En ros är en ros är en ros
Den första boken på svenska om rosens kulturhistoria.
Rosens knopp är näktergalens hjärta är den första boken på svenska om rosens kulturhistoria; allt om rosen från antiken och till nutid och om hur rosen behandlas i örtaböcker och botaniska verk, skönlitteratur och trädgårdshandböcker. Framför allt skildras rosen ur ett europeiskt perspektiv, men även dess historia i Persien, som vi har fått både rosor och rosberättelser ifrån. Trädgårdar var viktiga i den persiska kulturen och för de klassiska persiska poeterna.
Ända från antiken har rosen använts för att beskriva det som är vackert, värdefullt och behagligt. Rosen nämns första gången i skrift i västvärldens äldsta bevarade diktverk, Homeros Iliaden från 700-talet f.kr.
Sedan förekommer den i flera antika skrifter. Intresset för rosor var mycket stort i romarriket och rosen omnämns i Marcus Terentius Varros (116–27 f.kr.) handbok om lanthushållning, De re rustica. I mer än tusen år lästes den romerska encyklopedin Naturalis historia av Plinius den äldre (23–79). Där inleder rosen avsnittet om blommor. Plinius beskriver de rosor som förekom i det romerska riket och hur man odlade dem.
Det vanliga var att beskriva rosen som en medicinalväxt. Men förutom som medicin har rosen använts i mat, som prydnad och i skönhetsvård. Redan på 900-talet hade perserna lärt sig att fram- ställa rosenvatten. Med islams utbredning spreds inte bara själva rosenvattnet utan också kunskapen om destilleringsprocessen.
Inte förrän på 1200-talet återfinns en saklig beskrivning av själva rosen. Från att ha varit en nyttoväxt blev den i början av 1800-talet en trädgårdsprydnad.
Med ökad kolonisering och handel kom många nya växter till Europa, inte minst olika sorters rosor från Kina. Då ökade antalet rosenarter markant, och rosorna beskrevs i olika böcker från 1800-talets början.
Den ros som var känd i frankernas och germanernas riken under medeltiden var nyponrosen – inte den odlade rosen hos greker och romare. Inte förrän man på slotten börjar anlägga trädgårdar och plantera så kallade ”hundrabladsrosor” blev kulturrosen dikternas ros. Då började den förekomma som symbol i olika sammanhang. Den kunde vara en dödssymbol – en dödens budbärare. Gravar har länge smyckats med rosor. Lancaster och York var två engelska släktgrenar som stred mot varandra i rosornas krig. Lancaster hade en röd ros i sitt vapen och York en vit.
Bland de medeltida texterna finns den kända boken Roman de la rose (Romanen om rosen) från 1200-talet. Och så rosen som symbol för kärleken och för livets korthet i texter från antikens Rom till vår tids populärmusik.
Noter, beskrivningar av de personer som nämns i boken, ett bildregister och ett utförligt index är värdefulla bilagor, men framför allt är bokens många och synnerligen vackra bilder värdefulla: av rosor, av rosor som inslag i målningar från medeltid och framåt och rosor avbildade i medeltida handskrifter. Håkan Kjellin har mycket engagerat och ingående skildrat rosens kulturhistoria i sin läsvärda bok.
”Från att ha varit en nyttoväxt blev rosen i början av 1800-talet en trädgårdsprydnad.”