»M*A*S*H« TOG KOREAKRIGET TILL TV-SOFFAN
Gruppen flög från Bromma och kom så småningom till Idlewild Airport utanför New York, numera känd som John F Kennedy International Airport.
Svenskarna fick ett storslaget mottagande av både militär personal och amerikansk press. Efter landning ställde gruppen upp framför Sas-maskinen på plattan och tre fanor bars fram: Fn-flaggan flankerad av en svensk och en amerikansk flagga.
Sjuksköterskan Annie Jonasson mindes att »det kändes verkligen, hjärtat slog ett par extra slag«, när hon stod i givakt framför de tre flaggorna. Lilla Sveriges snabba insats och mobilisering fick stort medieutrymme. Tidningen Lifes utsända dokumenterade svenskarnas ankomst, och sjuksköterskan Ingrid Jarnald (som var en av fanbärarna) blev den röda tråden i tidningens reportage och hamnade på magasinets omslag.
Men klockan tickade och samtidigt som svenskarna valsade runt i pressen som hjältar rasade ett obarmhärtigt krig på andra sidan Stilla havet. Detta sedan nordkoreanska trupper, efter att ha passerat den 38:e breddgraden, snabbt hade avancerat söderut. Sydkorea förlorade mark mot de då starkare och Sovjet-understödda trupperna för varje timme som gick.
Krigets offer var redan många och hjälpbehovet var enormt. Den svenska hjälpinsatsen var underställd USA inom ramen för FN:S humanitära insatser i kriget, och därför fick personalen inte bära svenska uniformer. Efter att snabbt ha klätts i US Army-uniformer, utrustats och vaccinerats flögs svenskarna vidare från Fort Dix i New Jersey till San Francisco och Camp Stoneman, nära Berkley. Det var härifrån de amerikanska soldaterna skeppades till Pusan
❞Tidningen Lifes dokumenterade svenskarnas ankomst, och sjuksköterskan Ingrid Jarnald hamnade på magasinets omslag.❞
i Korea via Japan. I Camp Stoneman konfronterades svenskarna för första gången med en annorlunda sinnesstämning bland de fallskärmsjägare och annan militär personal som snart skulle borda ett fartyg för vidare transport till Korea. Kriget hade plötsligt kommit lite närmare och den svenska gruppen kände hur oron och ångesten vibrerade i luften.
Efter att svenskarna i Kalifornien hade fått utbildning och utrustning för att kunna verka i ett krigsdrabbat fjärran land, gick de ombord på trupptransportfartyget USS General A E Anderson som skulle ta dem och amerikansk trupp till Japan.
Det skedde med blandade känslor. En ny verklighet hade smugit sig på dem – de kände av soldaternas ångest och vanmakt inför det uppdrag som väntade i Korea.
Fartyget kastade loss från Fisherman’s Wharf, San Francisco. Havet var lugnt och solen sken medan det sakta stävade förbi Golden Gate-bron. Många av de tvåtusen fallskärmsjägarna ombord slängde sina uniformsmössor i vattnet och grät. De befarade att aldrig mer få återse sina familjer och sitt fosterland. En oro som dessvärre inte var obefogad för många av dem.
»När soldaterna slängde sina mössor i vattnet skakade knäna på mig. Jag tänkte, vad har du gett dig in på?« Sjuksköterskan Kerstin Jonasson skulle aldrig glömma avresan från USA, när hon förstod att det inte fanns någon återvändo. Inte för någon av dem.
Resan över Stilla havet gick som planerat och efter tolv dagar lade trupptransportfartyget till i Tokyo. Där fick soldater och personal byta fartyg för den sista delen av resan till den sydkoreanska hamnstaden Pusan, dit man kom på morgonen den 23 september 1950.
Vid landstigningen i Pusan hälsades svenskarna med blomsterarrangemang, sång, musik och dans av kvinnor och barn i fina dräkter. Efter det glada mottagandet kommenderades svenskarna upp på några lastbilsflak för en kort färd till den plats där fältsjukhuset skulle upprättas. Under resan på de krängande flaken möttes gruppen av en bistrare verklighet. Den gropiga vägen kantades av gamla skjul där för
tvivlade människor, främst flyktingar från norr som led av både trauman och fysiska skador, ropade på hjälp. Öppna avloppsdiken spred en förfärlig stank och upplevelsen av det festliga mottagandet bleknade på några minuter och förvandlades till chock över anblicken av omänskliga levnadsförhållanden.
Väl framme vid den nedlagda skola som skulle komma att bli svenskarnas arbetsplats för lång tid framöver, tog medicinalrådet och chefsläkaren Carlerik Groth emot. Han hade varit på plats i tio dagar innan de övriga svenskarna anlände, och förberett ombyggnaden av skolan till ett fältsjukhus.
Medlemmarna i FN:S säkerhetsråd hade insett att man måste agera snabbt för att försöka sätta stopp för den nordkoreanska invasionen av Sydkorea som Kim Il Sung hade genomfört med stöd av både Kinas Mao Zedong och Sovjetunionens Josef Stalin. USA hade i säkerhetsrådet tagit initiativet till ett beslut om en militär insats och »resolution 82« klubbades igenom utan problem. Anledningen till att den gick igenom var att Sovjetunionen