Härdsmälta i kulturmiljövården
Botkyrka kyrka söder om Stockholm med omgivande kulturlandskap är klassat som riksintresse. Det är svårt att tro när man ser de stenmängder som har deponerats där. Hur kunde det hända? Frågan gäller också världsarvet Birka, vars skötsel är eftersatt.
År 1129 flyttades sankt Botvids kvarlevor enligt legenden till Botkyrka söder om Stockholm. Där hade hans bror Björn låtit uppföra en kyrka i Botvids namn. Kyrkan byggdes strax öster om Botvids fädernegods Hammarby, som förmodligen hade varit släktens hemvist i generationer.
Under de följande århundradena blev platsen en viktig vallfartsort på grund av kulten runt helgonet, som sägs ha blivit kristnat under en handelsfärd till England och sedan missionerat i sina hemtrakter tills han slogs ihjäl av en slavisk träl som han själv hade friköpt och kristnat.
I dag ingår Botkyrka kyrka och det omgivande kulturlandskapet, som har brukats ända sedan bronsåldern, i ett riksintresse för kulturmiljövården. Det innebär enligt miljöbalken att området så långt som möjligt ska skyddas mot åtgärder som påtagligt kan skada kulturmiljön.
Trots det har Botkyrka kommun sedan 2017 låtit Skanska deponera en miljon ton sprängsten från Förbifart Stockholm på fältet alldeles öster om kyrkan. Enligt kommunen är syftet att stabilisera marken för framtida bebyggelse i det planerade handels- och industriområdet Södra porten.
Samtidigt har Länsstyrelsen gett tummen upp till en detaljplan för ett större bostadsområde på kyrkans mark precis norr om Botvids familjegård Hammarby. På åkrarna mellan Hammarby och kyrkan planeras dessutom en utvidgning av den nuvarande kyrkogården.
Arkeologidocenten Gert Magnusson arbetade under många år som utredare på Riksantikvarieämbetet. Han menar att Botkyrka-fallet visar att miljöbalkens skydd av riksintressena inte har fungerat. Riksintressena omfattar ju miljöer i stället för objekt, till skillnad från kulturminneslagen.
– Man har förstört en viktig kyrkomiljö genom att se kyrkan som ett objekt, utan att reflektera över att den kräver ett landskap omkring sig. Det här är ett resultat av kommunal planering, men det är obegripligt att inte Länsstyrelsen eller någon annan har reagerat, säger han.
De omkring 1 700 riksintressena för kulturmiljövården valdes ut 1988 för att ge staten möjlighet att ställa krav på kommunernas byggplaner i områden av nationell betydelse. Men även om ambitionerna var höga så menar Gert Magnusson att det uppföljande arbetet att definiera riksintressenas värde kom av sig.
– Kommunerna förde in riksintressena i sina översiktsplaner, men sedan kom den stora frågan: Vad är det för märkvärdigt med det här området? Ingen gick vidare med det, och kommunerna såg mest riksintressena som en begränsning av sitt planmonopol, säger han.
I beskrivningen av Bornsjön, det riksintresse där Botkyrka kyrka och Hammarby är belägna, står inte ett ord om vare sig platsens betydelse för Sveriges tidiga kristnande eller som vallfartsort – det enda som nämns är att kyrkans äldsta delar är från 1100-talet.
Gert Magnusson menar att Riksantikvarieämbetet för länge sedan borde ha tagit initiativet till att fördjupa beskrivningarna av riksintressena. I dag pågår ett sådant arbete, men samtidigt har Boverket fått i uppdrag att leda en översyn som ska minska riksintressenas antal – allt i syfte att göra det enklare att bygga.
Samtidigt menar Gert Magnusson att Riksantikvarieämbetet i sin nuvarande roll, som mest handlar om ekonomisk uppföljning, har förlorat mycket av den arkeologiska och historiska sakkunskap som krävs för att behålla den nationella överblicken – inte minst genom att lägga ner den stora fornminnesinventeringsenhet där han själv tidigare arbetade.
