Östersjöns sjunkna stenålder
NYA LANDVINNINGAR. För 20 000 år sedan var världshaven mer än 100 meter lägre än i dag. De områden som sedan dess har översvämmats i världen motsvarar Nordamerikas yta. Utanför Skåne och Blekinge finns ett stenålderslandskap bevarat som arkeologerna nu un
Bfiskare, inte minst dem som trålade vid Doggers bankar, fanns ett uttryck: moorlog. Det stod för ben, trä och bitar av torv som ibland fastnade i bottennäten. Det verkade som om delar av Nordsjön någon gång varit land.
År 1913 publicerade den brittiske geologen och botanikern Clement Reid boken Submerged forests. Den utgör en milstolpe för oss som jobbar med översvämmade landskap. Clement Reid hade under sina karteringar av kustlandskapen stött på trädrester på grundare vatten, ibland fullt synliga vid ebb. Länge hade man försökt förklara de översvämmade skogarna med jordskred, eller andra långsökta teorier.
Clement Reid kopplade samman strandskogarna med moorlog och hävdade att det måste ha skett en avsevärd landsänkning (eller höjning av havsytan) för flera tusen år sedan. Han hade undersökt fröer och blad i moorlog, och insett att dessa härrörde från en tid med ett helt annat klimat än det man kände från historiska källor.
Under det tidiga
1900-talet klarnade också bilden av den senaste istidens effekter. I dag har vi genom bland annat kol-14-analyser en ganska bra bild av händelseförloppen och av hur isav- smältningen påverkade våra havsnivåer. När isarna var som störst, för 23 000 år sedan, låg exempelvis världshavens nivåer åtminstone 120 meter under dagens! I Östersjön, som är ett innanhav med grunda trösklar vid Stora och Lilla Bält och Öresund, har strandlinjen en ytterst komplicerad historia (se sidan 17). De snabba variationerna har medfört att det just i södra Sverige, längs Skånes och Blekinges kuster i Hanöbukten, finns utmärkta möjligheter att träffa på boplatser från tidig jägarstenålder, mesolitikum, som börjar räknas från cirka 9500 f.kr. På ner till cirka 25 meters djup finns rester av ett översvämmat landskap.
I dag är förutsättningarna för marinarkeologi bättre någonsin. Det finns andra sätt än att dyka för att göra arkeologiska undersökningar under vatten. Man har ett flertal hydroakustiska instrument, sonarsystem, till hjälp. Genom att skicka ut ljudpulser av olika våglängd och sedan fånga in det reflekterade ljudet, kan man inte bara skapa sig en ”ljudbild” av bottentopografin – batymetrin. Man kan också finna dolda lämningar under sandlager och skapa mycket noggranna nivåkartor.
De arkeologiska lämningarna bevaras bättre under vatten än på land. Nere i djupen har vi, liksom i mossmarker på land, möjligheter att finna stenålderns organiska material som trä, ben och horn. Skillnaden mot våtmarker är att under vatten är hela kustremsor exponerade, och att det invid de forna åmynningarna, som i dag är översvämmade, går att finna spår av större områden med boplatser. Just dessa är mycket viktiga om vi på allvar ska förstå hur människor befolkade och levde under slutet av istiden och tiden närmast därefter.
Vid Haväng på Skånes ostkust, utanför Verkeåns mynning, finns rester av ett landskap från tidig jägarstenålder: omkullfallna träd, strandkanter och rester av åfårans bottengyttjor. Här finns de tre äldsta stadierna av Östersjön representerade: Yoldiahavet, Ancylussjön och det tidiga Littorinahavet (se sidan 17). Det är landskapsfragment som är runt 11 000 år gamla. De äldsta arkeologiska lämningarna är dock några hundra år yngre – och de allra flesta och grundare översvämmades ganska sent, cirka 7000 f.kr.
Här har vi arbetat i flera år, men redan på 1960-talet intresserade sig lundageologen Tage Nilsson för lämningarna. Fiskare hade fått upp torv och stubbar, dessutom hade enstaka stenåldersföremål påträffats. Några borrningar företogs på stranden, men tiden var inte mogen för undervattensundersökningar.
