Mina gräv
1930- OCH 40-TAL I storpolitikens skugga
Jag växte upp i en diplomatfamilj, och min pappa och min gudfar arbetade bland annat i Främre Asien och Sovjet unionen. Det betydde mycket för mitt intresse för Mellanöstern.
Jag växte upp i skuggan av storpolitiken. Min pappa bodde i Moskva 1940–42 när bomberna föll. Sedan bodde han i Berlin under resten kriget, och även där föll bomberna. Jag var där sommaren 1942. Så andra världskriget präglade mig, så klart. Världen är så mycket större än Sverige!
1950-TAL Arkeologins guldålder
Under 1950- och 60-talen var arkeologin ett växande och viktigt ämne. Det hände mycket, det gjordes många stora fynd och man satsade mycket pengar på arkeologi.
Jag läste språk, filosofi, religionshistoria och klassisk fornkunskap och tog en fil.kand. i Uppsala 1955. Sedan var jag knuten till universitetet till och med 1970, då jag disputerade i arkeologi. Jag reste mycket denna tid, grävde ofta på sommaren och var i Uppsala på vintern.
1956 Stenen bär spår
I Aten arbetade jag med själva byggnaderna på Akropolis. Stenen är det som bjuder människan mest motstånd. Guld, silver och lera kan man forma ganska lätt. Men sten är det svåra, stenen har makt. Så att hantera sten är ett mycket särskilt hantverk. Jag analyserade hur man hade bearbetat stenen på Akropolis. Jag kan nästan allt om alla typer av instrument och verktyg som man har använt för att tämja stenen. Detta har utgjort botten för mycket av mitt arkeologiska arbete. Här har jag också fått möta spåren av dem som har gjort grovjobbet, så att säga. Inte av härskarna och samhällseliten.
1957 Mellan öst och väst
Jag var nog en av de första som intresserade sig för mötet mellan öst och väst. För den som intresserar sig för den antika grekiska kulturen är Persien, nuvarande Iran, centralt. Det var ju den stora fienden! Grekerna mot perserna var den stora, grundläggande konflikten. Detta fångade mig. Eftersom jag var av diplomatsläkt var jag intresserad av båda sidor, så att säga. Jag ville inte ta parti för det grekiska, nej jag ville i stället veta mer om den andra sidan. Världen är ju större än Grekland! När jag under en tid 1957 bodde i Aten, åt jag en dag lunch med en äldre amerikansk dam som skulle resa till Iran, och hon erbjöd mig att få följa med. Så vi åkte bil genom Turkiet till Iran. Det var så jag hamnade i det land som kom att bli så viktigt för min forskning. Även där arbetade jag med stenar. Det är ofattbart vilken kompetens man hade för flera tusen år sedan. Persepolis är till exempel ett fantastiskt byggnadsverk – oerhört imponerade och något som säger mycket om samhället det byggdes i.
Jag återvände senare till landet och arbetade då i nordvästra Iran, i Takht i Suleyman.
Jag ångrar bara en sak. När jag var en ung och trevande arkeolog skrev jag på en artikel om just Persepolis. På en av
byggnaderna fanns en inskription på tre språk: elamitiska, babyloniska och fornpersiska. Jag resonerade om dessa tre språk och att det persiska riket bestod av flera olika folk. Jag hade stor respekt för de äldre arkeologerna i Uppsala, och en av dem frågade mig kyligt: ”Men tänk om någon av dessa inskriptioner har kommit till senare?” Jag blev helt ställd! Och på grund av min osäkerhet skrev jag om artikeln. Men det var ju helt fel! Jag tror att detta tyvärr är ganska vanligt inom vetenskapen. Jag skäms över det än i dag. Men när man är ung är man ofta alldeles för osäker.
1959— 60 Fantastisk keramik
Min pappa var posterad i Mexiko, och jag var där i flera månader. Jag lärde mig framför allt att se skillnader och likheter med fynden i vår världsdel och fundera över vad dessa berodde på. Aztekernas och mayas historia är rik, men detta är en del av världen som många arkeologer i Europa inte har intresserat sig för. Keramiken är fantastisk, och för mig handlar det ofta om att jämföra för att kunna lära sig mer. Därför var det en intellektuellt mycket spännande tid.
Jag skrev mycket i dagspressen i mina yngre dagar, och detta ledde till att jag fick erbjudanden om att åka till Teotihuacán, ruinstad cirka 50 kilometer nordöst om Mexico City, centrum för en inflytelserik kultur cirka 100 f.kr.–ca 700 e.kr.
1961— 65 Min assistent kungen
Utgrävningen i San Giovenale i Italien var resultatet av en inbjudan. Jag stannade där i fyra år. Vi grävde ut en etruskisk by från 800-talet till 300-talet f.kr. Det var underbart! Italien är något speciellt. Kung Gustav VI Adolf var min assistent, och han älskade arkeologi. Han gillade att vara i San Giovenale. Det funkade bra att arbeta ihop och jag tyckte mycket om honom. Vi grävde längs en vacker sluttning, där det funnits enklare bostäder. Arbetet handlade om att efter själva grävandet, som några lokalt anställda gjorde, dokumentera, fotografera och analysera. Det är uttolkandet som är det intressanta. Vi hittade hus och husgeråd och andra spår av etruskerna.
Arbetet i fält kan vara enkelt; vi bodde i tält. Det är en tid som jag ser tillbaka på med glädje.
1970— 76 Dynamiskt i USA
Jag arbetade på universitetet Bryn Mawr i Pennsylvania, USA, där jag undervisade i klassisk och orientalisk arkeologi. Jag trivdes väldigt bra i den dynamiska amerikanska forskar- och universitetsvärlden.
1977— 80 Danskan – en svår nöt
I några lärorika år var jag professor i Köpenhamn. Den danska klassiska arkeologin var mer teoretisk än den svenska. Eftersom jag tillhör dem som inte bara är utgrävare, utan också intresserad av de större sammanhangen, var detta en intressant tid för mig. Men det funkade inte med språket. Det var plågsamt att inte kunna tala danska. Jag kunde inte ge det jag ville ge, så jag var tvungen att söka mig vidare.
1979— 97 Cirkeln slöts i Rom
Jag blev chef för Svenska institutet i Rom 1979 och kom att stanna i hela 18 år.
Jag hade ju som ung grävt i Italien och sedan arbetat i Främre Asien och i Grekland. Nu fick jag glädjen att sluta cirkeln och avsluta mitt yrkesliv i Italien. Det landet är en syntes av hela den antika världen. För mig var det viktigt att vara öppen, att inte fastna i en region, att försöka förstå och leva mig in i människan. Jag tycker om att gå ner i det förflutna, men att koppla det till nuet är vad som har drivit mig. Jag har haft roligt.