– Vi byggde hela tiden en ny och
”Kommunerna såg riksintressena mest som en begränsning av sitt planmonopol”
fördjupad kunskap om landskapet, som på många sätt fördes in i riksintressena. När man avbryter ett sådant arbete förs den kunskapen inte vidare. Då blir det problem med tillämpningen.
En annan konsekvens är enligt Gert Magnusson att Riksantikvarieämbetet inte längre kan ge ett tillräckligt kunskapsstöd till länsstyrelserna – som i sin tur har tvingats skära ner på sin expertkompetens. En rapport från konsultföretaget Governo från 2017 visar till exempel att många kulturvårdsarbetare i landet upplever att ämbetet allt mindre intresserar sig för kompetensoch kvalitetsfrågor.
Även om Riksantikvarieämbetet i dag inte har mandat att besluta om enskilda fall, så tror Gert Magnusson att ett kunskapsmässigt starkare ämbete hade kunnat bidra till att påverka byggplanerna i Botkyrka.
– Om en myndighet har expertkunskap så vänder man sig till den och gör ungefär som experterna säger. Där finns auktoriteten. Jag tror att Sverige är lite av en ingenjörsnation där man ofta förlitar sig på vetenskapliga argument, säger Gert Magnusson.
Men den disputerade arkeologen Keith Wijkander, som har varit både överantikvarie på Riksantikvarieämbetet och ämbetsman på Regeringskansliet, framhåller att Riksantikvarieämbetet fortfarande har det övergripande ansvaret för kulturmiljöarbetet i riket.
– Om kulturmiljövården flyttas ner organisatoriskt i hierarkierna finns alltid risken att dess intressen inte tillvaratas ordentligt på länsstyrelserna. Det är Riksantikvarieämbetets uppgift att ha koll på den utvecklingen, och det är på den punkten som man verkligen måste fråga sig om systemet har fungerat, säger han.
Han pekar på en nyutkommen rapport från Myndigheten för kulturanalys, som visar att länsstyrelsernas verksamhetsresurser för kulturmiljöarbete har minskat med 30 procent mellan 2009 och 2018. På några av länsstyrelserna har till och med resurserna halverats.
Tidigare var kulturmiljövården företrädd av starka länsantikvarier, med eget chefsansvar, som garanterade att dess intressen togs på allvar. Men nu har den, enligt Keith Wijkander, också på de flesta länsstyrelser administrativt underordnats avdelningar där miljö- och naturvårdsfrågor som regel har högsta prioritet.
– Det är inte svårt att räkna ut att det leder till att intresset för de frågorna blir mindre. Inom statsförvaltningen pågår det alltid en arenakamp mellan olika sektorer och intresseområden. Då får man inte vara rädd för att vara obekväm och ta konflikter, säger han.
Enligt Keith Wijkander är det precis vad som har hänt inom kulturmiljövården – något som beror på att såväl identitetspolitiken som Sverigedemokraternas framryckning har gjort det politiskt kontroversiellt att värna om det som kan uppfattas som ett nationalistiskt kulturarv.
Dessutom menar Keith Wijkander att det är ett stort problem i hela den offentliga förvaltningen att den genuina sakkunskapen har ersatts med en generell utvärderingskompetens. Det är en följd av den så kallade
mål- och resultatstyrningen, som har lett till att myndigheterna tappar förståelsen för sin egen verksamhet och hamnar i knät på konsulter.
Men inom kulturmiljövården tror han att situationen har förvärrats av en identitetspolitisk föreställning om att kulturarvet måste vara representativt för den befolkning som Sverige råkar ha just nu, så att alla ska känna sig inkluderade. Kulturarvet blir med andra ord något som vi väljer i nuet, snarare än något som äger beständighet under lång tid.
– Då hamnar man i en situation där personer som sitter på en massa kunskaper om den traditionellt historiska materian blir en bromsande och reaktionär kraft i förhållande till idén att kulturarvet ska vara ett rent bord där man kan välja fritt så att alla blir delaktiga, säger Keith Wijkander.
