Mina gräv
1944 10 000 år i Sverige
På Historiska museet i Stockholm pågick utställningen 10 000 år i Sverige, och jag blev biten. På den tiden var det mitt stora nöje att besöka museet och sedan köpa fiskar i en angränsande akvarieaffär. Jag lärde känna en vaktmästare på museet som var snäll och lyfte upp mig till montrarna, för jag var ganska liten. Sedan tvingade jag mina föräldrar att åka runt och titta på fornlämningar; själv cyklade jag till runstenarna.
1948 Läger för arkeologer
Som 16-åring skrev jag till alla professorer i arkeologi i Norden och frågade om jag kunde få vara med på någon utgrävning. Jag fick bara ett svar, från Nationalmuseet i Köpenhamn. Den sommaren fick jag komma till Tisvilde på Själland och ett läger för arkeologer från hela Europa som Unesco finansierade alldeles efter kriget. Tibirke var en stenåldersboplats och över den hade en bronsåldersväg gått. Mycket spännande!
1950 En sann mentor
Efter Tisvilde fick jag gräva flera somrar på Bornholm med den danske arkeologen Ole Klindt Jensen. Det var främst en järnålders bo platsvid Svaneke, nära den rika handelsplats Sorte Muld som man senare hittade. Här lärde jag mig gräva husgrunder, och Ole Klindt Jensen blev en fadersfigur för mig. Jag cyklade runt med honom på Bornholm och var behjälplig när han tog höjdnivåer för boplatser från järnåldern. Han var en sann mentor genom åren tills han tragiskt dog i en bilolycka på 1980-talet.
Mina föräldrar var i USA de här åren. Min pappa, Oskar Klein, var professor i teoretisk fysik och arbetade med Albert Einstein på Princeton. Jag bodde på pensionat, vilket inte var så roligt. Andra sommaren stannade jag helt enkelt kvar på utgrävningen på Bornholm. Men Ole Klindt Jensen rådde mig att åka hem för att avsluta skolan. Det gjorde jag, som privatist.
1952 Utan tentamensbok
Redan innan jag tog studenten började jag gå på föreläsningar i arkeologi, som då hölls på Historiska museet. Vi var tre studenter, två killar och jag. Till slut var det bara jag. Professorn rörde inte en min. När han frågade efter min tentamensbok och jag berättade att jag inte hade någon eftersom jag ännu inte tagit studenten, skrattade han.
Min första seminariegrävn ingvar ett tidigt järnålders-gravfält i Salem i Söder man land. Varje dag gick vi i samlad tropp 8–9 kilometer från tågstationen: professorn först, sedan amanuensen och därefter studenterna. Och tillbaka igen på kvällen.
Jag seminariegrävde också en fin grav på det rika gravfältet från merovingertid (400–600-talet) i Tibble, Badelunda, utanför Västerås.
Många av dem som deltog i arkeologiutgrävningarna på Bornholm fick poster inom arkeologin runt om i Europa. Genom en kontakt kom jag att gräva på Kvamsöy utanför Ålesund i Norge: en stor bronsåldersgrav och en grotta som hade varit
bebodd under stenåldern. Den kom vi ner till efter att ha grävt bort ett meterdjupt lager fårskit.
1953 Ingen björnfrossa
Jag ville till Norrland eftersom jag tyckte samerna var så spännande. I samband med utbyggnaden av vattenkraften gjordes stora undersökningar. Den andra sommaren i fält fick jag göra min första egna undersökning av en stenåldersboplats i Hoting. Från Långön kunde jag se björnar tvärs över sjön. Det var en intressant boplats med många kvartsavslag och skifferspetsar men också en dubbeleggad neolitisk yxa.
Jag fick också inventera på egen hand vid sjöarna Malgomaj, Ransaren och Kultsjön. Vattennivån skulle höjas med anledning av utbyggnaden, och avslag av kvarts visade om det funnits stenåldersboplatser längs stranden. När jag vandrade där märkte jag att en båt följde mig och det visade sig vara en same som trodde att jag var ute för att hålla samerna under uppsikt för Vattenfalls räkning. När han förstod att jag var från Riksantikvarieämbetet blev han mycket vänlig och hjälpte mig sedan med båtar och annat.
Jag var den första tjej som inventerade ensam. Det var inte björnarna som skrämde mig. När jag klev av bussen vid vattenkraftsbygget i Ransaren var stämningen konstig; där stod 10–15 gubbar och stirrade på den ensamma tjejen. Men då kom kockan och sa med eftertryck: du ska bo med mig!
1955- 68 Frustrerad på Helgö
Min fästman var i Stockholm, så när vi ville gifta oss läste jag om en boplats som nyligen hade upptäckts på närmare håll, nämligen på Helgö i Mälaren. Jag som hade grävt boplatser i Dan markskrev till utgrävningsledaren Wilhelm Holmqvist och frågade om jag kunde få vara med. Jag fick börja med att katalogisera fyndmaterialet på Historiska museet. Som amanuens på järn åldersavdelningen grävde jag sommaren därpå på Helgö och höll på med det till 1968. Under de åren födde jag också mina tre barn.
