hemma i Skellefteå kom jag till Umeå och ABF:S konstskola, föregångaren till det som senare blev konsthögskolan. För de studierna utgick inga studiebidrag, så för att få det läste jag konstvetenskap på universitetet. 1975 gavs den första kursen i nordisk och jämförande fornkunskap och den hoppade jag på. Många av oss som gick den kursen blev kvar i ämnet. Redan efter en knapp månad var vi ute i fält och grävde ut en stenåldersboplats i Västerbottens inland. På våren åkte vi ner till Trogsta i Hälsingland för att undersöka en husgrundsterrass från järnåldern. Det var fantastiskt vårväder med sträck av svan. Allt var perfekt och jag var fast i ämnet.
1976 En fot inne
Tack vare ett samarbete mellan Umeå universitet och Riksantikvarieämbetet fick jag plats vid uppdragsverksamheten, som då låg under ämbetet. Sedan fick jag in en fot på fornminnesinventeringen på Gotland. Första dagen i fält sa min chef Lars Löthman till mig: ”Om du tar den här sidan, så tar jag den andra.” Sedan försvann han och jag gick där och hoade och undrade var han var. Därefter fick jag ta över institutionens utgrävningar av järnåldersgården i Trogsta i Hälsingland, som blev utgångspunkten för min avhandling Hus och gård i Hälsingland. Det stora jobbet gjordes av folk från AMS (Arbetsmarknadsstyrelsen), som man kunde ta in på den tiden.
1988 Gamla strandlinjer
Riksantikvarieämbetet hade öppnat lokalkontor i Luleå 1985. För första gången genomfördes yttäckande fornminnesinventeringar utmed Norrbottenskusten. I och med att jag kom dit förändrades mitt arkeologiska fokus för all framtid. Vi hittade massor av lämningar från stenåldern i kustområdet. Något av det roligaste var att sitta med kartan och utifrån de forna havslinjerna lista ut var boplatser från olika tidsperioder kunde ligga. Det var helt fantastiskt – lämningarna låg helt orörda.
1990 Äldst i norra Europa
Så småningom blev jag platsledare för fornminnesinventeringen i Norrbotten. Vid inventeringen av Överkalix hittade jag stensättningar med rödockrafärgad sand. Två av dessa kom att undersökas, båda med rester av skelett som var ungefär 7 000 år gamla. Det är fortfarande de äldsta, synliga gravmonumenten i norra Europa! Där fanns också ett intressant boplatsmaterial: avslag, flintaskrapor, slipade eggredskap och spår av de döda. Tyvärr är markerna så sura i Norrland att det redan efter 500 år inte är mycket kvar av benen. Dna-analys av stenåldersskeletten var alltså helt omöjligt. På grund av de speciella jordförhållandena hade
vi som läste arkeologi i Umeå fått lära oss att aldrig gå ut i fält utan en jordsond. Den har varit en ständig följeslagare, oumbärlig vid bedömning av olika typer av lämningar.
1992 Silvermuseet
Jag anställdes vid Silvermuseet i Arjeplog efter att museet fått ny chef, Ingela Bergman, som tog över efter grundaren Einar Wallquist, lappmarksdoktorn.
Jag kastades direkt in i flera större uppdrag, bland annat undersökningen av den gamla kyrk- och marknadsplatsen i Arvidsjaur, en av de äldsta i Norrbotten. Orsaken var att vägen skulle dras om. Arvidsjaur var mötesplats för samebyarna i Pite lappmark med anor från 1100-talet.
Framför allt hittade vi kritpipor, mest holländska från 1600–1700-talen. Piprökningen introducerades i området under silverbrytningen i Nasafjäll på 1600-talet. Tobak och pipor inhandlades tillsammans med andra förnödenheter som salt, mjöl och smör på marknaderna.
MITTEN AV 1990-TALET Samiska byggnader
Fjällområdet har ju helt andra typer av lämningar än de som jag hade hållit på med tidigare. I min avhandling hade jag tittat på huskonstruktioner, så jag kom att arbeta med samiska byggnader under många år: torvkåtor, timrade kåtor, njallor som är små bodar på höga stolpar. De äldsta byggnaderna är daterade till andra hälften av 1700-talet, vilket är gammalt i samiska sammanhang. I våras kom ett häfte om pite-samiskt byggnadsskick ut i vår serie Anvarat.
