Vid Nilens strand
EGYPTEN. Arkeologen Maria Nilsson och hennes forskarteam har sedan 2012 gjort flera sensationella upptäckter i ett 3 500 år gammalt stenbrott vid Nilens strand. Ändå har de bara skrapat på ytan. Den gåtfulla platsen bär på fler hemligheter.
Stenbrottet i Gebel el Silsila fanns inte med på listan över platser som doktoranden Maria Nilsson hade planerat att besöka under sin Egyptenresa. Hon var där för att samla material till sin avhandling om symbolerna i den forntida drottningen Arsinoës krona. Men när hon stod på segelbåtens däck den där marsdagen 2007 och kaptenen frågade om hon ville stanna och titta på ”några faraoniska lämningar” fick hon ett infall. Maria Nilsson hoppade i land tillsammans med sin nyfunne vän, den brittiske arkeologen och researrangören John Ward, som hade hjälpt henne att skräddarsy den tre veckor långa studieresan. Eftermiddagssolen fick de ockrafärgade klipporna att lysa när de båda arkeologerna pulsade fram genom sanden i de trånga bergspassagerna.
Forskare som tidigare besökt stenbrottet hade beskrivit det som tämligen ointressant. Ett tempel, lite hieroglyfer, inte så mycket mer. Men Maria Nilsson och John Ward häpnade när de såg sig omkring. Bergväggarna var fulla av inkarvade symboler, hieroglyfer, skulpturer och uthuggna skengravar, så kalllade kenotafer. Pulsen steg och adrenalinet
började rusa. Vid en högt belägen tempelruin, med utsikt över Nilen, gav de varandra och stenbrottet ett löfte att återvända och dokumentera allt.
Den här heta aprildagen står Maria Nilsson och John Ward – som sedan det första mötet 2007 hunnit bli såväl sambor och forskarkolleger som föräldrar till dottern Freja – på samma plats och beundrar de sirligt utmejslade hieroglyferna på klippväggarna utanför templet. Deras anställde egyptolog har precis avslutat sin dokumentation av väggarna och ska snart sätta i gång med den omfattande översättningen. Sedan 2012 leder arkeologen Maria Nilsson, genom Lunds universitet, ett internationellt forskningsprojekt som syftar till att kartlägga det cirka 30 kvadratkilometer stora stenbrottet beläget vid Nilen.
Platsen har en mångtusenårig historia av mänsklig aktivitet, men det var först under Nya riket, med start cirka 1575 f.kr., som man i större skala började bryta sten här. I stenbrottet arbetade tusentals människor i sitt anletes svett med att hugga ut de stora stenblocken som på slädar släpades ner till Nilen. Där lastades de ombord på båtar som seglade norrut i syfte att förse de i dag mytomspunna templen – Luxortemplet, Karnaktemplet och Ramses tempel – med byggmaterial. Stenbrottet i Gebel el Silsila användes fram till omkring år 50 då det övergavs, kanske på grund av en jordbävning. Projektets geologer och 3D-experter har fotograferat och laserskannat terrängen för att få definitiva svar.
Lätt nojiga för skorpioner och kobror följer vi efter Maria Nilsson och John Ward genom det höga gräset vid stranden till en annan del av helgedomen. Maria Nilsson stryker försiktigt med ena handen över de tusenåriga hieroglyferna på templets väggar och visar sedan den mer sentida inskriptionen ”HC”. Den världsberömde egyptologen Howard Carter, som upptäckte Tutankhamuns grav, var inte blyg när han gjorde en blixtvisit vid stenbrottet på sin resa vidare till Konungarnas dal i Luxor.
– Eftersom den här platsen aldrig blivit utforskad i sin helhet har vi oerhört mycket kvar att hitta och lära oss. Vi kommer inte att bli klara under vår livstid, säger Maria Nilsson och blickar ut över den glittrande Nilen.
Ända sedan barnsben har Maria Nilsson vetat att det var arkeolog hon skulle bli. När skolbussen släppte av henne i utkanten av Halmstad, där hon växte upp, brukade hon följa efter traktorns plog i jakt på flintsten, och hon skrev alltid ”arkeolog” på frågan om drömyrke i de populära Mina vänner-böckerna. Det berättar hon när vi senare dricker kaffe i skuggan på expeditionens forskningsfartyg som ligger förtöjt vid stranden. Där bor och arbetar Maria Nilsson och hennes team under de fyra månader långa säsongerna. Hennes huvudsakliga fokus i projektet var från början att dokumentera, kategorisera och analysera de så kallade stenbrottsmärkena som finns inristade på väggarna i stenbrottet. Sedan starten 2012 har hon arbetat sig igenom cirka 5 000 bildristningar och börjat skönja mönster i hur de 50 unika märkena användes. Till skillnad från hieroglyferna var stenbrottsmärkena ett slags förenklad bildskrift som Maria Nilsson liknar vid trafikmärken eller graffiti. De kunde
bära på budskap – religiösa, tekniska och praktiska – och kunde genom sin stiliserade form läsas av vanligt folk, inte bara av det fåtal skriv- och läskunniga personer som behärskade hieroglyfer. Men de tidigare outforskade stenbrottsmärkena är bara en del av arbetet som det 16 personer starka teamet av egyptologer, arkeologer, lingvister, geologer, 3D-experter, keramikspecialister och volontärer bedriver. Tillsammans arbetar de för att skapa en heltäckande bild av vilken praktisk och religiös funktion som stenbrottet har haft genom historien.
