En scen för gåtfullla offerriter
MYSTERIET PÅ KRETA.
Vätskeoffer är ett vanligt motiv på antika vaser. Trappan till palatset i Phaistos på Kreta kan ha varit en scen för sådana offerritualer, visar ny svensk forskning.
På en trappa som hundratusentals fötter trampat på under det senaste århundradet upptäcktes en sen eftermiddag – när solen stod lågt och ljuset kastade långa skuggor – ett mönster av tunna kanaler som spred sig nedför varje trappsteg. Vi hade lite vatten kvar i flaskorna som vi burit med oss hela dagen, och vi offrade det för att se hur vätskan flöt genom en kanal som delade sig och slingrade sig nedför trappan. Ingen av oss hade sett eller hört talas om något liknande och vi räknade oss ändå som experter!
Vi var en grupp doktorander i ämnet antikens kultur och samhällsliv vid Göteborgs universitet som var på exkursion med vår professor Robin Hägg, och trappan var känd som en del av propyléerna, den monumentala entrén till det stora bronsålderspalatset i Phaistos på Kreta. Där och då bestämde jag mig för att undersöka upptäckten mer i detalj, men det tog många år och flera återbesök innan jag fick möjlighet att genomföra ett projekt på plats.
I början av 1900-talet grävdes palatset ut av italienska arkeologer. Det var samtidigt som sir Arthur Evans arbetade i det mer berömda palatset i Knossos, cirka sex mil norr om Phaistos. Evans kallade bronsålderscivilisationen på Kreta för den minoiska kulturen, efter den mytologiske kung Minos. Det är en terminologi som forskarna i brist på bättre fortfarande använder sig av. Därför förekommer ord som minoisk och palats, trots att vi inte vet vad invånarna själva kallade sig eller hur de använde de stora byggnadskomplexen. Efter mer än hundra år av utgrävningar och nya palatsfynd är debatten fortfarande intensiv om hur anläggningarna användes och organise- rades. Motiven på de bevarade väggmålningarna och resterna av ett ännu inte uttolkat skriftspråk skapar, tillsammans med de många dyrbara kultfynden, en fantasieggande kompott för tolkningar. Vid första bästa tillfälle efter hemkomsten letade jag igenom italienarnas publikationer och hittade ett kort omnämnande av ”slingrande små kanaler” i trappan. Inget mer. Ingen beskrivning, ingen plan, inget foto. Ingen av arkeologerna hade tyckt att det var något märkvärdigt – minoerna hade lämnat efter sig så många andra gåtfulla märken på sten. Med ett ofantligt stort material att hantera under de tidiga utgrävningarna var man mer fokuserad på att försöka förstå de större sammanhangen. Men mitt intresse för kanalerna uppmärksammades, och den numera ansvarige arkeologen,
Pietro Militello, publicerade en artikel som bland annat diskuterar vad centralmotivet i kanalsystemet kunde tänkas föreställa, något som ingen av oss ännu kommit fram till.
Så – slutligen – fick jag möjlighet att studera trappan i detalj. Med hjälp av Therese Paulson vid Stockholms universitet kunde kanalerna mätas in med en totalstation, ett elektrooptiskt instrument, och skapa en 3D-modell. Ju mer vi studerade, inte bara kanalerna utan även inramningen, desto tydligare blev det: trappan och dess kanaler hade använts för storslagna ceremonier med så kallade libationer. Tidigare tolkningar av syftet med arkitekturen i denna del av palatset kunde alltså inte längre vara aktuella.