1997 På fjället i ur och skur
År 1995 övertogs fornminnesinventeringen i Norrbotten av de lokala museerna Ájtte, Norrbottens museum och Silvermuseet i samarbete med Riksantikvarieämbetet. Nu skulle fjällområdet inventeras; ingen ytmässigt täckande inventering hade egentligen gjorts av inlandet. Silvermuseet kom huvudsakligen att ha hand om inventeringen inom Arjeplogs och Arvidsjaurs kommuner.
Första vistelsen i fält i fjällen började med världens oväder, men fortsatte sedan med fyra veckor i sol. Det har blivit många säsonger i tält på fjället, ibland i 10–11 veckor i sträck på olika uppdrag, som vi flögs till med helikopter.
Mot norska gränsen faller ofta ett mycket finfördelat duggregn som gör en genomsur. Men jag har aldrig varit sjuk. Det är inte vädret man blir sjuk av, utan andra människor. Och det är bra att jorden är lagom fuktig. Då ser man alla färgningarna.
Framför allt hittade vi härdar, det vill säga eldstäder. Det kan finnas lämningar av 100 000 eller fler härdar i Norrbotten från vikingatid till i dag. På första turen träffade vi ock-
”Mot norska gränsen faller ofta ett mycket finfördelat duggregn.”
så på en gammal tallstubbe, som stack upp ur en myr ovan fjällbjörksgränsen. Den var från 6000 f.kr. Det har visat sig att det finns många rester av gamla tallar i myrar och sjöar ovanför trädgränsen. De tillhör främst stenåldern.
I början av 2000-talet lades sorgligt nog den reguljära fornminnesinventeringen ner, trots att fjällvärlden till 80 procent fortfarande är oinventerad. Med detta försvann all uppbyggd kunskap om hur man inventerar i fjällområdet.
2001 Stalotomternas gåta
Med sin inriktning på arkeologi och ekologi har Silvermuseet under Ingela Bergmans ledning fått många forskningsanslag. Det första handlade om den tidigaste kolonisationen efter istiden, det andra om bosättningar i fjällområdet, särskilt stalotomter. En stalotomt är ett golvplan som är nergrävt 10–15 centimeter, med jorden som en vall runt om.
Trots att vi aldrig har påträffat organiska spår är vi, till skillnad från många andra, övertygade om att tomten har utgjort grunden för en fast kåta byggd av näver och fjällbjörk. När vi daterade kol från härdarna i anslutning till stalotomterna visade det sig att en del av härdarna har återanvänts; kolet var en mix från vikingatid och senare tid. De ekologiska undersökningarna kunde också visa att man under vikingatid överexploaterat fjällbjörkskogen och att delar med tiden förvandlades till kalfjäll. Det gick inte att fortsätta exploatera området så hårt. Under tidig medeltid fram till 1800-talet ersattes därför stalotomter med rörligare bosättning: man bodde i tält, vilket också beskrivs i de historiska källorna. Det var något vi kunde vi se i det Eu-projekt som sedan följde. Då började vi också göra experiment med eldning av härdar, både med färsk björk och torrtall för att studera boendekomfort, det luftburna sotets spridning och eldningens påverkan på jorden under härdarna.
2012 Hemma igen
Tack vare ett stort anslag från Riksbankens jubileumsfond kunde vi byta fokus från inlandet till det kustområde som kallas gamla Västerbotten, det vill säga kusten nedom lappmarksgränsen. Jag har bland annat jobbat med det samiska utnyttjandet av kusten. Vi har undersökt ett drygt 30-tal härdar och resultaten stämmer bra med det historiska materialet. De fastboende på kusten hade också renar, inte minst de som bedrev handel i inlandet och skötte sina transporter med renar.
I detta projekt har jag också fått återvända till min hemstad för första gången för att undersöka en senmedeltida gårdsplats. Passar ju bra att sluta där jag började, nästa år går jag i pension.
”Vi är övertygade om att stalotomten har utgjort grunden för en fast kåta”