Äldsta skriften
Det kinesiska skriftspråket är det äldsta som fortfarande är i bruk. Nordväst om staden Anyang, Kina, påträffades 3 000 år gamla så kallade orakelben fullklottrade med tecken.
F ör 120 år sedan, en sommardag 1899, gick författaren och forskaren Liu E till ett apotek i Beijing för att handla medicin åt sin malariasjuke vän Wang Yirong. Medicinen innehöll ”drakben”, en vanlig läkemedelsingrediens som använts i Kina sedan urminnes tider. Liu E stod och såg på när benen maldes ner och upptäckte att det fanns inskriptioner som liknade kinesiska tecken på benbitarna.
Om detta skriver sinologen Cecilia Lindqvist i sin Augustprisade bok Tecknens rike – en berättelse om kineserna och deras skrivtecken.
När Wang Yirong hade blivit frisk igen travade han och Liu E runt till Beijings alla apotek och köpte vartenda litet ”drakben”. ”På dem fann de 1 058 inskriptioner skrivna med underliga gamla tecken, äldre än några dittills kända”, skriver Cecilia Lindqvist. ”Benbitarna från Beijings apotek gav nu för första gången direkt kontakt med forntiden.”
Liu E väckte stor sensation när han 1903 publicerade inskriptionerna i boken Samlade fynd av sköldpaddsskal. Då var inskriptionernas ålder och härkomst fortfarande en gåta. Men språkforskare spårade dem snabbt till byn Xiaotun nordväst om Anyang i provinsen Henan. Precis på den plats där Shangdynastins sista huvudstad Yin, grundad cirka 1300 f.kr., hade haft sitt säte.
Nu började omgivningarna vid Xiaotun undersökas av energiska händer. Sedan 500- talet hade lokalbefolkningen i byn grävt efter ben här för att sälja till apoteken, men utan att lägga märke till några inskriptioner. Troligen för att ingen över huvud taget kunde läsa.
År 1923 kom utgrävningarna i gång på allvar – de första vetenskapliga utgrävningarna i Kinas historia. Under åren 1928–37 blottlade arkeologerna rester av Yins tempel och byggnader. Dessa låg begravda under tjocka lager av slam efter Huanflodens upprepade översvämningar. Stora samlingar av sköldpaddsskal och boskapsben kom i dagen. De gavs den gemensamma beteckningen orakelben.
Att kliva in i ruinerna av Yin är som att beträda en sagovärld. Tolv kungar regerade under den period som Yin var det sägenomspunna Shangväldets huvudstad – i cirka 255 år. Och för drygt 3 000 år sedan skrev man alltså här med ett fullgott skriftspråk, det äldsta som fortfarande är i bruk. Sumerernas kilskrift och egyptiernas hieroglyfer är förmodligen äldre, men de används inte längre. De kinesiska tecknen bygger däremot direkt på den skrift som under denna tid började utvecklas i Yin. En sentida förteckning upptar 4 672 olika orakelbenstecken. En dryg tredjedel av tecknen har fått sin betydelse fastställd – flera av dem har ännu inte helt kunnat uttydas.
Orakelbenen fick sitt namn eftersom de var ett medel för kommunikation med förfädernas andar, som vistades i himlen. ”Oraklet” Shangdi var den högste himmelshärskaren, och schamaner på jorden kunde genom andarna få kontakt med honom. Schamanerna framförde kungens frågor och önskningar om sådant som kommande fiskelycka, fälttåg, jakt, väderlek, offer, födelse och död. För att utläsa svaren på frågorna och önskningarna användes ben, ofta den undre skölden av sköldpadda eller skulderblad av oxe. I dessa borrades hål, i långa kolumner längs en tänkt mittaxel. I hålen sänkte schamanerna ner glödgade bronsstavar, som fick benen eller skalen att spricka. Förfädernas svar på kungens frågor blev då synliga i sprickorna och kunde läsas upp.
Efteråt ristades både frågorna och svaren in med knivpåsk öl d p ad d s skalens ovansida eller på benen, tillsammans med frågeställarens namn. Ibland gjordes också en notering som avslöjade om det verkligen hade gått som svaret förutspått. Därefter arkiverades orakelbenen. Vid utgrävningarna har de påträffats i gropar, i lager på lager.
Sköld p ad d s skalens och benens form, med inristade tecken, har blivit ikoniska som symbol för den kinesiska skriftens ursprung. I Yin Xu, liksom i det pampiga Nationalmuseet över den kinesiska skriften i Anyang, återges formerna på vykort och affischer. Kinesernas stolthet över sitt uråldriga skriftspråk går inte att ta miste på.
Shangdynastin varade från ungefär 1500 till 1040 f.kr. Det är den äldsta kinesiska dynasti som historiskt går att belägga, med samtida skriftliga källor. Fynden i Yin berättar om en glansperiod i Kinas bronsålder. Sedan 2006 står Yin Xu på Unescos världsarvslista.
Förutom orakelbenen har arkeologerna hittat bronsföremål som ger prov på sällsynt formkänsla. Med avancerad bronsgjutning framställdes nästan uteslutande
”För 3 000 år sedan skrev man alltså här med det äldsta skriftspråk som fortfarande är i bruk”
vapen och rituella kärl, som användes för att erbjuda förfäderna offer.