Libationer är offer i form av vätska. Det finns många exempel på vasmålningar från historisk tid som visar hur man i det antika Grekland offrade vätska. Det finns till och med belägg för libationer i bildmaterial från bronsåldern. Vilken vätska som användes berodde på situationen och syftet med offret. Redan i Homeros texter kan man läsa att vatten, vin, honung, olivolja, mjölk och blod – i princip alla tillgängliga former av flytande ämnen som går att förtära – fyllde detta syfte. Tillfällena var många då det krävdes dryckesoffer. Mest känt är kanske att man vid symposier, sammankomster med vin och underhållning för män, offrade en skvätt vin innan festen kunde börja. Men även vid de dagliga måltiderna och under olika vardagssysslor skadade det inte att ägna en tanke åt de metafysiska krafterna. Sedan fanns det särskilt högtidliga tillfällen, som vid öppnandet av religiösa festivaler och spel, till exempel de olympiska spelen, och vid överenskommelser om vapenvila mellan krigande parter då libationer var ett uttryck för fred. Det motsatta tillståndet, en krigsförklaring, krävde en kraftfull och symbolladdad libation av blod från offrade djur. I de flesta fall var det en gudom som mottog offret, men man kunde även offra vätska vid heroers och släktingars gravar. Skillnaden då var att heroer föredrog blod, medan familjemedlemmar gärna fick smakligare drycker, till exempel honung blandat med mjölk.
Skriftliga källor från antiken berättar att vissa kärl var särskilt formade för just libationsritualer, men när vi går tillbaka till bronsåldern måste vi förlita oss på det arkeologiska materialet för information. Ändå verkar det givet att det i den minoiska kulturen fanns en mängd kärl i olika material och utföranden som var avsedda för rituellt bruk och i synnerhet för just libationer. Dessa kärl kallas rhyta (rhyton i singularis) och verkar oftast vara helt utan praktisk nytta då de har en större mynning, som vanliga krukor eller bägare har, men även är utrustade med en mindre öppning där innehållet rinner ut. På Kreta är det vanligt med konformade keramikbägare som har ett litet hål i botten på den spetsiga delen. Det finns också exempel på unika och elegant utformade rhyta modellerade efter kraftfulla, farliga djur som lejon och – i de flesta fall – tjurar, det djur som minoerna verkar ha ägnat sig särskilt åt att utmana och underkuva.
En av de mest berömda bilderna från det minoiska Kreta är fresken från Knossos som visar två kvinnor och en man i färd med akrobatiska språng över en rusande tjur. På figuriner och rhyta som avbildar tjurar ser man ibland ett rutmönster som verkar föreställa ett fångstnät. Det är tydligt att tjuren var ett viktigt inslag i minoiska ceremonier, kanske som representant för
”Vatten, vin, honung, olivolja, mjölk och blod – allt gick att offra”
den vilda naturen som motpol till den mänskliga civilisationen, kanske som en del av initieringsriter där ungdomar upptogs som fullvärdiga medlemmar i samhället. Att offra en tjur är mer symboliskt laddat än att offra exempelvis en get eller en tupp, och det är en handling som kräver mer styrka och mod. Händelsevis finns det en detaljerad minoisk avbildning av just ett tjuroffer. På ena långsidan av en sarkofag, som påträffades i Ayia Triada, några stenkast från Phaistos, utspelas en scen med många kultiska förtecken. En offrad tjur ligger fastbunden på ett altarbord. Nedanför bordet sitter två mindre offerdjur som väntar på sin tur. Framför dem står en kruka som samlar upp blodet som rinner från tjurens hals. På andra sidan av sarkofagen, menar man, har den döde själv avbildats, stående framför sin gravbyggnad och delvis nedsjunken i underjorden. Män kommer med gåvor till honom, och en kvinna häller något ur en kruka i ett större kärl som står på en ställning. Det ser ut som om det droppar något rött från botten. På båda sidorna ackompanjeras aktiviteterna av musik. Nanno Marinatos, en forskare som ägnat sitt yrkesliv åt att tolka grekiska bronsåldersbilder, menar att sarkofagen avbildar en ceremoni där den döde får ta emot blodlibationer.
Minoerna var alltså inte främmande för libationsritualer. Men vilka indikationer finns på att det var det som trappan i Phaistos användes för? Kritiker menar att det som ser ut som kanaler lika gärna kan vara naturliga sprickor och ådror i stenen. Sant är att trappstegen är hårt slitna och eroderade. Dessutom är de restaurerade med cement i flera omgångar – första gången redan 1903 – och detta gör att man inte med säkerhet kan följa kanalerna över hela trappan. Däremot finns det välbevarade delar där det är tydligt att det är fråga om huggna kanaler med samma genomgående mått: i snittytan är de U-formade, en centimeter djupa, två centimeter breda i den översta delen och cirka en centimeter breda i botten. På grund av mätningstekniska svårigheter framstår de i modellen som V-formade. Dessutom hade några trappsteg välbevarade huggningar på de vertikala ytorna som band ihop kanalerna trappsteg för trappsteg.
