Gamla Uppsala
Efter de stora utgrävningarna öster om högarna i Gamla Uppsala har platsens historia skrivits om. Fram träder ett levande samhälle i skuggan av härskarna.
NYUPPTÄCKT BY.
Gamla Uppsala är förknippat med sveakungar och gravhögar. Men nu har en stor arkeologisk utgrävning visat på ett samhälle i miniatyr – med allt från slavar till aristokrater och krigare. En ny bild av Gamla Uppsala har vuxit fram.
Det var våren 2013 som den stora upptäckten gjordes.
Trafikverket skulle bygga en järnvägstunnel bara några hundra meter öster om kungshögarna i Gamla Uppsala, och arkeologerna fick därmed möjlighet att undersöka drygt 70 000 kvadratmeter av den mytomspunna marken.
I huvudsak ägnade de sig åt att gräva ut forntida och medeltida gårdar, samt gravar ett stenkast därifrån.
Mellan byn och gravfältet löper Vattholmavägen, som verkar ha en gammal sträckning. De äldsta husen, som var från vendeltid, 550–790, var vända mot den, antingen med gaveln eller långsidan.
För att försäkra sig om att ingen fornlämning låg dold under Vattholmavägen, knackade en grävmaskin sönder asfalten. Och det var då det hände. Först hittades en stor mörk fläck i marken, omkring 1,5 meter i diameter. Det verkade vara ett stolphål – alltså en igenfylld grop i marken där en stolpe stått. Efter sex meter påträffades ytterligare ett. Och sedan ett till. Till slut stod det klart att 144 stolphål löpte på en spikrak sträcka om 862 meter, med i snitt sex meters mellanrum, från norr till söder. Samtidigt uppenbarades ännu en stolprad. Den löpte i motsatt riktning, från öst till väst, på fältet några hundra meter söder om högarna. Stolpraden undersöktes aldrig i sin helhet, men var åtminstone 726 meter lång med 126 stolpar. Ett enormt arbete låg bakom detta stolpmonument: från planering, till hopsamling av minst 270 trästolpar, mestadels av tall, och alla stenar som stöttade stolparna i groparna. Det kunde i vissa fall röra sig om ganska tunga lass som släpats dit; i ett stolphål låg 1,5 ton sten, i ett annat ”bara” 500 kilo. Vid stolpraderna upptäckte arkeologerna kranier från bland annat hästar och kor, som kan ha varit uppsatta på vissa av stolparna. Det här är en av de största arkeologiska upptäckterna i Sverige, och nyheten spreds i medierna från USA i väst till Kuwait i öst. Stolpraderna är från omkring år 600 och är inte det enda monument i Gamla Uppsala som skapades vid denna tid. Man kan säga att fyra underverk tillkom under vendeltiden, ett par hundra år före vikingatidens början. Förutom stolpmonumentet är det allra mest kända de tre kungshögarna, där förmodade sveakungar har begravts. Två av högarna, östhögen och västhögen, undersöktes redan på 1800-talet och trots att gravgåvorna så gott som förstörts på likbålet går det ändå att utifrån dem skönja härskarnas livsstil. I livet efter döden skulle de ge sig ut på jakt tillsammans med häst, jaktfåglar och hundar.
Därefter kunde man roa sig med att spela spel och dricka vin ur glasbägare. I västhögen låg spelpjäser av elfenben, och dessutom kaméer som troligen tillverkats i Konstantinopel, dagens Istanbul. Guldinfattade röda granater är ytterligare ett exempel på elitens kontaktnät. De kommer sannolikt från nuvarande Sri Lanka och har nått nordliga breddgrader genom mellanhänder vid det frankiska hovet.
Det tredje underverket är kungarnas residens bara några hundra meter norr om högarna. Det har grävts ut i omgångar sedan 1990-talet, i höstas undersöktes det under ledning av John Ljungkvist vid Uppsala
universitet. Där ståtade en 600 kvadratmeter stor hallbyggnad, ett träpalats som var en av Skandinaviens största byggnader, uppemot tio meter hög. (Se Populär arkeologi 5/17).