Tillsammans med orakelbenen ger fynden en god bild av hur forntidsmänniskorna i Yin såg på världen, vilka färdmedel de använde, deras föda, ekonomi, religion, sociala strukturer och vardagsliv. På orakelbenen finns tecken för sådant som hus, stall, hem, vapen – varav det vanligaste var den så kallade dolkyxan – olika tecken för kläder, kärl, växter, åkerbruk, tamdjur – hundar och grisar – och vilda djur – fisk, hjort, sköldpadda, elefant och tiger. Det finns bilder av plogar, vagnar, vägar, båtar … Nära besläktat med tecknet för ’människa’ och ’stor’ är tecknet för ’himmel’, som senare också blev benämningen på ’Himmelen’, Den högste härskaren, som hade makt över allt i naturen och i människornas värld.
Även på bronsföremålen finns inskriptioner. De består ofta av ett enda tecken, som kan vara namnet på en familj eller en klan. Andra kärl har försetts med mer utförliga historier, som i vissa fall berättar om speciellt minnesvärda personer och händelser.
Yin Xu är uppdelat i två fyndplatser på Huanflodens bankar. Den ena utgörs av det kejserliga förfäderstemplet med mer än 80 husgrunder i anslutning, offeraltare och andra helgedomar. Den andra fyndplatsen består av de kejserliga gravarna.
Wu Ding var Shangdynastins 22:a kung. Han slöt allianser med intilliggande klaner genom att gifta sig med en kvinna från var och en av dem. En av de många fruarna – han sägs ha haft drygt 60 stycken – var prästinnan och härföraren Fu Hao, ’den goda frun’. Hon var onekligen en av de mest minnesvärda människorna som levde under Shangdynastin.
I Yin upptäcktes Fu Haos gravkammare år 1976 av arkeologen Zheng Zhenxiang. Den har daterats till 1250 f.kr. och är den enda graven här som är direkt knuten till en känd historisk person. Man har slutit sig till att det är just Fu Haos grav bland annat tack vare orakelbenen. Enligt benen ska hon ha lett kungens armé i en stor mängd fälttåg, och bland annat besegrat Tu-fang-klanen som i generationer legat i fejd med Shang. Hon ledde också strider mot klanerna Yi, Qiang och Ba, bland annat i ett omskrivet, historiskt bakhåll. Wu Ding lät också Fu Hao leda offerriter och andra religiösa ceremonier, något som annars var strikt förbehållet kungen själv. Och när hon dog lät kungen frambära offergåvor till henne i förhoppning om att få hjälp mot det attackerande Gong-folket.
Fu Haos gravkammare mäter 5 gånger 3,6 meter och är 1,3 meter hög. Trots den oansenliga storleken är graven den rikast utrustade och också den bäst bevarade av gravarna från den sena Shangdynastin.
I graven har arkeologerna funnit 2 000 föremål av brons och jade, sten-och elfenbens skulpturer, lerkärl och kaurisnäckor. På gravens botten fanns spår av en liten träkammare där Fu Haos kvarlevor återfanns i en lackerad träkista, som dock snabbt förmultnade. Längs gravens väggar löper avsatser, där skelett av 16 personer ligger – slavar och människooffer.
Efter Shangdynastins fall upphörde man att fråga andarna om framtiden med hjälp av orakelben. Men under de kommande 800 åren fortsatte man att gjuta bronser med tecken för att hedra förfäderna, och tecknens form förändrades gradvis. I många fall är dagens tecken ändå så lika de gamla att kineserna nästan utan förklaring kan förstå dem.
Vissa av de kärl och föremål som i dag går att betrakta i Yin Xu inger, liksom de tidiga kinesiska skrivtecknen, en naivistisk och rörande känsla, nästan som vore de skapade av barn. Känslan står i kontrast till den stridsutrustning som nu står utställd i hallar – många av dem just på den plats där de har grävts upp.
I en hall står en mängd vagnskopior – kejsarnas jakt- och stridsvagnar. Själva vagnarna var ursprungligen av trä, som sedan länge multnat bort. ”Men innan det försvann hann det lämna sitt avtryck i den finkorniga jorden”, skriver Cecilia Lindqvist. Jorden har under århundradena packats runt vagnen och blivit hård som sten. När träet försvann uppkom ett stabilt hålrum i jorden, i vilket man har kunnat göra en avgjutning. I denna kan man se vagnens former och detaljer: höga hjul fästa vid en axel där vagnskorgen varit placerad. Vagnarna rymde tre män: en körsven, en bågskytt och en krigare med dolkyxa. Vagnarna spändes för med två hästar. I avgjutningarna framträder skeletten av männen såväl som av dragdjuren.
På en mossbelupen gräsplan kliver vi försiktigt runt på stigar bland sänkor med skelett av människor och boskap, övertäckta med kupor av plexiglas. Vissa av människoskeletten sitter upprätt med vapen i hand, som när de jordfästes för mer än 3 000 år sedan.