Dödsmärkt ö i Fryken
STENÅLDER. Arkeologen Hans Olsson, vid Värmlands museum, ger sin tolkning av landmärket Malön.
I äldre uppteckningar kallas den Staviksön. Och från denna lilla ö i sjön Fryken finns en ögonvittnesskildring som berättar om en avrättningsplats på 1600-talet. Det är prästen Petrus Gyllenius som bevittnar hur två syskon avrättas på ön. De hade haft ett sexuellt förhållande under en längre tid, vilket också resulterat i att ett barn fötts. De straffades med döden.
På dagen för avrättningen, den 1 augusti 1664, var vädret lugnt och klart. Man lät göra ett bål, och sedan kom prästerna dit med fångarna i båt. Gyllenius nämner också att många hade kommit för att bevittna avrättningen från närområdet, men också långväga ifrån. Efter att man halshuggit de dömda, tändes bålet och med ens tog det lugna vädret slut. Det blev blåsigt. Man kan ju undra om Gyllenius menade att det skedda var orsaken till väderomslaget. Ön verkar sedan stenåldern ha varit en dödens plats.
I sjön Fryken finns mycket få öar. Redan det gör Staviksön, eller Malön som den heter numera, märklig. Men denna lilla ö i södra Fryken är ovanlig på mer än ett sätt. I samlingarna finns inte mindre än 15 olika stenyxor och en flintdolk från Malön. Det måste betyda något särskilt.
Sjön Fryken ligger centralt i Värmland, norr om Vänern. Om man läser kartbilden så kan man se att sjön faktiskt består av tre delar: Nedre, Mellan- och Övre Fryken. Sammanlagt är sjöarna omkring sju mil långa, från Kil i söder till Torsby i norr.
Fryken har varit sjö i åtminstone 8 000–9 000 år. Innan dess var den en del av Storvänern. Även om det finns rätt gott om fynd från såväl äldre som yngre stenåldern, är det framför allt bronsålderns och den äldre järnålderns gravar som präglar fornlämningarna längs sjöarna. De ligger nästan alla, märkligt nog, på den östra sidan av Fryken. Ibland relativt högt ovan vattnet, ibland nästan ända nere vid strandkanten. Då gravarna ligger så placerade, kan vi vara rätt säkra på att de inte ligger nära de samtida boplatserna. I stället tycks gravarnas placering signalera sjöarnas betydelse, kanske inte minst i kommunikativt hänseende.
”När jordbruket tar över förlorar Malön sin funktion som boplats och blir en dödens ö.”
På öns högsta parti, i söder, återfinns fem förhistoriska gravar i form av rösen. Av gravarnas form kan man sluta sig till att dessa har anlagts främst under bronsåldern. På så sätt utgör gravarna ett undantag från nästan alla kända gravar längs Fryken. Det största röset är hela 21 meter i diameter och det minsta nio meter i diameter. I äldre tider har rösena kopplats samman med för länge sedan döda stormän. I en beskrivning från 1860-talet nämns att man i bygden ansåg att det största röset innehöll stoftet efter en gammal kung.
Bronsåldersrösena är dock inte de äldsta fynden på ön, och kanske inte heller de gravar som är äldst. Som sagt finns hela 16 fynd från ön, och det är sannolikt att de har påträffats på den norra delen av ön i samband med sandtäkt. Bland fynden finns sju skafthålsyxor och en flintdolk. Eftersom fynden är lösfynd från sen stenålder eller möjligen tidig bronsålder, är det i dag svårt att säga någonting säkert om dem. Jag gissar att det rör sig om föremål som har legat i skadade gravar.
Det är dock inte troligt att någon bodde på ön under denna period. Däremot talar fynd av skörderedskap, brända fröer efter odlade växter och ben av tamboskap för bosättningar på fastlandet runt Fryken. Kanske en av anledningarna till att rösena byggdes på ön var att det sedan tidigare fanns en tradition att begrava sina döda här.
Skafthålsyxorna och flintdolken är dock inte de äldsta fynden från ön. Från tidigare stenålder finns också fynd, däribland en tunnackig yxa (eller möjligen en mejsel) av bergart och två tjocknackiga yxor av flinta. Om dessa fynd kommer från gravar eller inte, är betydligt svårare att uttala sig om. Rent dateringsmässigt tillhör de visserligen yngre stenåldern, neolitikum, men vi har egentligen inga faktiska belägg, förutom yxorna i sig, som tyder på någon fast jordbrukande befolkning i denna del av Värmland vid den här tiden. Av den anledningen är det också svårt att uttala sig om huruvida ön har varit en bra boplats eller inte. Fynden kan ju komma från en eller flera boplatser men också från förstörda gravar.
De äldsta fynden från ön är tre så kalllade trindyxor och en lihultyxa. Dessa fynd från mellanstenåldern, mesolitikum, hör troligen till en boplats. Under mesolitikum bör ön ha varit en lämplig uppehållsplats för en jägar-och samlarbefolkning. Fyndplatsen överensstämmer mycket väl med samtida fynd från Värmland, som i regel är hittade nära den nuvarande eller forntida stranden, både som lösfynd men också på bekräftade boplatser. Det är troligen först när jordbruket tar över som denna förlorar sin funktion som boplats och blir en dödens ö.
Malöns södra del är lätt synlig. Den sticker upp, och det skiljer 30 meter ner till vattenytan. Ön är alltså ett tydligt landmärke i denna långa sjö, som har varit en viktig kommunikationsled. Det kan vara förklaring till varför så många fornlämningar, gravar och fynd finns här. Under äldre stenålder kanske en bra boplats längs sjöleden, längre fram en gravplats på ön har utgjort ett tydligt landmärke i sjöleden.