De drog österut med flinta i bagaget
När den senaste inlandsisen försvann från nuvarande Mälardalen utgjordes området av en skärgård. Ny forskning avslöjar varifrån de tidiga pionjärerna kom.
NYA STRANDHUGG.
Någon gång efter det att inlandsisen försvann runt Mälardalen för 11 500 år sedan anlände de första människorna. För att ta reda på när och varifrån, har föremål från drygt trettio arkeologiskt undersökta boplatser i området studerats och jämförts med fynd från andra delar av Norden.
De äldsta boplatserna kan dateras till tiden 9200–8800 f.kr. och flertalet ligger i Östergötland, Örebro och västra Södermanlands län. Lokalerna är få till antalet och små till ytan, vilket betyder att de förmodligen är ett resultat av korta besök. I bagaget hade pionjärerna med sig flinta från Skåne/ Danmark eller västkusten och kambrisk flinta från Kinnekulle i Västergötland. Eftersom det inte finns flinta i östra Mellansverige kompletterade de med olika lokala råmaterial som kvarts, vulkaniter och mylonit. På de äldsta boplatserna uppvisar föremålen stora likheter med fynd som gjorts på den svenska västkusten, till exempel skiv- och kärnyxor, spån och pilspetsar.
Vid den här tiden fanns under några hundra år en vattenförbindelse mellan Östersjösänkan och forn-vänern som kallas Närkesundet. Via sundet kunde såväl människor som sälar och fiskar ta sig in till det så kallade Yoldiahavet från västerhavet. På den svenska västkusten fanns en grupp människor som tillhörde vad arkeologer kallar Hensbackakulturen. De levde vid och av havet, men de reste även till inlandet, till exempel till Almeö vid Hornborgasjön i Västergötland. Fynden och råmaterialen från boplatserna i östra Mellansverige visar att det förmodligen var Hensbackamänniskor som reste österut, och kanske fungerade den östra skärgården som ett utökat resursområde för dem.
Redan omkring 8500 f.kr. hade människorna i östra Mellansverige till stor del övergått till att nästan helt använda kvarts och i viss mån andra lokala råmaterial. Mängden flinta minskar på boplatserna medan andelen kambrisk flinta är lika stor som tidigare. Den avtagande mängden icke-lokala råmaterial till förmån för lokala, tyder på att människorna hade blivit väl bekanta med områdets resurser och att de vistades allt längre perioder i den östra skärgården.
På grund av landhöjningen grundades Närkesundet successivt upp, för att runt 8000 f.kr. försvinna. Därmed övergick Yoldiahavet till att bli en insjö, den så kalllade Ancylussjön. Fynden och råmaterialen visar dock att resorna mellan den östra skärgården och Kinnekulle fortsatte, trots landbryggan i Närke. Däremot verkar inte västkusten, där det fanns flinta, längre vara ett resmål i samma omfattning som tidigare. Kanske berodde det på att de tidigare sunden mellan Vänern och västerhavet hade grundats upp och försvunnit.
Mellan 8000 och 7500 f.kr. blir spåren av människor fler i östra Mellansverige. Föremålen är fortfarande av samma sorter som i västra Skandinavien. Kvarts dominerar som redskapsmaterial, medan kambrisk flinta och flinta förekommer i mindre omfattning än tidigare. Människorna verkar nu leva mer eller mindre permanent i området, och det finns boplatser ända ut till de yttersta öarna i nuvarande Stockholmsregionen.
Föremålen och råmaterialen berättar om ett liv där resor över stora avstånd var det normala. De tidigmesolitiska människorna vid den svenska västkusten identifierade sig med kobbarna och havet. De kunde därför utan problem orientera sig i den östra skärgården när de reste österut.
Patrik Gustafsson Gillbrand är arkeolog på Sörmlands Arkeologi.