Guldet blev till sand
Så här års brukar jag ställa kosan söderöver. Jag kör från Stockholm, och efter det att E4:an gör en böj i Norsborg öppnar sig landskapet och Botkyrka kyrka hamnar i blickfånget. Inte visste jag att detta har varit en välbesökt vallfartsort på medeltiden, men väl att trakten har anor. Det är en vacker påminnelse om vår långa historia.
Numera är, som många av er vet, vyn en annan. Nu tornar ett jättelikt stenupplag upp sig; här har en miljon ton sten från Förbifart Stockholm dumpats för att bilda underlag för ett kommande centrum- och industribygge.
Det är ofattbart. Botkyrka kyrka med omnejd tillhör ett riksintresse. Hur kunde det bli så här? Det reder Staffan Eng ut på sidan 32. Det handlar till syvende och sist om att kulturvärden inte betraktas som de resurser de är.
Nu är det dags för mig att dra vidare. Jag går i pension och i och med det får Populär arkeologi nya ägare: Jonathan Lindström och Fredrik Sandberg, med Jonathan som chefredaktör. Han är känd som populärvetenskaplig författare och tv-makare, och för tidningens läsare också för sina många artiklar. Att berätta om arkeologi är hans specialitet, och därför är jag jätteglad att det är just han som tar sig an tidningen.
Det har varit roliga år för mig som mångårig vetenskapsjournalist och redaktör att få komma in i arkeologins värld. Den gångna våren har varit olik alla tidigare vårar. Mycket har varit och är annorlunda och skrämmande. Men ett är säkert: arkeologerna och deras arbete består. Inte minst i sociala medier skiljer deras inlägg ut sig. För det är business as usual. Livet har ju fortgått i evärdliga tider.