Ett långt föreningsliv med fornminnen i centrum
Svenska fornminnesföreningen firar sitt förestående 150-årsjubileum med en dokumentation.
I god tidföre 150- års jubileet 2019 utkommer Svenska fornminnesföreningen meden jubileumsbok. Fornminnesföreningen bildades av intresserade personer och föreningar 1869. Först ut, redan 1856, var Föreningen för Nerikes folkspråk. Ett tiotal forntidsintresserade föreningar utgjorde 13 år senare grunden till Svenska fornminnesföreningen. På agendan stod naturligtvis fornminnen och föremål, men även inslag av etnologisk och historisk karaktär, liksom insamlandet av språk-och konsthistoriskt material. Alla historieintresserade har denna förening att tacka förmycket. År 2014 var antalet medlemmar 228 – det borde kunna vara många fler. Av dessa är 34 ständiga ledamöter.
Nils Ringstedt har haft en grannlaga uppgift att gå i genom föreningens historia och att presentera mottagarna av stipendier och medaljer som föreningen delat ut sedan begynnelsen, till exempel H il de brands stipendiet och Mon te li u s medaljen. Förde m i fornminne branschen är det förstås intressant att veta vems om fått vilket pris, vilket år och hur prismotiveringen löd. Men det gör att boken riktar sig till de redan ”frälsta” och inte lika mycket till en bred allmänhet. Man skaffar sig antagligen inte så många nya proselyter till föreningen med boken, men det var nog inte heller det primära syftet. Syftet var att dokumentera en väsentlig förenings historia.
Alla resor och möten som föreningen har arrangerat genom åren är givetvis med. De tre första sommarmötena hölls i Växjö, Örebro respektive Visby i början av 1870talet. I Visby deltog bland andra Gotlands Fornsals grundare, Per Arvid Säve. I de gotländska tidningarna kan man läsa vad Per Arvid Säve tyckte om den gotländska och svenska fornminnesvården. Bland annat utgöt han sig över djuren i ruinerna, som vid den tiden användes som ko- och djurstall. Han nämnde också den ”grymtare” som stod fastbunden utanför ruinen Drotten, och tydligen kunde skrämma slag på besökare. Tur att vi slipper dylika ”väktare” i dag.
Föreningsordförandena beskrivs under avsnittet som avhandlar den epok de har varit verksamma under. Här finns många kända namn. Den nuvarande, Frédéric Elfver, efterträdde Margareta Kempff Östlind år 2014. Under hennes tid byttes föreningens logotyp ut mot den nuvarande som inspirerats av ornamentiken på det gravklot från 500-talet som vilar högst upp på Inglingahögen i Västra Torsås, sydväst om Växjö.
Bilagorna tar upp nästan 90 av bokens 246 sidor. De är ju ett måste, men det blir lite konstigt att register och litteraturlistan därmed börjar nästan i bokens mitt.
Värre är att namnregistrets sidor lämnar en del övrigt att önska. Lennart Karlsson ska finnas på sidan 62, men där finns ingen sådan. Allvarligare är att arkeologen Erik B. Lundberg och arkitekten Erik (Johan) Lundberg blandas ihop. Det är inte första gången och säkert inte den sista, men det gör inte saken bättre.
Trots dessa invändningar bör boken införskaffas av den som har det minsta intresse av fornvård, dess historia och inte minst av dem som varit verksamma inom området.