Eftersom platsen är så sparsamt utforskad erövrar Maria Nilsson och hennes grupp ny kunskap varje säsong. Och som om detta inte vore nog, har teamet sedan starten gjort ett flertal sensationella fynd som fått stor uppmärksamhet i Sverige och internationellt. Till de fynd som uppmärksammats mest hör ett par tidigare okända obelisker och en 2 500 år gammal minnessten. På stenen, som kan liknas vid en inristad relief i klippväggen, gestaltas gudarna Amun-re och Thoth på samma bild, något som är extremt ovanligt. Den upptäcktes av en slump när solen stod lågt vilket gav ett släpljus som i sin tur skapade skuggor på bergväggen.
– Vissa tror att vårt arbete handlar om att gå in i en grotta och hämta skatten. Den missuppfattningen har vi filmhjälten Indiana Jones att tacka för. Men det säkraste sättet att få djupare kunskap om en plats är att återkomma många gånger, säger Maria Nilsson.
Ett av de viktigaste fynden gjordes 2015. Då hittade teamet grunden till ett tempel i kalk- och sandsten. Där fanns artefakter från åtminstone fyra olika tidsperioder, från 1500 f.kr. till Kristi födelse. Maria Nilsson menar att fyndet skriver om Gebel el Silsilas historia eftersom det visar att stenbrottet även fyllt en funktion som en helig plats. Templet, som det svenskledda teamet återupptäckte, beskrevs senast i en bok från 1934, men har efter det fallit i glömska. Tack vare en gulnad karta från 1900-talets början lyckades Maria Nilsson och hennes kolleger gräva fram den sandtäckta tempelgrunden.
– Vi kommer att återvända och fortsätta gräva ut templet. Det finns många lokala sägner om det som vi gärna vill fördjupa oss i, säger Maria Nilsson.
Efter vårt besök i Egypten har arkeologerna gjort fler betydelsefulla upptäckter. Bland annat har de funnit en unik minnessten på en bergvägg och dolda skulpturer övertäckta av slam inne i en kenotaf i en bergsskreva. Det senaste fyndet är tolv gravkammare daterade till den 18:e dynastin. Gravarna består av en eller två kammare huggna ur klippor. Under årens lopp har gravarna förstörts av plundrare och Nilens återkommande översvämningar. I dag är de därför fyllda med skelettdelar, keramik och sand i en enda röra. Där har forskarna även funnit föremål som smycken, amuletter och pärlor vilket tyder på att dess ägare varit relativt välbärgade. Men några föremål av ädelmetall har inte påträffats, så troligtvis är det dessa som plundrarna har riktat in
”Tempelfyndet skriver om Gebel el Silsilas historia som helig plats ”
sig på. Arkeologerna hoppas att i framtiden hitta någon orörd grav i området som plundrarna har missat.
När vi besöker Gebel el Silsila håller Maria Nilsson och hennes team på att avrunda arbetet för säsongen. På ett långbord på forskningsfartyget ligger tusentals skärvor med inskriptioner. En del värdefulla föremål ska inom kort köras med poliseskort till museet i Kom Ombo. På båtens däck står också två robusta skrivbord i trä med höga boktravar, verktyg, datorer, whiskyflaskor, nagellack och hårsprej. De två skönhetsprodukterna används för att göra markeringar på keramik respektive stabilisera antika rep.
Forskarteamet har börjat tunnas ur för säsongen. Den franske egyptologen Philippe Martinez ligger på en divan med uppknäppt kakiskjorta och läser en tjock bok med glasögonen på nästippen. John Ward sitter och röker vid sitt skrivbord samtidigt som han blandar pigment för att återskapa en specifik färgnyans som han hittat på en bergvägg. Maria Nilsson samtalar med teamets kock om kvällens middag. Livet på fartyget har klara drag av kollektivtillvaro med gemensamma måltider och sinande varmvatten i duscharna på morgnarna.
När dynamiken mellan forskarna fungerar stormtrivs Maria Nilsson. Men hon betonar att det är avgörande att alla jobbar med kollektivets bästa för ögonen. Hon erkänner att det ibland har knakat i fogarna, men att hon har blivit bättre på att redan i ett tidigt skede läsa av människor som hon vill rekrytera.