Vi dokumenterade också andra detaljer i trappan. Det är kanske särskilt värt att nämna de många små, runda uthuggningar som ibland uppträder i par eller grupper. Huggningarna är inte djupa och de är mindre än en centimeter i diameter, men de har ändå skarpa kanter. Minoiska avbildningar visar en förkärlek för standar eller stående käppar med till exempel symboliska dubbelyxor i toppen, och det är möjligt att uthuggningarna är hållare för dekorationer under vissa ceremonier. Hur stämmer då detta med att trappan var den pampiga huvudentrén till palatset? En förklaring skulle kunna vara att flera funktioner samsades om utrymmet och att trappan ibland användes som ingång och ibland som ceremoniell plats. Ändå är det något som känns fel med den tolkningen. Lite längre söderut längs fasaden finns redan en ingång som är mer typiskt minoisk i sin utformning. De så kallade propyléerna liknar dessutom ingen annan minoisk entré: tolv trappsteg leder upp till en plattform och därpå kommer man in under tak och rundar en gigantisk centralt placerad kolonn. Det stora utrymmet, som breder ut sig, kan delas av, men även om det hålls öppet möts man av en vägg. Visserligen finns tre små öppningar som leder in till olika delar av palatset, men de verkar snarare gömda än ämnade att ta emot besökare.
Inte heller är trappan gjord för en publik att sitta i, en tolkning som vunnit gehör då trappan överblickar den stora öppna gården framför palatset och flankeras av en annan monumental trappstruktur som definitivt kunde fungera som ett slags läktare. Därtill finns två miniatyrmålningar från Knossos
”Palatstrappan har alldeles för låga trappsteg som sluttar”
som just visar hur folk sitter bänkade på trappsteg och betraktar ett evenemang. Själva palatstrappan däremot har alldeles för låga trappsteg och dessutom sluttar såväl plattform som varje individuellt steg utåt för att underlätta för vätska att rinna ner.
Både i arkitektur och i de små detaljerna framgår att detta är en specialdesignad del av palatset med ett specifikt syfte. I stället för entré är intrycket snarare att plattformen är en scen som höjer sig över den öppna gården och dess sittplatser, medan utrymmet bakom både inramar skådespelet och ger möjligheter att snabbt föra fram rekvisita eller skapa epifanier, plötsligt uppdykande gestalter. Genom användningen av kolonner och pelare låter arkitekturen påskina att betraktaren har full insyn bakom plattformen, men i verkligheten går det inte att se dörröppningarna utifrån. Anmärkningsvärt är att alla tre öppningarna är placerade innanför den del som kan stängas av när utrymmet inte används. De behöver därför inte ha varit kända för allmänheten.
Sammantaget har jag kommit fram till att detta var en viktig ceremoniell enhet i palatset, särskilt formgiven för libationer inför publik. När jag tittade närmare på andra minoiska platser, upptäckte jag till min förvåning att huggna kanaler i kombination med trappsteg och öppna samlingsplatser finns också i Ayia Triada, Gournia, Mallia, Phourni och – inte minst – i Knossos. Det så kallade teaterområdet i Knossos kan jämföras rätt av med Phaistos: en öppen plats med sittplatser längs ena sidan och en plattform som kröner en trappa med låga, sluttande steg och vaga antydningar av slingrande kanaler i de numera utnötta stenarna. Här är det ännu tydligare att plattformen kan ha fungerat som scen: den tar helt enkelt slut, leder ingen vart.
Kanske offrade man en tjur, precis som på Ayia Triada-sarkofagen, och lät blodet rinna, kanske räckte det med vatten eller vin för att uppnå önskad effekt. Minoerna har, genom den rika bildskatt som de lämnat efter sig, gett oss många, men tyvärr gåtfulla ledtrådar till sin idévärld. Mitt i Phaistostrappan bildar kanalerna ett motiv. Om vi bara kunde förstå vad det föreställer tror jag att vi skulle komma ett stort steg närmare essensen i deras världsbild.