Här samlades mäktiga män och kvinnor från Svetjud – ett slags federation av svear – för att festa vid rituella måltider och planera kommande plundringsfärder. Det fanns många kungar vid denna tid som hade makt över mindre områden, men Uppsalakungen tycks ha varit kungarnas kung. Till viss del kan det bero på ett påstått släktskap med fruktbarhetsguden Frej.
Gamla Uppsala var en centralplats, vilket innebär att platsen hade juridiskt, politiskt och religiöst inflytande över ett större geografiskt område samt att handel och specialiserat hantverk bedrevs här.
Men högarna, hallen och stolpraderna var inte det enda som härskarna i Gamla Uppsala lät bygga vid denna tid. Bara några hundra meter öster om högarna anlades den by där gård efter gård låg på rad utmed Vattholmavägen. Byn var kärnan i Uppsala öd, den jordegendom som försörjde kungarna ännu under medeltiden. Med sin rika sociala mångfald är den som ett fjärde underverk som nu avslöjats. Tack vare undersökningen av byn har en helt ny bild vuxit fram av platsen. Gamla Uppsala, som tidigare varit känt för sina gravhögar, har med ens blivit ett levande samhälle som kryllade av kvinnor, män och barn.
Arkeologerna har kunnat se att gårdarna måste ha samverkat sinsemellan. I ett par av dem har man slitit hårt med boskapsskötsel, malning av mjöl och textil- och metallhantverk.
I några andra gårdar har de överordnade hållit till; förmodligen har de övervakat arbetet och distribuerat det som framställts i byn till härskarna, som mat, tyger, spikar, verktyg och vapen.
I den nordligaste av de undersökta gårdarna vistades krigare.
Varje morgon kunde byborna se solen gå upp över gravfältet, som låg på andra sidan vägen. Arkeologerna fick chans att undersökta över hundra gravar från mitten av 500-talet till mitten av 1000-talet. Alla var brandgravar, det vill säga de döda har kremerats. Ändå gick det att se stor social skiktning även här.
Under vendeltiden var det vräkiga likbål som gällde för de rikaste. En man brändes tillsammans med glasbägare, spelpjäser, ett barn och 16 djur, däribland en häst, hundar, nöt, duvhök, berguv, svin, hjort, gås, trast och sik.
I flera gravar fanns de brända resterna av kvinnor med praktfulla smyckesuppsättningar, uppemot hundra glaspärlor, som fortfarande har kvar sina lysande färger.
Under vikingatiden, 790–1050, sticker ingen grav ut som riktigt rik på gravfältet, men icke desto mindre är gravarna intressanta. Vissa är fyndfattiga, en grav är faktiskt helt tom på föremål, vilket kan tyda på att den döda varit en slav eller mycket fattig.
En tonårsflicka som avled på 900-talet har fått med sig förgyllda smycken, en guldring och ett så kallat nålhus att förvara nålar i.
Det kanske mest spektakulära fyndet från vikingatiden är ett svärd som låg böjt kring en urna med den dödes brända ben – en av Gamla Uppsalas krigare.
