Bronsålderns fotfolk
UTANFÖR GRAVHÖGARNA. Under bronsåldern begravdes överklassen i ambitiösa gravhögar. En ny undersökning låter oss nu få syn på dem som inte fick en lika fin begravning.
Vår kunskap om äldre bronsålderns människor är huvudsakligen begränsad till de människor som begravdes i högar. Inte bara hade dessa personer tillgång till brons och dyrbara textiler av ull, de blev också begravda i högar som krävde stora arbetsinsatser.
En försiktig beräkning av arbetsinsatsen vid Skelhøj på Jylland tyder på att minst hundra personer var inblandande och att det tog dem minst fem veckor att bygga högen, eventuellt mer. De som begravdes på detta sätt verkar alltså ha tillhört samhällets toppskikt. Uppskattningsvis begravdes cirka 20 procent av befolkningen i Sydsverige och Danmark i hög.
Kunskapen om dem som begravdes utanför högarna har däremot varit begränsad. I våra museer finns dock en veritabel skatt: spår av andra, tidigare utgrävda gravar, både med och utan gravgåvor. Dels handlar det om hällkistor, det vill säga ett slags stenkammargravar, dels om gravar utan synliga markeringar ovan mark, så kallade flatmarksgravar.
I ett nyligen avslutat forskningsprojekt vid Göteborgs universitet undersökte vi ett stort antal tidigare utgrävda gravar från sten- och bronsåldern i Skåne och Danmark. Flera av dessa har tidigare inte uppmärksammats nämnvärt. Många av flatmarksgravarna innehöll inte några daterbara föremål. Nu gjordes olika naturvetenskapliga analyser av dessa gravar.
Tack vare kol-14-dateringar av många tänder från de skånska gravarna har vi fått upp ögonen för fler av bronsålderns människor. Många av gravarna som vi trodde var från stenåldern visade sig tillhöra äldre bronsåldern. Ett av de mer oväntade fallen var en hällkista i Ängamöllan i närheten av Kristianstad, där många individer har begravts. Hällkistan grävdes ut av arkeologer från Lund på 1940-talet. Föremålen som påträffades i hällkistan var dolkar, pilspetsar och skrapor, alla av flinta, samt keramik och bennålar. Föremålen pekade mot en trolig datering till senneolitikum, den sista fasen av neolitikum. I hällkistan fanns lämningar efter 14 individer. 13 av dessa undersöktes i projektet. De flesta personerna förväntades tillhöra senneolitikum, men kol-14-dateringarna visade att de hade levt under äldre bronsåldern.
Här hade vi med andra ord 13 personer, som levt under äldre bronsåldern, men som inte hade begravts i hög.
Vilka var de då? De var sex vuxna män, tre vuxna kvinnor, en obestämbar vuxen, två ungdomar och ett barn. Från två personer gick det att utvinna adna, det vill säga ancient (fossilt) dna. Det visade sig att dessa personer inte var besläktade på mödernet, eftersom de hade olika så kallade mitokondriehaplopgrupper. Mitokondrie-dna går bara i arv på mödernet. För osteologerna är det svårare att könsbestämma unga människor. Men med analys av fossilt dna gick det att fastställa könet på en 12-årig pojke. Det visade sig också att ett kranium som osteologen bedömt tillhörde en man runt 30 år egentligen var en kvinnas.
Vi gjorde också analys av strontium-isotoper som lagras i tandemalj för att om möjligt se om de gravlagda personerna hade vuxit upp i området. Det finns dock ingen samlad bild av strontiumvärdena för området kring Kristianstad, vilket gör det svårt att dra säkra slutsatser. För att få fram strontiumvärden analyserar man vatten och växter från området. En sådan karta finns redan över Danmark och arbetet med en över Skåne är på gång.