Maria Nilsson sätter sig ner och pratar med den svenske volontären Sune Johansson och hans fru Susanne Johansson som under den här säsongen arbetar som barnvakt på fartyget. På en filt leker Maria Nilssons och John Wards dotter med några leksaker. Maria Nilsson lyfter upp Freja i famnen.
– Vi får se om Freja tar vid efter mig och John i Gebel el Silsila eller om hon blir totalt anti allt vad historia och arkeologi heter, säger Maria Nilsson och ler.
Solen sjunker på andra sidan floden. På Nilen glider halvtomma kryssningsfartyg förbi. Sedan upploppen under arabiska våren 2011 har turismen skjutits i sank. Maria Nilsson och John Ward, som bor i utkanten av Luxor, upplevde oroligheterna på nära håll:
– För mig som svensk var det surrealistiskt att höra skott utanför trädgården. Jag hade en järnpåk under sängen och sov med en kniv i varje byxben, säger Maria Nilsson.
Från sitt hus kunde de se plundrare dra förbi i riktning mot Konungarnas dal. Men bybor och personal från antikvitetsmyndigheterna slöt upp och bildade mänskliga sköldar kring de värdefulla arkeologiska lämningarna, som klarade sig oskadda.
Även stenbrottet i Gebel el Silsila har besökts av plundrare. Så sent som förra året upptäckte Maria Nilsson och John Ward en lägerplats med bönemattor, te och proviant i en skreva. När vinden plötsligt vände kunde de på avstånd höra taktfasta hammarslag eka mellan klipporna. Efter att ha ringt polis och de vakter som är stationerade i stenbrottet började John Ward att följa slagen. Maria Nilsson, som var gravid i fjärde månaden, stannade kvar och inväntade förstärkning. En stund senare hörde hon skott avlossas.
– Till slut kunde polisen gripa fyra personer som hade mejslat sönder en 8 000 år gammal ristning. Någon hade lurat i dem att det skulle finnas något slags kattskulptur av guld inne i berget, säger Maria Nilsson och tar ett djupt andetag.
”Bybor och personal bildade mänskliga sköldar kring de arkeologiska lämningarna”
Det är inte bara plundrare som utgör ett hot mot platsen. Även om turismen har minskat sedan 2011 kommer det en hel del besökare till det delvis öppna stenbrottet. Maria Nilsson ondgör sig över vissa som i sin arrogans och okunskap klättrar upp på klippor med gamla ristningar. För att inte tala om dem som karvar in sina namn eller tar med sig artefakter hem.
– Nyligen mötte vi en amerikansk familj med två döttrar som hade hittat en medeltida islamisk pipa. De blev väldigt förvånade när John berättade för dem att de inte kunde ta med sig den hem, säger Maria Nilsson.
Maria Nilssons och John Wards arbete har väckt nyfikenhet runt om i världen. Ett tv-team från National geographic channel har besökt fartyget för att spela in dokumentärserien Egypt's treasure guardians som handlar om det svensk-brittiska parets arbete. På det stora hela har även relationen med de egyptiska myndigheterna varit god, ända sedan starten 2012.
– De har sagt att vårt team har gjort mer här på fyra år än vad alla andra arkeologer tillsammans gjort under de senaste 200 åren. Det värmer så klart, säger Maria Nilsson innan hon går ner under däck för att natta Freja.
Plötsligt börjar Maria Nilssons och John Wards hund Carter skälla. Den reser ragg och springer i land för att ta sig upp på berget. Ett ögonblick senare ser vi silhuetten av den varg som den senaste veckan uppehållit sig i området. Maria Nilsson kommer tillbaka invirad i en filt och sjunker ner i en fåtölj. Hon ställer en babywatch på bordet och häller upp ett glas egyptiskt rödvin. Vi pratar om stenbrottets historia, tidens gång och de tusentals arbetare som slet för att de storslagna templen i Luxor skulle kunna uppföras. Jag frågar om det inte borde ha vuxit fram någon stad i anslutning till det 30 kvadratkilometer stora stenbrottet. Maria Nilsson sänker rösten en aning:
– Det är den vi letar efter! Två tredjedelar av alla egyptiska fornlämningar är ännu inte upptäckta, säger hon.
Klockan närmar sig 21. Månen kastar ett blekt sken över Nilens svarta vatten. Uppe på däck sitter forskarna försjunkna i dagens fynd. Maria Nilsson reser sig för att gå och lägga sig. Det finns inte så mycket annat att göra om man ska orka upp vid 05.30 och möta en ny 30-gradig arbetsdag i Gebel el Silsila. Det symboliska löftet hon gav stenbrottet den där marsdagen 2007 kommer hon aldrig att svika:
– Silsila är lika mycket vår bebis som Freja. Om bara det politiska och ekonomiska läget tillåter vore det en ära att få tillbringa resten av livet här, säger Maria Nilsson.