Enligt arkeologen och Birkaforskaren Lena Holmquist vid Stockholms universitet är inte ens världsarvet Birka förskonat från problemen med kunskapsbrist och outsourcing – särskilt inte sedan ön år 2015 flyttades över från Riksantikvarieämbetet till Statens fastighetsverk.
– Fastighetsverket är bra på att sköta hus, men det har inte kunskap om kulturminnen, fornlämningar och forskning. Det märks. Förut fanns det permanent bosatta tillsynsmän anställda av Riksantikvarieämbetet, men det har man nu avskaffat, säger hon.
I stället nöjer sig Fastighetsverket med att hyra in tillsynsmän under sommarsäsongen, vilket enligt Lena Holmquist gör ön mer sårbar för plundring. Under de senaste två åren har det förekommit rovgrävningar i gravar vid åtminstone tre tillfällen – något som aldrig har hänt tidigare.
Dessutom har den femåriga skötselplan som gick ut år 2018 fortfarande inte ersatts av någon ny. För närvarande håller stora delar av ön på att växa igen med sly och stora träd, vars rötter förstör det som finns i gravarna och försvårar tillgängligheten för besökare och forskare – en utveckling som började långt innan Fastighetsverket tog över.
– Alla tror att Birka får mycket pengar och sköts som den nationalklenod det är, men det är en missuppfattning. Det är precis som i resten av kulturmiljövården: myndigheterna lägger inte vikt vid de här frågorna och tillskjuter inte de medel som behövs, säger Lena Holmquist.
Själv tycker hon att Riksantikvarieämbetet har abdikerat både från sin roll som tillsynsmyndighet och som garant för ett vetenskapligt perspektiv. Tidigare utbildade ämbetet guider och gjorde utställningar om de senaste forskningsrönen tillsammans med universiteten.
Så är det inte längre. För ett par år sedan ville Fastighetsverket i stället göra om museet till ett aktivitetscentrum, vilket slutade med att Strömma turism, som arrenderar besöksverksamheten, fick ta över ansvaret även för museets innehåll. I dag håller företaget på att utforma en ny utställning med hjälp av ideellt stöd från forskare.
– Strömma sköter det bra, men det finns en sårbarhet i att outsourca kulturminnen. Vad händer om ett företag går i konkurs eller får en ny ledning med andra intressen? Mycket på Birka bygger på att intresserade människor driver det här på egen bekostnad, säger Lena Holmquist.
I stället skulle hon vilja att förmedlingen och skötseln av Birka skedde i ett samarbete mellan myndigheter, universitet och museer, precis som i flera andra världsarv som Jellinge i Danmark och Hedeby i Tyskland. Dessutom vill hon se en permanent forskningsstation på ön.
– Om det inte forskas något på Birka så blir det bara en död plats. Besöksverksamheten påverkar visserligen inte oss forskare, men i förlängningen existerar arkeologin på grund av allmänhetens intresse. Utan det skulle vi inte kunna ha den forskning som vi har i dag.
Keith Wijkander tror att det var en oundviklig rationalisering att Birka, tillsammans med ett sjuttiotal andra fastigheter, år 2015 flyttades över från Riksantikvarieämbetet till Statens fastighetsverk, som har ett mycket större fastighetsbestånd och är specialiserat på just kulturfastigheter.
Däremot menar han att Fastighetsverket precis som alla andra myndigheter står inför problemet med hur mycket som går att lägga ut på entreprenad utan att man förlorar den egna kompetensen. Och om verket inte skulle leva upp till sitt förvaltningsansvar, så menar han att ingen kan säga att Riksantikvarieämbetet inte har med saken att göra.
– Offentlig förvaltning handlar hela tiden om att hålla balansen, annars hamnar man i diket. Om det inte finns folk som behärskar sitt ämne så tappar man auktoritet och vågar inte heller ta de konflikter som är nödvändiga. Då retirerar hela området, säger Keith Wijkander.
Staffan Eng är frilansjournalist.