Men med tiden blev jag frustrerad. Helgö var en boplats med enormt fina fynd: husgrunder som ju jag var ute efter! Och jag ville veta hur man levde. Men man grävde som om det bara var ett kulturlager, för att hitta botten, inte i skikt som i Danmark. Danskarna var skickliga på att gräva lagerföljder eftersom de hade haft fina boplatser, till skillnad från svenskarna vars erfarenhet av husgrunder var liten. Man uppmärksammade de fina fynden. Jag ville studera fyndkontexten mer ingående, men det var ingen annan som tyckte det var roligt.
Det var också svårt att få göra egna tolkningar; utgrävningsledaren stod för tolkningen. Jag tror att arkeologin mår bra av flera tolkningar eftersom källmaterialet är så svårtolkat. Jag såg ingen framtid i Helgö för min del.
1968 Laborativ arkeologi
Min far hade en gång föreslagit mig att läsa geologi, och de kunskaperna kom väl till pass i arkeologiskt fältarbete. På Helgö hade vi bland annat hittat granater som jag som geolog kunde identifiera. Granatsmycken blev sedan mitt avhandlingsämne. Mitt intresse för föremål, konservering och det viktiga källmaterialet ledde till att laborativ arkeologi tog form, och jag blev först tillförordnad och sedan chef för Historiska museets tekniska avdelning.
1969 Svarta jorden i Birka
Min kollega Björn Ambrosiani och jag fick möjlighet att gräva i svarta jorden i Birka, den första utgrävningen där sedan upptäckten på 1800-talet. Grävningen, som pågick i tre år, gav ett rikt fyndmaterial och jag kunde göra konservering i direkt anslutning till fältarbetet, vilket jag anser ger en djupare källanalys.
1972 Ett eget laboratorium
Efter disputationen fick jag en docentur vid Stockholms högskola. Jag började drömma om ett eget laboratorium. Med stöd av Greta Arwidsson, den första kvinnliga professorn i arkeologi, sökte jag pengar i Wallenberg-fonden. Det gick vägen och laboratoriet flyttade in iden gamla trädgårdsmästarbostaden, Gréens villa, i Frescati. Studenterna började komma och jag ville ha seminariegräv-ningar där man både gjorde undersökningen och analyserade materialet. Den första laborativa seminariegräv n ingen blev ett gravfält vid Ormknös på Björkö, utanför Birka.
1981— 88 En märklig hög
Nu grävde seminariet Gullhögen i Husby-långhundra i uppländska Knivsta. Den var så märklig, den där högen! En jättestor hög, uppbyggd på vikingatiden. Under den fanns en grav från romersk järnålder och därunder en från sen förromersk järnålder. En generationsgrav, helt enkelt.
1988 Äntligen jordprover
Borg på Lofoten är en av de finaste vikingatida hövdingahallar som har hittats, och vi var med och grävde. Där fick jag göra det som jag länge hade velat göra: ordentliga jordprov av hela golven. Fynd kan flytta sig, som när en mask kryper genom en pärla, men den feta kulturjorden ligger orörlig. Därför lönar det sig att ta prover för att se vad jorden innehåller på olika djup. Tidigare hade man tittat på makrofossil som fröer, men inte på den kemiska sammansätt- ningen. Vi gjorde systematiska jordanalyser av fosfat och surhet och kunde helt och hållet urskilja rumsindelningen.
1989— 2001 Nya analyser i Vendel
Vid nästa grävning av boplatsen intill båtgravfältet i Vendel i Tierps kommun norr om Uppsala, förfinade min medarbetare Sven Isaksson tekniken för jordanalyser, så att vi även kunde detektera fetter. Nu kunde vi ännu bättre urskilja verksamheterna i husets olika rum. I Vendel gjordes också analyser med elektrisk motståndsmätning och georadar innan utgrävningarna påbörjades så husen kunde lokaliseras mera i detalj.
Vendel var min sista grävning, som jag avslutade i samband med att jag gick i pension.
2011 Helgö återbesökt
Alltsedan jag lämnade Helgö följde jag de fortsatta utgrävningarna med intresse. Jag ombads redigera den avslutande volymen om dem, vilket jag gjorde. Jag hade upplevt att tolkningen av Helgö som en verkstads- och handelsplats inte var heltäckande. Numera ser jag Helgö som en religiös centralort, vilket framgår av namnet. Märkliga fynd som en nordindisk buddha och en irisk kräkla, användes inom den fornnordiska kulten. Naturligtvis fanns där också verkstäder och det bedrevs handel. Det är inte många som tror på min tolkning i Sverige, däremot utomlands, där man dragit paralleller till det kristna klosterväsendet.
2018 Vendel sammanfattat
Nu har jag sammanfattat Vendels förhistoria och boken ska komma ut snart. Den har dröjt eftersom jag ville invänta rapporterna av uppdragsutgrävningarna som gjordes utmed E4:an norr om Uppsala i början av 2000-talet.