SNORRE STURLASSONS HANDSKRIFT
Den prosaiska (yngre) Eddan skrevs i början av 1200-talet som instruktionsbok i skaldekonst. Författare var den isländske hövdingen och poeten Snorre Sturlasson.
Eddan är en ofta använd berättande källa till nordisk mytologi. I den form Eddan har bevarats till eftervärlden – det finns två varianter – är den präglad av kristna tankar och synsätt. Någon renodlad »hednisk Bibel« finns således inte. Vad namnet Edda betyder vet inte forskarna säkert.
Den äldre Eddan, den poetiska, finns bevarad i en gammal handskrift som går under benämningen Codex regius. Boken dateras till 1200-talets senare hälft, men går tillbaka på ett förlorat original. Den består av olika sånger, dikter och berättelser tillkomna under olika tider och på olika platser. Mytologiska dikter samsas med hjältesagor som hämtar sitt stoff långt utanför Nordens gränser.
Den andra eddan, den prosaiska, skrevs av den isländske hövdingen och skalden Snorre Sturlasson (cirka 1178–1241). Av Snorres Edda har bevarats tre fullständiga handskrifter. Den
Titel: Snorres Edda, Uppsala-eddan.
Språk: Fornisländska.
Datering: 1300-talets början.
antal Sidor: 56 blad.
Fysisk beskrivning: Handskrift på pergament, mörknade blad. De enkelt tecknade människofigurerna i boken anses vara tillkomna vid 1300-talets mitt.
Övrigt: Endast tre fullständiga medeltida handskrifter av detta verk är bevarade: Uppsala-eddan är äldst. Boken kom till biblioteket som gåva från Magnus Gabriel De la Gardie, 1669.
äldsta är Uppsala-eddan, tillkommen på västra Island i början av 1300-talet.
Denna yngre Edda, författad på 1220-talet, är till sin karaktär en instruktionsbok för blivande skalder. Här beskrivs bland annat en mytisk kung Gylfes besök hos asarna. Denna berättelse ger Snorre möjligheten att presentera de nordiska gudarna, deras egenskaper och historier.
Boken om Gylfe inleds med den kristna skapelsen, Noa och Noas söner, och hur människorna sedan skapade sig nya religioner eftersom de hade glömt bort Gud. Författaren försöker koppla samman asarna och Asgård med antikens Troja, vilket inte övertygar en modern läsare – men det är en lustig och roande läsning.
Med dikten »Háttatal« avslutar Snorre sin Edda med en lång hyllning till norske kung Håkan Håkonsson och den mäktige jarlen Skule Bårdsson. Här använder han sig av ett nytt versmått i varje strof, för att på så sätt presentera olika sätt att dikta.
Snorre var Son till en »gode«, faderns namn var Sturla Thordarson. Godarna var de som hade den politiska, juridiska och religiösa makten på Island.
Som liten lämnades Snorre bort att uppfostras hos stormannen Jon Loftsson. Bortlämnandet av sonen var