Kibbutzen i Falun
Strax före andra världskriget tog Sverige emot några hundra judiska barn och ungdomar från Nazityskland. Några av dessa flyktingar skapade en kibbutz på en herrgård utanför Falun – i väntan på att kunna resa vidare till Palestina.
Sverige tog 1939 emot några hundra judiska barn och ungdomar från Tyskland. Några av dem startade ett kollektiv i Dalarna.
På landsbygden kring Korsnäs, strax öster om Falun, kunde man under andra världskriget se grupper av unga uniformerade sionister marschera på småvägarna. De tillhörde Kibbutz Baderech som existerade under åren 1939–46. De drygt femtio judiska ungdomarna var mellan 13 och 17 år när de kom till Falun sommaren 1939. De kom från olika platser i Tyskland och Österrike, från Breslau och Wien i öster till Köln och Essen i väster. De hade på tågstationen sagt hejdå till sina föräldrar utan att ana att de aldrig skulle träffas mer.
»Vi skulle ju bara iväg på en utflykt«, som en av kibbutzungdomarna uttryckte det 70 år senare.
Hälsinggårdens herrgård, nära sjön Runn i Falun, var hemvisten för Kibbutz Baderech (»kibbutzen på väg«). Men formellt kallades verksamheten för Hälsinggårdens internatskola och formellt var det Judiska församlingen i Stockholm som hyrde herrgården av Stora Kopparbergs kommun.
Kibbutzen bestod av två olika sionistiska grupper, »Habonim« respektive »Maakabi«. Grupperna hade var sin ledare som inte var mycket äldre än de övriga.
Livet på kibbutzen gick ut på att alla medlemmarna delade på alla sysslor och alla pengar. Det fanns inget utrymme för enskild egendom
och personliga saker. Detta var mycket svårt för vissa av ungdomarna som i princip fortfarande var barn. Målet var att lära sig att leva på en riktig kibbutz i Palestina, som var ungdomarnas slutliga mål. Sverige var tänkt som en mellanstation.
Bland det första som hände när de var på plats var att alla fick ett nytt judiskt förnamn istället för sitt tyska. Günter blev Gerschom, Franz blev Krakel, Helga blev Rachel, Heinz blev Chaim och så vidare.
Efter »kristallnatten« 1938 stod det klart för judar i Tyskland att nazisterna ansåg dem sakna existensberättigande i landet. Organisationen »Jugendalijah«, bildad 1933 på samma dag som Adolf Hitler kom till makten, hade redan före kristallnattens fasansfulla progrom fått ut femtusen judiska ungdomar och barn från Tyskland till Palestina. Men på våren 1939 stoppade britterna, som då styrde Palestina, nästan all invandring till området.
Situationen var desperat. Det gällde att få ut så många unga judar som möjligt, till vilket fritt land som helst, innan det var för sent.
En av aktivisterna i Jugendalijah var Eva Warburg (1912–2016), bankirdotter från Hamburg. Hennes mor var svenska och Eva hade bott flera år i Sverige som barn, när hennes far arbetade vid tyska republikens ambassad i Stockholm. Hon var släkt med den tidens främste judiske ledare i Sverige, bokhandlaren Gunnar Josephson – ordförande i Judiska församlingen i Stockholm.
Kort efter kristallnatten uppvaktade Josephson regeringen om att Sverige skulle bevilja inresetillstånd för tvåhundra judar från Tyskland. Den judiska församlingen skulle svara för deras uppehälle. Regeringen svarade ja till tillfälliga uppehållstillstånd, i väntan på att flyktingarna skulle kunna resa vidare till Palestina eller andra länder. I januari 1939 bad Josephson om att ytterligare 300 barn och 150 vuxna judar från Tyskland skulle få komma till Sverige. Regeringen godkände även detta.
De flesta judar i Tyskland var inte sionister som ville flytta till Palestina och bygga ett judiskt hemland, men när nazisterna drog åt snaran allt mer sågs sionistiska organisationer av många judiska föräldrar som en sista möjlighet att rädda sina barn från ett liv i skräck och förödmjukelse.
Eva Warburg såg en annons om att en herrgård utanför Falun hyrdes ut och hon organiserade överflyttningen av en grupp med runt femtio judiska ungdomar. Tillsammans med bland andra Hugo Valentin, professor i historia i Uppsala, ordnade hon etableringen av kibbutzen i Dalarna.
Valentin var en av Sveriges första sionister och hans 19åriga dotter Mirjam, senare gift med forskaren Joachim Israel, var en av dem som under kibbutzens första veckor arbetade på Hälsinggården med att starta upp verksamheten. Det dagliga ledarskapet överläts dock på ett par oprövade unga, bland annat den 22årige Uri Rothschild från Frankfurt.
Ingen trodde att vistelsen på Hälsinggården skulle bli långvarig. Palestina var målet och tillståndet att vistas i Sverige gällde bara en kortare tid. Men bara några veckor efter ankomsten till Falun ägde den tyska invasionen av Polen rum, och därmed var andra världskriget ett faktum.
Nu stängdes resvägarna och de svenska myndigheterna tvingades att förlänga de judiska barnens tillstånd att stanna i Sverige. Samtidigt innebar krigsutbrottet tvärstopp för alla möjligheter att få ut ytterligare barn och ungdomar ur Tyskland.
❞Det gällde att få ut så många unga judar som möjligt, till vilket fritt land som helst, innan det var för sent.❞
Skolundervisningen på kibbutzen i Falun omfattade »vanliga« skolämnen liksom hebreiska och Palestinakunskap. Även anpassad sexualundervisning anordnades – RFSU:S grundare Elise Ottesenjensen kom och hälsade på flera gånger. Kärleksrelationer var inte ovanliga på Hälsinggården, och de flickor och pojkar som ville umgås utan att bli störda kunde få tillgång till ett enskilt rum någon stund då och då.
Kibbutzen och dess medlemmar utgjorde ett lite udda inslag i staden Falun och dess omgivningar. För att bidra till dess försörjning fick ungdomarna ta jobb »på stan«, och de var ett välkommet arbetskraftstillskott i en stad där många var inkallade.
Flera av pojkarna arbetade på Främby vagnfabrik, medan andra jobbade hos bönder, i