Under 1980- och 90-talen drev en privatforskare, Lars Hansen, tillsammans med geologer vid Lunds universitet och Malmö sportdykarklubb ett ambitiöst projekt: Hanöbuktens forntida historia. En rad fältarbeten utfördes, men dessvärre avstannade projektet, och inte förrän omkring 2009 hamnade området ånyo i fokus. Våtmarksarkeologen Arne Sjöström påbörjade dykningar längs Skånes kuster och i samband med det populärvetenskapliga marinprojektet Havsresan vid Lunds universitet kunde nya, mycket noggranna sonaruppmätningar göras.
Vid en av dykningarna påträffades bearbetat ben samt tjärbloss och rester av stora fasta fiskeanläggningar – fångstarmar av hasselkäppar med mjärdar som liknar ryssjor. En kol-14-mätning gav en datering till omkring 7000 f.kr. Det är därmed så vitt vi vet världens äldsta datering av fångstanläggningar i trä. Ganska snart stod det klart att området utanför Haväng var en mycket speciell arkeologisk miljö.
Med stöd från det nybildade Marinarkeologiska forskningsinstitutet vid Södertörns högskola kunde vi planera mer strategiska inventeringar. Långsamt började vi förstå hur stora områdena med bevarade lämningar är under ytan, men också hur svårtolkade de arkeologiska spåren är. Det krävdes mer ingående geologisk och arkeologisk kunskap om södra Östersjön för att förstå landskapet under vatten. Dessutom innehåller de bevarade sedimenten värdefulla data om dåtidens klimat, hav och landskap.
Vi tog därför kontakt med kvartärgeologen Svante Björck, en av dem som tidigare arbetat utanför Haväng. Kvartärgeologer och arkeologer studerar samma tid, och ofta använder vi liknande metoder. Han ville fortsätta undersökningarna och ganska snart lyckades vi finansiera en dykande geologidoktorand med fokus på dendro-
”Så vitt vi vet är det världens äldsta datering av fångstanläggningar i trä”
kronologi, det vill säga årsringsdatering av trä, och sedimentanalys. Nu kunde den mesolitiska Verkeån studeras i detalj.
Vår inventering av skogsresterna på bottnen började med systematiska provtagningar. Då och då påträffade vi arkeologiska föremål, som hade eroderat fram, främst sådant som kastats ut i den forna åfåran eller strandlagunen.
Undersökningarna av bottensedimenten gav en intressant bild: det som i dag kan skönjas som en långsträckt revbildning på bottnen är resterna av en flera gånger översvämmad ådal. Strandlinjerna i Östersjöns olika stadier har flyttat sig fram och tillbaka över området och avsatt tjocka lager av gyttjesediment i de forna strandlagunerna. Därför finns inga tydliga spår av boplatsytor bevarade, däremot redskap och avfall som har kastats i vattnet. Boplatserna har legat på de sandiga sluttningarna längs den gamla Verkeån, men dessa eroderade slutligen bort i samband med den sista stora översvämningen av Littorinahavet. I och under åbottnen – det vill säga i de bevarade bottengyttjorna – finns trädrester, tallar som ofta är flera hundra år äldre än åsedimenten.
Borrningar i de uppemot fyra meter mäktiga och kompakta sedimenten visar att lagunsedimenten avsatts mycket snabbt. Det ger oss möjligheten att detaljerat följa landskapets utveckling under flera tusen år. Men Haväng är inte ensamt i sitt slag. Vi
har kunnat lokalisera flera nya platser och områden längs Skånes och Blekinges kuster, och har nu unika möjligheter att följa både natur- och kulturhistorien, från det kalla Yoldiahavets karga tid till Littorinahavets värmeperiod för nästan 8 000 år sedan.
Trots att de egentliga boplatserna sedan länge är bortsköljda, så är de tjocka undervattenslagren av gyttjesediment, som stått emot vågor och strömmar, en guldgruva för stenåldersarkeologen. På 15–20 meters djup, och nästan två kilometer ut i havet finns välbevarade spår som är över 10 500 år gamla. I sedimenten på Haväng finns de sedvanliga tecknen på mänsklig närvaro: hasselnötsskal, brända kolbitar och facklor som användes för att lysa upp vid fisketurer och i hyddorna. Dessutom påträffas välbevarade djurben av bland annat uroxe, älg, kronhjort och bäver. Alla benfynd bär tydliga spår av människornas flintredskap, det handlar alltså om slaktavfall eller rester från redskapstillverkning. Än så länge har vi inte funnit några fiskbensrester över huvud taget, så när som på några fjäll av abborre och lax. Och vi har endast några få sälben, från gråsäl och vikare. Det förbryllar. Spåren antyder en kustkultur med få spår av havsnäring.