Det var inte bara begravningar som ägde rum på gravfältet, här hittades också en kultplats där man offrat ett 40-tal amulettringar av järn till gudarna. De varierade i storlek mellan fyra och åtta centimeter i diameter, och vissa av dem har hängen: små miniatyrer av skäror, liar och runda plattor som kan tolkas som bröd. Även bortom gravfältet offrade man till gudarna. I byn undersökte arkeologerna tre kultplatser där man deponerat sädeskorn, bröd, miniatyrsvärd och del av en hästutrustning. Men det var uppenbarligen inte bara föremål som skänktes som gåva till gudarna, utan också ben från både djur och människa. I flera av husen har skallar lagts ner som rituella depositioner, ett slags husoffer. I en av gårdarna var en hundskalle nedgrävd – möjligen för att skydda dem som bodde i huset. Ute på ett av gårdstunen låg ett skallfragment av en människa, kanske en anmoder eller anfader som förmodades kunna hjälpa sina släktingar. Dessa fynd i vardagsmiljö ger en ovanlig
”Gamla Uppsala har med ens blivit ett levande samhälle med kvinnor, män och barn”
inblick i folktron och står i skarp kontrast till de offentliga stora offerfester som hölls i Gamla Uppsala under vikingatiden. Det finns en samtida skildring av en sådan, nedtecknad av den tyske kyrkohistorikern Adam av Bremen på 1070-talet. Han berättar att svearna samlades i Gamla Uppsala vart nionde år och då offrade nio stycken av varje levande varelse av hankön till gudarna: nio män, nio hundar, nio hästar och så vidare. Kropparna hängdes i en helig lund och denna ”hålles så helig av hedningarna, att varje träd anses ha en gudomlig kraft som följd av de offrade kropparnas död och förruttnelse”.
Arkeologer har utan framgång letat efter denna offerlund. Kanske kan ett nyupptäckt lårben från människa som hittades i byn en gång ha hängt där? Lårbenet, som hittades i en brunn, har gnagmärken efter hundtänder. Har någon tassat i väg till lunden och roffat åt sig en godbit?
Men snart var de stora offerfesternas dagar över. Kristendomen var i antågande. Något som den varit i ett par hundra år i Sverige. Men den nya tron verkar inte ha fått övertag i Gamla Uppsala.
I staden Sigtuna, som hade anlagts i slutet av 900-talet, bara tre mil söder om Gamla Uppsala, fanns kyrkor, kristna gravfält och till och med en biskop. Men i Gamla Uppsala fortsatte man att bränna de döda och offra till de gamla gudarna.
Det hörde till kungens uppgift att förestå offerfesterna, och situationen blev ohållbar för de kristna makthavarna. Som exempel kan nämnas kung Inge den äldre, som i ett brev från påven år 1080 uppmanades att söka ”det evigt goda” och visa präster, biskopar och kyrkan vördnad. Tillsammans med sin fru Helena skänkte Inge mark till Vreta kloster i Östergötland, Sveriges äldsta kända kloster.
När han vägrade att förestå blotet i Gamla Uppsala uppmanade tinget honom att abdikera eller blota. Inges svåger Blot-sven var inte sen att utnyttja situationen och sade sig villig att hålla i offerfesten bara han fick bli kung.
Blot-svens lycka blev dock kortvarig, tre år senare var Inge den äldre tillbaka i Gamla Uppsala med en här, brände ner Blot-svens residens och återtog kronan. Sedan gick utvecklingen fort.
Ett halvsekel senare, 1164, blev Gamla Uppsala Sveriges första ärkesäte. Då stod den stora domkyrkan klar som, liksom hallen en gång, var en av Nordens största byggnader. Den byggdes på mark som skänkts till kyrkan av kungamakten.
Gårdarna i byn låg kvar på samma ställe under medeltiden, även om de blev färre till antalet. Byborna fick säkert hjälpa till med dagsverken för att få domkyrkan i stånd: köra sten, blanda murbruk, snickra takstolar och dörrar.
”Människorna i högarnas skugga gjorde satsningen på Gamla Uppsala möjlig”
Några föremål som bär kristen prägel har hittats på gårdarna, bland annat ett runbleck från 1000–1100-tal där orden ”Katarina”, ”helig”, ”Mikael” och ”hjälpe” kan skymtas. Mikael syftar troligen på ärkeängeln Mikael. Katarina skulle kunna vara Katarina den heliga, men förmodligen inte eftersom hon började dyrkas långt senare i Norden. Katarina var ett ovanligt namn som bara förnäma kvinnor bar. Kan det vara namnet på runbleckets ägare? Och i så fall, är det Inge den äldres dotter Katarina som avses? Hon var svärmor till en av de mest kända gestalterna i Gamla Uppsalas historia, nämligen Erik den helige.
