Jonathan Lindström kastar sig på ett bekvämt sätt ut i det okända
1969
Besatt av vetenskap
Sedan jag såg månlandningen på tv har jag varit besatt av vetenskap. Jag minns fortfarande detta underbara sense of wonder och lusten att ge mig ut i det okända. Det har jag gjort sedan dess.
1970-TAL
Astronomi och historia
Jag blev en hängiven amatörastronom, tittade på Jupiters molnbälten och Mars öknar och mätte månbergens höjd. Likt Galileo 460 år tidigare fick jag av misstag syn på Saturnus ringar. En stark skönhetsupplevelse. Mina barndomsäventyr var annars att krypa i grottor och avloppsrör och gå på fjärdbottnar i hemmagjord dykardräkt.
Fridtjuf Bergs Trojanska kriget illustrerad av Louis Moe som återberättar Iliaden gav mig intresset för antiken och jag ritade kartor över Egeiska havet. Mitt starka intresse för modern historia fick jag av mina farfastrars många berättelser om familjens liv på svenskön Ormsö i Estland. Min pappa hade flytt i båt till Sverige 1943 som tonåring undan nazister och stalinister. Farfastrarna berättade om allt från krigshändelser till hur man bytte blöja före första världskriget. Ormsös dragningskraft på mig hade också att göra med att ön låg bakom järnridån. Efter glasnost fick jag följa med pappa dit. Jag läste också mycket science fiction. I Isaac Asimovs Stiftelsetrilogi gjorde psykohistorikern Hari Seldon matematik av historien. Historia som naturvetenskap!
1980 Pedagogen
Efter gymnasiet läste jag historia, la krutet på uppsatsen och skaffade en resttenta som har hängt efter mig hela livet. Jag har aldrig lärt mig läsa läxor, utan snöar in på det som intresserar mig. Jag jobbade i stället huvudsakligen på fritis och övade upp min pedagogiska förmåga. Det är det viktigaste jobbet jag har haft. Seneca sa att den som antecknar lär sig två gånger. Det gäller än mer när man ska lära ut något.
1986
Ljuvliga små formler
Jag började längta efter att studera, sökte grundkursen i arkeologi och kom in på en reservplats. Jag var liksom färdig med universum och med att titta uppåt och utåt, och ville titta neråt, efter spår av människan. Det var underbart att dyka ner i litteraturen. Göran Burenhult var en entusiasmerande föreläsare, liksom Gunborg Janzon. Mats P. Malmers jätteavhandling om stridsyxekulturen i Sverige och Norge var i en kort och tydlig pocketversion mitt första möte med arkeologi som ljuvliga små formler. Arkeologi har inga gränser; alla tänkbara vetenskaper är inblandade. Allt mänskligt ryms i arkeologi. Första grävningen var av en stensättning på Lovön från 700-talet.
1987
Underbar hällkista
En kompis ordnade så att vi kom med på en riktig Uv-grävning ledd av Eva Hjärtner-holdar, först av en skärvstenshög. Det var ohyggligt: sten och sot och bara en nagelstor krukskärva efter två veckor. Men sedan blev det underbart: en hällkista i Annelund i Uppland. Vi satt under en presenning och penslade människoben med zaponlack och blev nästan höga.
För att allmänbilda mig arkeologiskt gick jag igenom samtliga tidskrifter på hyllorna i Vitterhetsakademiens bibliotek och hittade då en artikel från 1959 om Granhammarsmannen. Han hade påträffats i ett dike i Upplands-bro, uppenbarligen bragt om livet på bronsåldern. Jag fångades av hans öde och började forska om honom.
1990-TALET Viktigaste skolan
Jag har tecknat sedan jag var barn och nu fick jag mitt första uppdrag som arkeologitecknare: en affisch om forntiden i Mälardalen till Länsmuseibyrån, det blivande Länsmuseet i Stockholm. Där blev jag kvar i tio år.