Området är geologiskt komplext, så de lokala skillnaderna kan vara stora. Men hade de undersökta individerna vuxit upp på samma plats skulle de i hög grad ha haft liknande värden. Det hade de inte. De kan alla ha vuxit upp i Skåne, men även någon annanstans i södra Skandinavien, till exempel på Bornholm. Kol-14-dateringen och benmaterialet tyder på att de döda har begravts i kanske tre omgångar, under en period av cirka 140 år. Möjligen har de dött av en smittsam sjukdom som har härjat vid de tre tillfällena.
Den andra gravkategorin, flatmarksgravarna, påträffades till exempel på gravfälten Kiaby mosse i Kristianstads kommun och Västra Virestad, norr om Trelleborg. I Kiaby mosse, nära Oppmannasjön, plöjdes tre gravar fram år 1916. Dessa gravar hade grävts ner i en äldre boplats. Den första graven innehöll fiskkrokar av ben, ett flintblad och en möjlig svavelkisboll. Flintbladet och svavelkisbollen har troligtvis använts för att göra upp eld. Den döde var en man, mellan 20 och 30 år gammal, som troligen vuxit upp på platsen. Kol-14dateringen visade att han hade levt under
senneolitikum. Trots fiskkrokarna hade han som barn ätit spannmålsbaserad föda; fisk hade bara utgjort en liten del av kosten.
Vid platsen för grav två hade en bonde, 15 år innan graven påträffades, hittat en bronsring, en bronssyl och lite ben. Skelettet i graven visade sig vara lämningar efter en vuxen kvinna. Föremålen från graven har dock tyvärr förkommit. Kol-14-dateringen visade att graven var från den första delen av bronsåldern.
I den tredje graven låg ett barn, cirka fyra år gammalt. Alla gravlagda individer har liknande strontiumvärden, vilket tyder på att de vuxit upp på samma plats, om än inte samtidigt. Trots att bara tre gravar är bevarade är detta troligen en lokal begravningsplats som användes under flera hundra år. Säkert har många gravar plöjts bort. Kiaby mosse bär alltså spår av en lokalbefolkning som hade möjlighet att skaffa ett fåtal bronsföremål, men som inte hade makten eller kontakterna som krävdes för att bygga högar över sina döda.
I Västra Virestad har man begravt folk under mycket lång tid, troligtvis i mer än 1 500 år under sten- och bronsåldern. Här påträffades gravar i början av 1900-talet som senare grävdes ut. Sammanlagt fann man tolv gravar, varav fyra var dubbelgravar. Fem individer undersöktes, några hade dateras i tidigare forskningsprojekt. Två av dubbelgravarna visade sig innehålla en ung person begravd tillsammans med en vuxen. Dateringarna tyder på att de dog samtidigt och därför begravdes ihop. De två barnen var de enda som fått brons med sig i graven, och de var alltså båda begravda med en vuxen. Annars innehöll gravarna inga föremål.
Fyra av de fem hade väldigt lika strontiumvärden, medan ett värde avvek. Den personen hade troligen vuxit upp på en annan plats. Han eller hon levde under bronsålderns första period, 1700-1600 f.kr., och kan ha kommit från Bornholm eller sydöstra Skåne. 300 år senare kan man i den här delen av Skåne se tydliga spår av täta kontakter med Bornholm genom den så kallade Bornholm sfibulan, ett spänne som användes för att hålla ihop en mantel. Bornholms-fibulan var med få undantag begränsad till ett tydligt geografiskt område: Bornholm och Skåne. Personen med det avvikande strontiumvärdet visar att kontakterna mellan Skåne och Bornholm har en lång historia och att de inte bara angick samhällets elit utan även de mindre beställda bönderna.
Västra Virestad var troligen ett gravfält för en grupp eller en familj under lång tid. Lämningarna är inte tillräckligt välbevarade för att det ska gå att göra analyser av fossilt dna, vilket kunde ha hjälpt oss att förstå familjesammansättningen. Dietanalyserna visar dock att alla individer huvudsakligen åt jordbruksbaserad föda, det vill säga mycket kött och en del spannmål. Bronsföremålen och den person som inte var född på platsen visar att även vanliga bönder hade tillgång till bronsålderns långväga nätverk, även om de inte hade råd att låta redskap av brons och flinta följa de döda i graven. Dessa behövdes ju för att hålla i gång jordbruket.