Även om vi bara har skrapat på ytan – eller bottnen – har det dykt upp en rad speciella fynd. Ett av dessa är en stor hacka av älghorn(längst upp till höger). Den kom fram efter en storm, som bröt upp en av gyttjebankarna med utkastslager. Ett märkligt föremål: en över 20 centimeter lång ornerad hacka av ett blankpolerat skovelhorn. Eggdelen har brutits av i en storm, men avtrycken i gyttjan visade att föremålet har haft en trubbig egg och ursprungligen varit 5 centimeter längre. Skafthålet är smalt – lagom för en lång hasselkäpp – och sprucket. Kanske var det därför hackan hade slängts i vattnet. Några exakta paralleller finns inte, men på västkusten och i Norge finns liknande föremål, dock av sten. De är ungefär lika gamla – från 7000 f.kr. Den svagt krumma formen, samt slagmärkena på ändbutten, ger intryck av att det är ett bruksföremål med flera användningsområden. Vi har spekulerat om huruvida det är ett redskap som använts för att underhålla och rensa fångstanläggningarna. Parallellerna av sten är också de funna på boplatser vid havet. Och ornamentiken, 27 enkla streck på rad och därunder tre rader med streckpar, är gåtfull. Den liknar inte de kända, heltäckande geometriska mönster som vi ibland återfinner på större benredskap från samma period.
Kunskapen om hur de första jägar-, fiskar- och samlarkulturerna i Skandinavien utnyttjade naturen är ganska liten. Lämningarna vid Haväng, tillsammans
med forskargruppens undersökningar vid våtmarker, visar på betydligt större mänsklig påverkan än vad man tidigare trott.
Därför intresserar oss just de livsviktiga blossen, som vi finner i närheten av fiskeplatser. Tjärvedsfacklorna är tagna ur tallar. Några av trädstammarna tycks bära spår av nära 11 000 år gammal täkt: ingrepp i tallen så att man vid behov kunde hugga ut tjärvedsbloss. Det rör sig alltså om en relativt storskalig och planerad produktion. Att skilja mellan tallar som har manipulerats av människan och de naturligt skadade är naturligtvis inte lätt. Dessutom är vi arkeologer ovana att tänka på den äldre stenålderns kultur som produktiv, planerad och storskalig.
Bland skogens resurser var det inte bara tallen som var viktig. Ännu viktigare var hasseln, som med sina långa, smala käp-
par gav råmaterial till hyddor, skaft, korgar och fiskeredskap och vars näringsrika nötter var viktig föda. Man måste tänka sig att människan redan för 10 000 år sedan hade avancerade metoder att främja och tukta hasselbuskarna.
Även fiskemetoderna är överraskande storskaliga. Resterna av hasselstängsel, pålverk och fångststrutar antyder ett sötvattensfiske, som gjort det möjligt att fånga stora mängder passerande eller lekande fisk i åmynningen. Ett massfiske och en masskonsumtion som utmanar tidigare idéer om den tidigmesolitiska befolkningen och livet vid kusterna.
Kanske är det så att perioden omkring 8000 år f.kr. var vår verkliga ”folkvandringstid”? Lågvattenperiodens landbrygga mot kontinenten satte både djur och människor i rörelse och då kan Sydskandinavien på allvar ha koloniserats av mer bofasta jägargrupper. Samtidigt skedde stora förändringar i inte alltför avlägsna områden. Doggerland, den stora, numera översvämmade landmassan i Nordsjön, var sannolikt befolkat av både neandertalare och Homo sapiens. Spår av sen- och mellanistida djurfossil i Nordsjön skvallrar om en rik och vidsträckt jaktmiljö. I och med isavsmältningen för 20 000 år sedan höjdes havsytorna, vilket långsamt begränsade utrymmet.
I tider av migration kan konkurrensen om viktiga platser vid exempelvis åmynningar och större sjöar i inlandet ha skapat behov av tydliga territorier. Kanske kom de fasta fiskeredskapen att utgöra markörer, som skickade signaler om att vissa områden var upptagna. Att använda sig av fasta fiskeverk gav viss frihet och möjlighet att samla in föda till många. Man kunde fiska, fast man inte var på plats. Samtidigt knöts människorna närmare till fiskeplatsen; fiskeverken krävde underhåll och kanske även skydd gentemot andra människor och ”tjuvfiskande” djur. På så sätt liknar det 9 000 år gamla åmynningslivet det bofasta jordbrukslivet.