Före Falu gruva
BERGSBRUK. Kopparbrytningen i Falu gruva har tidvis dominerat världen. Men nya sedimentanalyser visar att koppar började brytas redan 400 f.kr. i Garpenberg, 1 600 år före de första tecknen på gruvdrift i Falun.
Bergsbruk – och i synnerhet i Falu koppargruva – har varit en central del av vår ekonomi under större delen av Sveriges historia. Från historieböckerna har vi lärt oss att två tredjedelar av världens koppar under mitten av 1600-talet kom från Falun. Vi vet också att miljöpåverkan från kopparframställningen var så stor att Linné år 1734 beskrev Falun som ett helvete på jorden. Vad vi inte vet är när, och var, koppar först började brytas i Sverige.
Ett stort problem med att studera tidig, storskalig gruvdrift är att de tidigaste spåren oftast suddats ut av århundradenas senare verksamhet. Genom att studera den kemiska sammansättningen hos kopparföremål daterade från 1700 till 700 f.kr. vet vi att den koppar som användes i Sverige under bronsåldern kom från sydeuropeiska gruvor. Under tidig järnålder växer en omfattande, men småskalig, järnframställning fram i Sverige, vilket har lämnat spår i otaliga blästplatser. Trots många likheter mellan blästerbruk, som var en äldre teknisk process för att utvinna järn, och kopparframställning finns dock inga bevarade spår av kopparhantering från denna period. Det äldsta kända föremål som innehåller svensk koppar är ett vikingatida svärd funnet på Gotland, daterat till 800–900-tal. Att vi vet att kopparn är svensk beror på att halterna av zink, bly och andra spårmetaller i svärdets dekor stämmer överens med sammansättningen i Bergslagens kopparmalmer.
Under 1200-talet tar masugnen över som den huvudsakliga teknologin för järnframställning, och bergsbruket centraliseras till Bergslagen. Centraliseringen och masugnens behov av vattenkraft, stora mängder träkol och arbetskraft, gör att det i slutet av 1200-talet börjar dyka upp skrivna dokument som handlar om gruvdrift. Det äldsta bevarade dokumentet är ett kontrakt från år 1288, där biskopen i Västerås köper tillbaka en åttondel av Falu koppargruva. Detta visar tydligt att koppar bryts i Falun under andra hälften av 1200-talet, men för att ta reda på när brytningen faktiskt börjar måste vi komplettera den klassiska arkeologin med till exempel analyser av de miljöarkiv som finns bevarade på bottnen av sjöar (se nästa sida).
Under 1900-talet gjordes flera undersökningar runt Falun. Bland annat studerades ett torvlager som begravts av äldre tiders gruvavfall, så kallad gruvvarp, och en sedimentprofil från Tisken, en liten sjö i centrala Falun. Dateringar av torven visade att den täcktes över under 1100–1200-talen. Tiskens sediment daterades aldrig, men utifrån uppskattad ålder och kopparhaltens ökning i sedimentet drogs slutsatsen att kopparbrytningen i Falun startade under 700–900-talen, vilket stämmer väl överens med det gotländska svärdets tillverkningstid. För att verifiera dessa resultat analyserade vår grupp, som forskar om miljöförändringsanalys vid Umeå universitet, en ny sedimentprofil från sjön Tisken och en sedimentprofil från sjön Runn, båda strax utanför Falun. En ordentlig datering av Tiskens sediment visade att sedimentet tyvärr har blivit stört – bland annat då det har använts för att tillverka den kända Falu rödfärgen – och därför inte längre kan användas som miljöarkiv. Analysen av Runns sediment visade, i stället för den förväntade uppgången i kopparhalten under 700–900-tal, ingen