Folk gillade mörka rum på medeltiden
Fönster inget som prioriterades, visar forskare.
Under ett besök på Borgmästaregården i danska Århus bestämde sig arkeologen Linda Qviström för att forska om fönster och ljus i historien. Genom små blyinfattade rutor trängde en svagt grönaktig dager in i rummet hon befann sig i.
Det var tydligt att fönstrets funktion inte primärt var att släppa in så mycket dagsljus som möjligt eller bjuda på utsikt, utan att pryda rummet – ungefär som ett konstverk.
–I dag tror vi inte att vi klarar oss utan ljus inomhus, att det är ett allmänmänskligt behov. Men hur vi ser på fönster, utsikt och ljus är i högsta grad kulturellt betingat, säger Linda Qviström.
Hon Har just disputerat på en avhandling med den fyndiga titeln Rum utan utsikt, som handlar om människors förhållande till ljus under främst medeltiden. Vår egen tids besatthet av glasade väggar och illusoriska gränser mellan inne och ute leder ofta till att vi ser mörker som en brist som måste åtgärdas, menar hon. Dunklet blir ett bevis för efterbliven teknik och skral ekonomi. –Men för en medeltidsmänniska var det mörka slutna hemmet kanske liktydigt med trygghet – den tydliga gränsen mellan inne och ute något bra, säger Linda Qviström.
Fönster med glas dök först upp i kyrkliga och aristokratiska miljöer under högmedeltiden och spred sig senare till borgarhemmen, som Borgmästargården i Århus. I allmogehemmen var eldstaden länge den enda belysningskällan och takfönstret det enda dagsljusinsläppet. Ljushållare togs fram när det behövdes, vid speciella göromål.
–Samtidigt anpassade sig äldre tiders människor mer till dygnsrytmen, dagsljuset och årstidernas växlingar än i dag när vi lever ett inomhusbaserat liv, säger Qviström. ph