Vid 1100-talets mitt hade Gamla Uppsala alltså både domkyrka och ärkebiskop, men det var något som saknades: ett helgon kopplat till platsen.
Helgon var viktiga och alla kyrkor ville ha reliker som till exempel skelettdelar och kläder som hört till dem. Heliga män och kvinnor troddes förmedla böner till Gud och gripa in när något hemskt skett.
Helgonen var synnerligen lönsamma för kyrkorna. Pilgrimerna som kom till kyrkan för att komma nära relikerna hade med sig gåvor i form av vaxljus, kläder, djur och pengar. Rika personer kunde donera hela gods.
Det var Erik den helige som räddade situationen i Gamla Uppsala. Han hette egentligen Erik Jedvardson, blev kung omkring år 1150 och tros vara en av domkyrkans byggherrar. Men den 18 maj 1160, då han firade mässan i dagens Uppsala, blev han mördad av en dansk tronpretendent vid namn Magnus Henriksson.
Kort efter mordet sägs flera under ha inträffat: en källa bröt fram ur marken där Eriks blod runnit och en blind kvinna fick synen åter när hon, efter att ha fått Eriks blod på fingrarna, fört dem till sina ögon.
Erik begravdes i domkyrkan i Gamla Uppsala och snart vallfärdade människor dit för att få hjälp av helgonet. Precis som under vendeltid och vikingatid fortsatte makt och religion att gå hand i hand i Gamla Uppsala. Förr hade kungarna påstått att de var släkt med Frej, nu kunde den Erikska ätten hävda släktskap med ett helgon.
Trots Erik den heliges närvaro i Gamla Uppsala var platsens dagar räknande. Kyrkan brann vid ett par tillfällen, och redan 1215 gav påven tillstånd att flytta ärkesätet till Sigtuna i stället – något som dock inte blev av.
I mitten av 1200-talet togs frågan upp på nytt, och då var det Östra Aros, dagens Uppsala, som hägrade. Där hade en köpstad tagit form med fina bostadshus som var mer lockande för kyrkans män. Man hävdade att Gamla Uppsala var en ”föraktlig och föraktad” plats, dit knappt någon kom för att höra ärkebiskopen predika Guds ord. Och utan besökare inga gåvor till kyrkan.
Så slutligen, år 1273, flyttade ärkesätet – och Erik den heliges kvarlevor – till Östra Aros. Där byggdes en ny domkyrka av röd tegelsten och staden tog så småningom över namnet Uppsala. I Gamla Uppsala nedgraderades den forna praktfulla domkyrkan till sockenkyrka. Delar av den eldhärjade kyrkan revs och i dag står bara centraltornet, koret och absiden kvar. Men platsens mytomspunna rykte frodades och platsens storhetstid fortsatte på sätt och vis. Tidigare hade pampiga monument byggts, som högarna, hallen, stolpraderna och domkyrkan. Nu skapades luftslott kring Sveriges historia.
Kungar använde Uppsala högar som talarstol och nationalistiska idéer började snurra med Gamla Uppsala som nav. Under 1600-talet menade vetenskapsmannen Olof Rudbeck den äldre att Gamla Uppsala varit huvudstaden i den forntida stormakten Atlantis. Och i april 1943 jagade poliser med sabel i hand bort motdemonstranter som störde en nazistisk manifestation vid kungshögarna. Härskarnas stora investering i platsen omkring år 600 visade sig bli långlivad. Få ställen i Sverige har spelat så stor roll under en så lång tid som Gamla Uppsala. Men den stora satsningen hade inte varit möjlig utan de många människor som vistades i högarnas skugga, en historia som vi inte skulle ha känt till om inte den nya järnvägstunneln byggts.