Nu måste kartorna uppdateras
Dagens arkeologer vill ha exaktare uppgifter. Höjdkurvorna är för oprecisa.
Paleoekologi, studiet av forntida flora och fauna, var tidigare en stödvetenskap till arkeologin men är nu ofta en självklar och integrerad del av den alltmer tvärvetenskapliga arkeologiska processen. Paleoekologi omfattar studier av strand förskjutningsamt pollenanalyser.
Palegeografiska kartor, eller strand förskjutningskartor, visar hur strandlinjen har förändrats i landskapet i takt med landhöjning och förändringar av havsytans nivå. De baseras dels på kol-14- dateringar av makrofossil, som björkfrön som tas upp i borrkärnor, dels på platsens nuvarande position i tre dimensioner. Kartorna är viktiga för framför allt jägarstenåldern – paleolitikum och mesolitikum – medan pollenanalysen blir intressantare för bondestenåldern – neolitikum – och senare tid.
Den tidpunkt då en havsvik snörts av och blivit insjö bestäms så noggrant som möjligt i lagerföljden av olika sediment. Det görs genom artbestämning av kiselalger (diatoméer), som är känsliga för olika salthalter.
Många kartor bygger dock på 60–70 år gamla borrningar och stämmer ganska dåligt med verkligheten när man får kol-14facit. Ibland kan det slå på flera mil, eftersom precisionen var
sämre både vad gäller instrument och urval av organiskt material.
–Strandförskjutningen ä ren funktion av landhöjningen, men även av Östersjöns utveckling. När vattennivån sjönk blev det en snabb strandförskjutning, regression. Men i perioder var det transgression, vattnet steg med smältvatten från inlandsisen. Då fick människor plötsligt se havet stiga snabbt, säger Jonas Bergman, kvartärgeolog på Arkeologerna.
Laboratorietekniken och -metodiken har utvecklats med till exempel justeringar av kol-14-kurvorna och atommas s pektro metrar. Utfallet av kol-14-mätningarna beror inte bara på hur isotopen minskar i allt dött organiskt utan även på historiska variationer i atmosfären.
– I dag är man mer medveten om att kol-14-mätningar ger ett intervall.
En höjdkurva som beskriver den sammantagna effekten av landhöjning och havsnivåns förändring vid en viss historisk tidpunkt blir snabbt inaktuell om man rör sig i nord–sydlig riktning, men fungerar i allmänhet bra i öst–västlig. Fast man kan ändå inte ta för givet att den stämmer överallt.
– Där Ostlänken ska dras är det en mycket småskalig variation på grund av sprickdalsland-
s kapet och Kolmårds förkastn ingen mot Bråviken. Där kan det vara små lokala variationer. Därför ska man se alla kurvor, oavsett hur bra de är, som modeller, säger Jan Risberg, lektor i kvartärgeologi vid Stockholms universitet, som har tagit fram många kartor över Mälardalen.
I projekt Ostlänken har man i ett tidigt skede borrat på utvalda platser, så att Statens geologiska undersökningar, SGU, fått underlag för att uppdatera kartorna. På äldre kartor anges höjden i 5- meters intervaller, men dagens arkeologer vill ha exaktare uppgifter.
– Vid E4-grävningarna började vi göra tiltade paleogeografiska kartor. Det är kartor över ett större område där man exempelvis i norra delen följer kurvan för 60,3 meter, i mitten den för 59,1 meter och i söder 57 meter. Tanken är att göra detsamma för Ostlänken.