Västra Vång
VÄSTRA VÅNG. En gång i tiden hette det att Blekinge låg på arkeologins skuggsida. Men det har lämningarna på Vångakullen motsagt med besked. Ingen annan plats i Blekinge har gett så spektakulära fynd från järnåldern.
Det första
Gösta Johansson la märke till var fyndets negativa avtryck i den uppfläkta jordtuvans undersida. När han tittade ner i den grunda gropen hajade han till; han kände sig närmast betraktad (se nedan) och kunde inte dölja sin upphetsning i telefon med arkeologen Mikael Henriksson: 'Du måste nog komma hit … det är ett ansikte …
Mikael Henriksson på Blekinge museum skyndade upp på kullen i Västra Vång där Gösta Johansson gick med sin metalldetektor, strax väster om de schakt som grävts för en stor vattenledning.
Nog för att området är rikt på arkeologiska lämningar; Johannishusåsen är till och med ett av de mer fornlämningstäta i landet. Åsen går tvärs igenom Blekinge, binder samman skogen med havet och bildar en naturlig kommunikationsled. Men vad gjorde en maskbild av brons där? Ett fynd som enligt en första gissning borde vara från tiden för Kristi födelse.
Museets antikvarie insåg det otroliga: att det kunde vara en del av en kittel för rituellt bruk (se nästa sida). Men var låg resten?
Platsen för fyndet var alltså Vångakullen, som ligger öster om byn Västra Vång och väster om byn Östra Vång. Man kan ana att de båda byarna en gång har hört samman och att kullen då har legat centralt. Men uppe på själva Vångakullen finns inga tydliga fornlämningar mer än ett möjligt röse eller flack stensättning.
Händelsen ovan återges i utställningskatalogen på Blekinge museum. Fyndet gjordes redan 2004. Forskningsundersökningarna startade först våren 2012. Då undersökte vi dels området på platån där fyndet av bronsmasken hade gjorts, dels ett område lite högre upp på krönet. Fynden var intressanta men inte omtumlande: smältor av brons, bränd lera, lite keramik och brända ben. Däremot påträffades två till synes åtskilda stenlagda ytor, med väl avgränsade stensatta kanter. Var det lämningar av äldre gravar? Under hösten undersöktes platån med georadar, och boplatsen runt om med magnetometer. Radarundersökningarna visade att betesmarken dolde ett komplext system av stenpackningar och terrasseringar. Skiktat på olika djup kunde man på krönet ana resterna av långsträckta konstruktioner. Året därpå blev uppgiften att försiktigt frilägga en yta på omkring 150 kvadratmeter för att dokumentera det översta skiktet. Utan den kunskapen skulle det vara svårt att gå djupare för att förstå vad som hänt på platsen och vad stenstråken och terrasserna var för något.
Det var en kall vår. Dagarna före grävningen i första veckan i maj låg det fortfarande snö på kullen. Tjälen var djup. Skulle det över huvud taget bli någon grävning? Men vi hade tur; två soliga dagar värmde upp jorden och ytlagren tinade. Grässvålen över en stor yta avlägsnades, men bara tunt, tunt – några centimeter längre ner var det is
i marken. Det visade sig vara ett slumpens lyckodrag. I rotfilten på grästorvorna, helt ytligt, gjordes det första fyndet efter en kort stund. Ett guldglänsande bladtunt pressbleck, mindre än ett frimärke, men ändå förstod alla strax vad det var. En guldgubbe! Länsstyrelsen beslutade om fortsatt utgrävning av matjordsskiktet och att alla ytliga metallfynd måste säkras med hjälp av metalldetektering. Och detta måste hållas hemligt tills undersökningen var över.
Guldgubbar är små detaljerade guldbleck, bara någon centimeter stora. I handen känns de knappt; de väger bara något tiondels gram. Guldgubbarna brukar dateras till 600-talet, men några äldre och yngre fynd har påträffats. Fenomenet är framför allt kopplat till Östersjöområdet, även om det finns en del fynd i inlandet, i Norge och på västkusten.
Nu har över 40 guldgubbar påträffats i Vång – alla uppe på kullen och koncentrerade till en liten yta och i ett speciellt lager som vi tror är resterna av ett golv inne i en större byggnad. Detta känns igen från Uppåkra i Skåne, Slöinge i Halland och Helgö i Mälardalen som tillsammans med Västra Vång är de ”gubbrikaste” platserna i Sverige. Järnåldersplatsen Sorte Muld på ön Bornholm sticker ut, där har över 2 600 påträffats. Totalt känner vi till cirka 3 100 guldgubbar.
'Guldgubbar' är inget bra namn; det hänger kvar sedan de första fynden gjordes på 1700-talet vid Verkeåns mynning vid Haväng i östra Skåne. Bland gubbarna gömmer sig minst hälften ”gummor” och par, men också djur och mytiska väsen. 'Guldfoliefigurer' är det ord vi helst använder, även om det inte ligger lika bra i munnen.
Hur dessa små föremål har använts är inte klart. Man kan lockas tro att de utgjorde betalningsmedel, men det är osannolikt. Eftersom de väger så lite är de ganska svåra att hantera. Mer troligt är att de användes för att besegla olika typer av kontrakt: ekonomiska, sociala och kanske militära. Inte konstigt då att de är särpräglade i bokstavlig mening. Det är faktiskt så att man från plats till plats kan skönja olika familjer bland figurerna.
