Calaveras: Kaliforniens Piltdown
I en beskrivning av Kaliforniens geologi utgiven 1865 nämns i förbigående att spår efter människor hittats i samma geologiska lager som fossiler av mastodonter och mammutar. Därmed hade forskningen på båda sidor om Atlanten visat att människan var betydligt äldre än någon dittills trott.
Författaren var Josiah D. Whitney. Han hade lämnat en professorsstol på Harvard för att bli statsgeolog i Kalifornien och genomförde där den första geologiska undersökningen i delstaten. Sommaren 1866 tipsades han om ett fint fynd: en skalle hittad på 40 meters djup i Calaveras county, öster om San Francisco. Whitney begav sig genast dit och konstaterade att skallen var från pliocen eller äldre. Även om man vid den här tiden inte kunde datera fynd eller lager i år på samma sätt som i dag, så stod det klart att människan från Calaveras, eller auriferous gravel man, ”guldförande grus-mannen” som den också kallades, var minst en miljon år gammal. (I dag räknas den geologiska epoken pliocen till 5,3–2,6 miljoner år före nutid.) Ur-amerikanen var inte bara den äldsta amerikanen man hittat utan också den äldsta människan.
Inte för att skeptiker saknades. Skallen skickades till Harvard university där en anatom konstaterade att den såg ut precis som skallarna hos dagens indianer i Kalifornien. Hade evolutionen tagit en paus i Amerika? Eller var det hela ett skämt? Envisa rykten gjorde gällande att det i själva verket var en skalle från en indiangrav. En fluoranalys (där man mätte den mängd fluor som benet tagit upp från grundvattnet, för att få en indikation på hur länge den legat i marken) angav också en ålder på sisådär tusen år. I början av 1890-talet blev bilden än mer komplicerad då man hittade Java-människan, Homo erectus. Den var ungefär lika gammal som skallen från Calaveras, men betydligt mer aplik.
Men även om skallen hade många be- lackare, hos såväl vetenskap som kyrka och allmänhet, så hade den några tunga försvarare på strategiska poster. Utöver Whitney kan Frederic W. Putnam nämnas. Han var Whitneys efterträdare som professor i geologi och blev också den förste direktören för Peabody museum of American archaeology and ethnology vid Harvard. När det inrättades var skallen från Calaveras ett av de första och finaste numren.
Vid sekelskiftet tog William H. Holmes från Smithsonian itu med skallen. Han påpekade att det inte rörde sig om fossil utan om ben, och därmed var skallen inte i närheten av en miljon år. Han träffade även folk som varit med när indianskallen placerats djupt ner i gruvan, liksom när den överlämnades till Whitney. Skallen hade avslöjats, inte som en avancerad bluff utan som ett enkelt skämt.
Geologiprofessor Whitney vid Harvard university var ett tacksamt mål för grymma skämt. Han sågs inte bara som en snobbig och reserverad ”öststatare”, utan hade även skaffat sig fiender genom sin geologiska undersökning. Denna visade med vetenskaplig noggrannhet var olja och guld kunde finnas eller inte finnas vilket satte käppar i hjulet för skojare som gjorde grova pengar på att marknadsföra inmutningar på platser som var kliniskt rena från sådana fyndigheter. Frågan om Amerikas första invånare är än i dag högst levande. De oftast nämnda tidsangivelserna ligger i spannet 40 000– 15 000 f.kr., vilket innebär att de första amerikanerna verkligen delade kontinent med mastodonter och mammutar under allra minst några tusen år. Så långt hade Whitney rätt. Å andra sidan är Kaliforniens guldförande gruslager från eocen, eller betydligt äldre än pliocen. Calaveras-människan var helt fel, hur man än räknar. Skallen daterades 1992 med kol-14-metoden. Resultat: den är cirka tusen år gammal.