Gravar som gränser
Ägogränser kan vara över tusen år äldre än man tror.
Diskussionen om gravar och gränser liknar den om hönan och ägget: vad kom först? Att tydliga strukturer i landskapet i historisk tid använts som markeringar då gränser dras är oomtvistat. Fornminnen som gravhögar och runstenar är svåra att missa och kan dessutom användas för att markera urminnes hävd. Men att gravar redan från början skulle ha lagts på särskilda ställen för att markera gränser är mer omstritt.
Inte för att det är otänkbart utan för att det är svårt att bevisa. På Gotland finns dock omständigheter som gör att man kan dra sådana slutsatser. Det anser Dan Carlsson, som är arkeolog och kulturgeograf och studerar det historiska kulturlandskapet.
Sedan grävningar på 1980-talet har Dan Carlsson gång på gång sett ett mönster:
– I de fall vi har grävt rösen ute i landskapet, långt från närmsta gård, ligger de ofta invid vägar och har daterats till yngre bronsålder, mellan 1000 och 500 f.kr. Varför lägga gravarna så långt bort, 3–4 kilometer från närmaste gård ibland, om det inte var för att markera ett revir? säger Dan Carlsson.
– Och vi ser att kända gränser, dagens eller historiska, inte går tvärs över gravarna. De har i stället anlagts intill gränsen, eller revirmarkeringen. Jag tror det sker kring 800–700 f.kr.
Han tror att det kan ha varit likadant på fastlandet, framför allt i de centrala odlingsbygderna, men mycket har odlats bort och spåren är inte lika tydliga som på Gotland. På ön är landskapet mer oförändrat; här finns hägnader och husgrunder kvar, liksom många av de gamla vägarna.
Vissa ägogränser blir så småningom gräns mellan socknar när dessa började bildas i mitten av 1100-talet. Som stöd för sin teori nämner Dan Carlsson gränsområdet mellan socknarna Anga, Ala, Kräklingbo och Ganthem. Där ligger ett flertal gravar, en eller ett par på varje ställe, i direkt anslutning till sockengränserna. Om det skulle vara så att man valt att dra gränserna där gravarna finns, så återstår att förklara varför man begravt sina döda mitt ute i obygden, resonerar han.
Gränsen mellan socknarna Buttle och Vänge markeras av myrar och gravar, vilka på samma sätt har placerats långt från närmsta gård. Ett gravfält med 4–5 gravar (t.v. i bilden på nästa sida) är speciellt. I varje röse finns flera individer begravna, och alla har kunnat dateras med kol-14-metoden. Det visar sig att en person har begravts ungefär vart 50:e år, från 500-talet f.kr. till 800-talet.
Det är en helt unik kontinuitet, som Dan Carlsson anser stöder hans teori. Genom att fortsätta begrava sina döda håller man gränsen aktuell, generation efter generation. Fram till vendeltid hålls territoriemarkeringar vid liv på detta sätt. Sedan flyttas gravarna hem till gården.
– Under bronsåldern är gränserna inte etablerade, man kanske träter om dem – det är lite av klappjakt på marken. Under yngre järnålder ligger sedan gränserna så fast att man inte behöver markera dem längre, säger Dan Carlsson.
Diskussionen om gränsers ålder är inte enbart akademisk. Den griper in i frågor inom agrarhistoria (hur organiserades gårdar?), äganderätt (vems var jorden?) och sockenbildning (byggde den på en äldre struktur?).
De flesta vill inte härleda gränser längre bak än till folkvandringstid–vendeltid och den stora villervallan på 500–600-talet. Då
”Varför lägga gravar flera kilometer från närmaste gård om det inte var för att markera ett revir?”
drogs nya gränser upp på fastlandet när en ny gårdsstruktur uppstod – kanske efter romersk modell – med familjejordbruk med inägor och utmarker. Gränsen mellan dessa markerades med murar, vilka arkeologerna hittar rester av, de så kallade stensträngarna. Utmarkerna – eller reviret eller territoriet om man vill undvika begrepp som ägor och gränser – var mindre exakt markerade.
På Gotland uppkom en sådan gårdsstruktur redan på 100–200-talen. Det beror på att ön tidigt blev fullkoloniserad. Utrymmet var begränsat och man kunde inte expandera hur som helst.