När Peter Bratt drog i gång den arkeologiska verksamheten hjälptes vi åt. Jag fick göra allt som ska göras på ett litet museum: utställningar, gräva, skriva rapporter, artiklar och böcker, hålla kurser för hembygdsföreningar och barn. Det var min viktigaste arkeologi- och skrivskola. Under den tiden hände också det bästa och det
värsta i mitt liv: jag träffade min fru och fick barn – och mina föräldrar förolyckades.
1993
Fynden sprutade upp
Inför utbyggnaden av E20 fick jag leda en utgrävning i Turinge i Södermanland av något som jag trodde var en liten skruttig boplats. Men där låg ett tempel, ett dödshus, från stenåldern.
Det var sagolikt; det sprutade upp fynd som kastade mig in i ett nytt kosmos. Stridsyxingarna hade lagt ner sina grejer i ett extremt noggrant symboliskt mönster. Detta var före totalstationen, och vi fick utveckla dokumentationen allteftersom. Jag byggde modeller av dödshuset på museet som jag jobbade med. Det blev inte lika roligt att gräva efter det.
2000
Jakten på pengar
Det var dags att tjäna lite mer pengar. Hur kommersialisera en antikvarie? Jag fick jobb som copy hos en kompis som hade startat en reklambyrå. Det var jätteroligt – i flera veckor. Jag smygskrev dock om arkeologi. I och med finanskrisen brakade allting ihop. Jag fick jobb i ett pedagogiskt projekt på Historiska museet i Stockholm och gjorde tv-program för UR om arkeologi för skolan. Äntligen i arkeologins hjärta, tänkte jag. Men det var en råddig period på museet, då arkeologin hamnade lite i kläm.
2003
Megalomana ansatser
I stället började jag frilansa som läromedelsförfattare på Bonniers. Det blev även andra böcker. Min första barnbok,
Allt från början, handlar om evolutionen och jag både skrev och illustrerade. Sedan dess har jag i princip försörjt mig som författare. Hela mitt liv har jag på ett bekvämt sätt kastat mig ut i det okända, gärna genom att skriva böcker med megalomana ansatser: Livets historia, Allt om universum, Mysteriet döden, Medvetandets gåta.
2009
Mitt sätt att forska
Jag blev kontaktad av Norstedts för att skriva om Granhammarsmannen som jag hade skrivit en artikel om. Det resulterade i Bronsåldersmordet på 572 sidor. Att skriva är mitt sätt att bedriva arkeologisk forskning. I och med att jag inte hör till någon institution kan jag hålla mig fri. Och jag tjatar mig till hjälp. I det här fallet till exempel isotopanalyser som då var en ny teknik.
2016
Forntida berättelser
Jag blev erbjuden en doktorandtjänst på forskarskolan Grasca vid Linnéuniversitetet, som har syftet att göra arkeologi relevant i samhället och vänder sig till folk som arbetar inom arkeologin. Jätteroligt! Återigen fick jag läsa massor av böcker. Men jag snöade in på ett spår: att utröna om det går att hitta berättelser i det forntida bildmaterialet. Jag gjorde underbara upptäckter. Men avhandlingsarbetet blev lite för snävt, så nu är jag tillbaka i författeriet. Och fördjupar, gör synteser, hittar mönster om heruler, tideräkning, runskrift, bronsålderspolitik och könsroller, forntida myter och religion. En del har jag redan skrivit om i Populär arkeologi och annat kommer jag att skriva om. Jag har också gjort en del tv-arkeologi som De första svenskarna.
2020
Sveriges historia
Jag har varit med i många projekt genom åren. I Atlas-projektet, som framför allt undersöker förhistoriska nordbors genom, kopplades jag in för att i första hand skriva en populärvetenskaplig bok, men jag har också medverkat vetenskapligt. Utifrån projektets resultat håller jag nu på att skriva Sveriges historia. Det gäller att inte bara skriva om fossilt dna, utan att smälta samman detta med allt annat vi vet och på så sätt omtolka historien. Nu tar jag tillsammans med min kompis Fredrik Sandberg över Populär arkeologi. Som den enda tidningen i sitt slag är det viktigt att den får fortleva.
Berättat för Cecilia Christner Riad