Genom att jämföra präglingar från olika
ställen har danska forskare kunnat visa hur flera järnåldersplatser hänger ihop. I Västra Vång har vi kopplingar främst till öländska Eketorp, Bornholm och Uppåkra. Men påfallande många av fynden kommer från helt nya ”familjer”. Man kan ana att det finns fler platser i Blekinge som har gubbar i marken. Figurerna är så detaljerade i sitt utförande att forskarna har kunnat urskilja modeväxlingar. I Västra Vång har flera av nyfynden en egenhet: tre punkter på kinden. Är det ett släktmärke? Insignier som särskiljer?
Antagligen är guldgubbarna tillverkade på platsen, men ännu är inga stampar påträffade, som i Uppåkra och Sorte Muld. Däremot har vi i jordproven funnit små klippbitar, rester från trimmade kanter, och små platta guldtenar som mycket väl kan vara råmaterial till foliefigurerna. Framtida grävningar kommer sannolikt att flerdubbla antalet guldgubbar i Västra Vång. De senaste undersökningarna visar dessutom att de verkar vara starkt koncentrerade till ett arkeologiskt lager. Vi hoppas att de arkeologiska sammanhangen i detta lager, som innehåller guld och sönderslaget importerat glas, bättre kommer att datera och förklara fynden.
Samma vår som vi hittade den första guldgubben gick vi återigen igenom ytlagren på kullen med hjälp av metalldetektor. Bara några centimeter ner i jorden på terrassen på krönet fick vi utslag. Flera av metallfynden tolkades snart som kittelrester, vilket stärkte misstankarna från dagen då bronsmasken hittades på kullen i Västra Vång. I samband med metall- detekteringen påträffades dessutom ytterligare tre bronsmasker. Två var nästan identiska (en med ett kvarsittande blått öga av glas), en tredje verkade vara inhemskt tillverkad, med ett betydligt mer rustikt uttryck än de romerska förlagorna. Ännu ett märkligt fynd påträffades, en liten bronsbyst, i tydlig romersk stil, troligen tillverkad i någon av de romerska provinserna. Även bysten har en kopia, som inte är lika stilren som förlagan, men med en uppsyn man lägger på minnet. Flera hundra bronsfragment, vissa skadade av eld, låg utströdda. Det stod klart att det kanske rörde sig om fler än en kittel, från olika tider.
Glasskärvorna som påträffades i samma lager som guldgubbarna, kommer främst från vendeltida glasbägare och är daterade till 600–700-tal, även om några äldre folkvandringstida skärvor finns i materialet.
Det fyndförande lagren låg ytligt och under dessa följde ett brandlager. Vad fanns därunder? Georadarundersökningar visade resterna av en eller flera byggnader som vid något tillfälle hade raserats. När kullen övergavs är svårt att veta. De yngsta fynden är några vikingatida silvermynt, bland annat ett präglat i Lund av danske kungen Olof Hunger (1086–95). Men silvermynten är över 300 år yngre än de övriga lagren på platsen. En tilltalande tanke är att mynten är en rest av den stora Johannishusskatten, också kallad Västra Vång-skatten – flera tusen silvermynt hittade någonstans i närheten av Västra Vång under 1860-talet. Det yngsta myntet i skatten är från 1120-talet. Kanske markerar skatten det definitiva slutet för verksamheten på kullen. Vid denna tid stod den troliga träkyrkan vid Hjortsberga färdig. Makten i landskapet försköts några kilometer söderut och kullen i Vång föll efter hand i glömska. Mellan 2014 och 2016 undersöktes andra
platser i Vång, både boplatsområden och gravar. Den omrörda åkerjorden på en flera hundra kvadratmeter stor yta strax söder om kullen sållades med hjälp av studenter och amatörarkeologer. Fynden visar att boplatslämningarna som undersöktes 2004 endast är en liten del av ett större boplatsområde som breder ut sig runt hela kullen.
År 2017 togs de första spadtagen till ett schakt tvärs över det som vi tolkat som del av ett hus och möjligen en gavel. Här hade flera av guldgubbarna och de ytligt påträffade bronsföremålen hittats. Det tog inte många timmar innan den första guldgubben påträffades. Denna gång kunde lagerföljden studeras noga, eftersom vi undersökte mer bevarade delar. Efter några dagar stod det klart att vi nog hade med ett hus att göra, precis som georadarundersökningen hade antytt. Och bättre ändå var att vi blev säkrare på vad som var ”inne i huset” och vad som var ”utanför”. Fyndbilden talade sitt tydliga språk. I det ljusa innelagret gjorde vi guldfynd, mest foliefigurer, och glas. Utanför – ingenting. Och när vi följde lager för lager neråt i djupet upptäckte vi fler bronsföremål under det guldförande lagret, bland annat rester efter hänklar och ringar, ganska lika dem som pryder 600-literskitteln från Brå på Jylland, Skandinaviens största järnålderskittel, daterad till romersk järnålder.
Kullen döljer en eller flera byggnader och en komplex lagerföljd och kronologi som vi fortfarande inte är riktigt säkra på. I utkanten av det förmodade huset har vi på flera ställen funnit rikligt med brända ben, de flesta från människor. Sommaren 2017 samlade vi många prover som håller på att studeras. Fynden kommer att ställas ut på Blekinge museum i Karlskrona i augusti, däribland resultat som ännu inte har avslöjats.
Då ska vi gräva ytterligare en möjlig järnframställningsugn på platsen för vattenledningen där det en gång började för snart 15 år sedan. Allt är inte guld som glimmar, eller snarare: det som inte glimmar kan ändå vara guld värt.