Ljus bild av kronprinsessan Margareta
Hon kallades Daisy – att finna en farmor
Det började som en saga med den stilige unge prinsen och den vackra prinsessan som träffades på en bal i ett exotiskt land, blev blixtförälskade och fick varandra. Men berättelsen om den engelska prinsessan Margaret – dotter till kung Edvard VII:S bror Arthur av Connaught, i familjekretsen kallad Daisy – och den svenske prinsen Gustaf Adolf har fördelen jämfört med sagorna att den är sann.
Margaret och Gustaf Adolf var båda 22 år när de träffades i Kairo i början av 1905, och på sommaren samma år gifte de sig i London. I motsats till de föregående kungliga äktenskapen i släkten Bernadotte, som mest tycks ha ingåtts av dynastiska skäl, byggde föreningen mellan Margaret och Gustaf Adolf av allt att döma på kärlek. Även om en äktenskaplig allians mellan de engelska och svenska kungahusen också sågs som positiv från båda hovens sidor.
När Oscar II dog
1907 och Gustaf V blev kung avancerade sonen Gustaf Adolf till kronprins och Margaret – med namnet försvenskat till Margareta – blev kronprinsessa. Via äldste sonen, också han med namnet Gustaf Adolf, blev hon farmor till nuvarande kungen, Carl XVI Gustaf, och hans fyra systrar, bland dem prinsessan Christina.
I boken ger prinsessan en mycket ljus och positiv bild av sin farmor: sportig, konstnärligt lagd, hårt arbetande i sin roll som den blivande kungens gemål, och med ett starkt engagemang för andra människor. I sak är den bilden, som stämmer väl överens med samtida vittnesmål, säkert riktig. Även om författarens sätt att beskriva det ibland närmar sig pekoralet.
Någon djupare bild av sin farmor lyckas dock inte Christina ge, fast hon uttrycker den ambitionen. Skildringen rör sig på ytan.
Mest Intressant ur historisk synpunkt hade varit att få veta vad denna intelligenta unga kvinna tänkte och kände inför den gigantiska inbördes fejd i hennes egen släkt som första världskriget utgjorde. Den engelske kungen Georg V och den ryske tsaren Nikolaj II var båda kusiner med den tyske kejsaren Vilhelm II, som de låg i ett blodigt krig med. Och kronprinsessan Margareta var släkt med dem alla tre. Därtill hade hon åtskilliga släktingar på något lägre nivå som stod mot varandra i kriget. Återspeglingar av hennes reaktioner på allt detta bör finnas bland breven i Bernadottearkivet, som författaren haft tillgång till, men hon skriver inget om det.
Hemma på slottet i Stockholm hade Margareta de världshistoriska problemen direkt inpå sig: kronprins Gustaf Adolfs mor, drottning Victoria, var prinsessa av Baden och fanatisk anhängare av den tyska militarismen (det finns en ikonisk bild på henne i tysk översteuniform med pickelhuva och allt). Samtidigt var Margareta engagerad i en omfattande hjälpverksamhet för engelska soldater i tyska fångläger. Det svärmorsproblemet hade varit intressant att få närmare belyst.
❞Någon djupare bild av sin farmor lyckas dock Christina inte ge.❞
Något paradoxalt blir författarens bild av farfadern Gustaf Adolf djupare än den av farmodern. Särskilt när hon skildrar den förlamande sorg som drabbade honom när Margareta gick bort 1920, och hur den kom att prägla hans fortsatta liv.
För den som vill njuta av en vacker sannsaga i kunglig miljö kan boken rekommenderas. Den som söker pusselbitar till historien förblir lottlös. ph Karl-olof andersson
Journalist och författare