”Svajiga formuleringar”
Varför kan inte arkeologen Jonathan Lindström hålla tillbaka sitt politiska tyckande, frågar sig en läsare av artikeln De lärde oss säga en, två, tre i Populär arkeologi 5/17.
Kan inte Jonathan Lindström hålla tillbaka sitt ständigt återkommande politiska tyckande i artiklar om arkeologi? Den här gången slänger han in en fras om att främlingsfientliga politiker kallar muslimer för terrorister. Vilka politiker är det som avses? Vilka har sagt att muslimer är terrorister? Så vitt jag vet ingen politiker över huvud taget. Att det finns muslimska terrorister är en helt annan sak än att muslimer är terrorister. Det får man lära sig på en grundkurs i logik eller mängdlära, och det är vad en del politiker har sagt. Lindströms svajiga formuleringar är uppenbart orimliga och felaktiga. Man blir bara trött på det politiskt korrekta poserande som Lindström ägnar sig åt, särskilt som han uppvisar så bristfälliga kunskaper om dagens politiska debatt. Det drar ner kvaliteten på en annars utmärkt tidskrift. Jan Wallenberg
Svar:
Kul med kritik! Den omedelbara och oförargligaste orsaken till mitt ”politiska poserande” är pedagogisk. Genom att dra paralleller till vår samtid tror jag att det blir det både lättare och roligare att ta till sig forntidsfakta. Dit hör också att jag använder begrepp som ”kill- och tjejbaciller”.
På ytterligare två sätt tycker jag dessutom att det är befogat att dra in politik i arkeologin. Dels är det ett sätt att lyfta fram att forntidens människor inte var några naiva naturbarn som levde i ett konfliktfritt, stabilt samhälle. De ägnade sig i högsta grad åt politik, och inser man det blir historien ännu mer intressant att undersöka. Dels är varje försök att skriva historia i någon omfattning alltid politisk. Många arkeologer, inklusive jag själv, är lidelsefullt intresserade av att så objektivt som möjligt ta reda på ”hur det egentligen var”. Det brukar vara möjligt när vi ska avgöra till exempel i vilken tidsordning olika yxtyper har tillverkats. Men så snart vi ställer frågor om yxans symbolik, vilka könsroller man hade, hur samhället förändrades så har vi öppnat upp för olika perspektiv – och därmed en politisk inverkan genom att vi väljer perspektiv. Vi pratar om somt och tiger om annat, precis som politiker.
Just stridsyxingarna, indoeuropeiseringen, migration från öster och forskningen om fossilt dna är väl både forskningshistoriskt och i samtiden hur politiskt intressant som helst! Vi känner trycket av totalitära regimer österifrån, USA förstärker sina gränser mot utvalda grupper, den europeiska gemenskapen knapras i kanterna, många flyktingar har nått Sverige och ett av våra största riksdagspartier har rasismen som ideologi (benämnd ”essens”) inskriven i sitt partiprogram.
Oavsett vad man tycker om detta är det ju självklart värt att fundera på varför intresset för biologiskt släktskap som något centralt i historien och historieberättandet dyker upp parallellt. Jag tror att det är en kombination av teknisk utveckling (fossilt dna + sociala medier) och fram-orerad oro som gör att vi söker oss bakåt till det avlägset förflutna och något vi inbillar oss skulle vara mer stabilt och naturvetenskapligt pålitligt. Jag är själv engagerad i det spännande Atlas-projektet (se Populär arkeologi 1/17) där mängder av forntida individers dna kartläggs. Fascinerande nya fakta serveras stup i kvarten, men det är viktigt att se detta som en av flera bitar i det förhistoriska pusslet.
Jag tror alltså, trots – eller snarare på grund av – att jag är ute efter den objektiva historien, att vi måste vara medvetna om samtidspolitiska värderingar när vi på allvar försöker förstå forntida samhällen och människor och forskningen om dem. Min förhoppning är att du inte ska bli så trött framöver. Det här är ju roliga grejer!
Vad gäller exempel på politiker som tycker att muslimer överlag är terrorister, sök på nätet på ”muslim” och ”terrorist” så hittar du det – och värre än så. Tråkigt nog verkar det inte vara jag som uppvisar bristande kunskaper. Det hindrar inte att ditt brev fick mig att tänka till och lära mig något, så tack ändå!