Nu blir runinskrifterna mer tillgängliga

När jag inledde mina arkeologistudier i början av 1960-talet sas det ofta att ”religion tar man till när man inte vet”. Sedan dess har attityderna i hög grad förbättrats. Eftersom jag i min forskning sysslar med yngre järnålder är framför allt två kompletterande ämnesområden aktuella: religionshistoria och nordiska språk, främst runologi. Redan vid mitten av 1800-talet ägnade sig arkeologer åt tvärvetenskap. För att kunna teckna en bild av samhället under en viss period var det nödvändigt att använda allt källmaterial, både humanistiskt och naturvetenskapligt. Arkeologin kan sägas ha ett mångvetenskapligt perspektiv parat med en motvilja mot fasta gränser mellan ämnen. Men det räcker inte att hämta resultat från andra ämnen; man måste själv vara à jour med utvecklingen för att värdera resultaten.

Det tvärvetenskapliga projektet Sveriges kristnande – kultur och mentaliteter under vikingatid och tidig medeltid innebar ett fruktbart samarbete mellan historia, kyrkohistoria, religionshistoria, filologi, runologi och konstvetenskap. Trots olika källmaterial och forskningstraditioner kom vi alla till slutsatsen att religionsskiftet var en utdragen process, inte ett konfliktfyllt brott. Som samtida inhemskt källmaterial var runinskrifterna ovärderliga.

Runristningarna med sina inskrifter har otroligt mycket att ge forskningen om vikingatid. Det är därför högintressant att få Magnus Källströms presentation av det pågående stora projektet Evighetsrunor, som kommer att göra det så mycket enklare att få tillgång till allt material.