Men att dra geografiskt mer långtgående slutsatser är svårt; förhållandena på Gotland kan inte enkelt föras över till fastlandet.
Clas Tollin, kulturgeograf vid Sveriges lantbruksuniversitet, anser att det inte går att uttala sig om huruvida bronsåldersgravar kan ha placerats för att markera ägogränser.
– Sekundärt har man använt dem till det. På bronsåldern har man markerat revir där man haft sina sälfångstplatser, till exempel. Men inte kring gårdens marker – det fanns ingen äganderätt som på vikingatiden. Gravfält som låg centralt, vid gården, visar däremot att ”här har vi bott i generationer”.
I sin avhandling använde Clas Tollin den källpluralistiska metoden, som hans kollega agrarhistorikern Janken Myrdal har lanserat. Den syftar till att öka kunskapsmassan inom svårforskade områden – som gränsdragningar – genom att sammanställa en mängd olika källor: gamla kartor, arkeologiska fynd, ortnamn, historiska dokument och folklivsskildringar. Clas Tollin har förfinat en annan metod, med kartöverlägg där man ”dubbelexponerar” äldre kartor med nya för att förstå till exempel hur gamla gränser gick. Med denna metod kartlade han i sin avhandling ägor ner till äldsta medeltid i ett antal socknar i västra Småland.
Han anser att det inte går att säga något om gränser före vendeltid, det vill säga 500–700-tal. Då sker ett övergripande skifte vad gäller gårdsstruktur, näringsfång, gravskick och ortnamn. Bara på ett fåtal ställen kan man se en längre kontinuitet.
Arkeologen Torun Zachrisson har visat hur man under järnåldern markerar sina ägor med runstenar och silverskatter som grävs ner längs utmarkernas rand. Hon är som Dan Carlsson inne på att gravar har anlagts i utmarker för att markera gräns.
– Generellt tänker vi att gränser är något sent. Men det tror jag är en missuppfattning, och det tycker jag Clas Tollin visar bra.
Hon drar också en parallell till Irland, där så kallade ogamstenar – liknande runstenar – restes invid gravar, vägar och ägogränser. Vid tvist om en gräns ombads båda parter att leda en häst över graven; den som gjorde det bekräftade att det var hans mark. Liknande ritualer, förknippade med gränsdragningar, förekom även på våra breddgrader.
I vissa landskapslagar finns rester efter sådana seder: man talar om att en gräns bara var giltig om det finns kol och brända ben i röset. Upplandslagen talar om att ”stake och sten och ben må man ock kalla rå”. Störar, rösen och gravar var godkända som gränsmarkeringar. Östgötalagen skiljer mellan allmänningar och odaljord, vilken sägs tillhöra en gammal by med högar från heden tid.
Detta daterar dock inte gränserna. Men även namn kan peka på indelningar som är äldre än socknarna. Ortnamnsforskaren Per Vikstrand vid Institutet för språk och folkminnen kallar dem för ”domäner”. Han har daterat namn i Mälardalen utifrån uppdragsarkeologins rapporter från grävningar av boplatser sedan 1980-talet.
– Namnen Råby och Stavby pekar på gränsmärken, att dessa byar har legat i utkanten av en domän. En del ligger vid sockengränsen, men namnen är med all sannolikhet betydligt äldre än så. De indikerar att vi har gränser mellan någon typ av enheter som är äldre än kristendomens socknar, säger Per Vikstrand.
Gränser kan finnas av många olika slag och historien om dem varierar i olika delar av landet. Går det att få visshet om ägogränsers ålder och vad skulle i så fall krävas?
– Man behöver god kontinuitet med många undersökta hus från olika tidsperioder inom gränsen för de historiska byarna. Så pass stora sammanhängande ytor har man i allmänhet bara grävt i riktigt exploaterade områden som sydöst om Uppsala, i Västerås, norr om Stockholm, utanför Linköping och i Malmö/lund. Man vill då gärna ha både gravar och boplatser för att kunna studera grav och gräns. Och det finns inte alltid, säger Torun Zachrisson.
– Vi bara gjort nålstick på Gotland, kollat längs vägar, men inte undersökt så många fornlämningar, eftersom de inte berörs av exploatering. Mer sådana insatser skulle ge oss kött på benen, säger Dan Carlsson.
Enligt Dan Carlsson är spåren efter gravar som gränser tydligare på Gotland än på fastlandet.