Vilka var skillnaderna mellan grupperna? Det verkar inte som om de människor som inte begravdes i hög har ätit sämre mat än de som begravdes i hög. Vi kan inte se någon skillnad i kroppslängd. Denna kan visserligen både bero på kost och ha genetiska orsaker. Det har hävdats att människorna här blev längre när stäppfolket kom till Europa och deras arvsanlag blev vanliga. Men med invandrarna kom också vanan att äta mer kött från landlevande djur, vilket också bidrar till kroppslängden. I Sydskandinavien ser vi med andra ord inte att någon grupp har ätit sämre, mer än att
de som är begravda i hög verkar ha mer karies än de andra. Detta skulle kunna tyda på att eliten åt mer honung än andra samhällsgrupper.
Det finns få spår av hur de som inte var begravda i hög var klädda. Bar de också bronsålderns bruna yllekläder eller hade de kläder av exempelvis läder? Ny forskning har visat att hela 80 procent av den ull som hittats i danska ekkistegravar – urholkade ekstammar som fungerade som kistor i högar på bronsåldern – inte kan komma från får i Danmark. Det finns väldigt få arkeologiska spår av textilproduktion i Sydskandinavien, något som kan tyda på att färdiga textilier köptes in och att kläderna sedan syddes i Norden för att passa den nordiska dräktstilen. Men om detta bara gällde samhällseliten och om de vanliga bönderna bar andra plagg, det vet vi inte.
Det visade sig att vi fann fler barn i gravarna utanför högarna. Hela 25 procent av alla analyserade gravar var barngravar jämfört med ett par procent i högarna. Det verkar som endast ett fåtal av överklassbarnen fick begravas i högarna, medan en större del av icke-elitens barn begravdes på samma ställe som övriga familjen. Allt tyder på att man under bronsåldern ansågs vuxen vid 14 års ålder. Ungdomar som dog vid 14 års ålder eller äldre begravdes med föremål som kan relateras till den vuxna dräkten. De nya analyserna av ekkistegraven i Skrydstrup på Jylland tyder också på att den 17-åriga kvinnan i graven har flyttat från sitt ursprungsområde när hon var cirka 14 år och sedan inte rest någonstans under sina sista tre år.
Att folk flyttade mycket under äldre bronsåldern syns också i materialet. Fler har begravts utanför det område där de föddes än under stenåldern. Av 28 analyserade personer begravda i hög, hällkista, gånggrift och flatmarksgrav under äldre bronsåldern var sju inte födda där de var begravda. Alla barn var troligen begravda där de vuxit upp, medan både kvinnor och män ur alla samhällsskikt flyttade, en del långväga.
Med andra ord tycks vardagslivet inte skilja sig så mycket mellan grupperna. De åt ungefär samma mat, var ungefär lika långa, levde ungefär lika länge, flyttade från ett område till ett annat i ungefär lika stor utsträckning. Kanske gick det att se vem som var vem på dräkten, men det krävs mycket mer forskning innan vi kan säga något om det.
Det som skiljer är tillgången till brons och vapen i gravarna. Endast några få har gravlagts med vapen i hällkista eller flatmarksgrav och då handlar det om flint- eller bronsdolkar. Människorna utanför högarna begravde sina barn på ett sätt som gör att vi kan hitta dem i högre grad, men de har inte haft möjlighet att låta bygga en hög. Troligen var det i stället de som byggde högarna till människorna ur de högre samhällsskikten. I gengäld fick de tillgång till deras nätverk och kunde skaffa sig den brons de behövde för sitt dagliga arbete, men inte nog för att pryda sig med.