Blommor vägde upp för järn och ånga
Ny forskning om bortglömda järnvägsparker.
Isin nyutkomna licentiatavhandling studerar Anna Lindgren, forskningssamordnare på Järnvägsmuseet i Gävle, de parker och planteringar som åtföljde järnvägen när de första stambanorna började dras i mitten av 1800-talet. Det är ett område som tidigare har varit styvmoderligt behandlat – för att inte säga bortglömt – inte bara av forskningen utan också av samhället i stort.
Parkerna anlades i samband med att stationsområdena etablerades, i början av inhyrd lokal personal men snart av Statens Järnvägars egna trädgårdsmästare.
– Varje trädgårdsmästare var kopplad till en så kallad trädskola, en växtdepå, som försåg alla stationer i ett trafikdistrikt med växter, berättar Anna Lindgren.
Idag kanske vi frågar oss hur SJ kunde lägga pengar och mark på att skapa gröna rum om ibland flera tusen kvadratmeter när det var tågen och rälsen som var huvuduppgiften. För järnvägens pionjärer var detta en icke-fråga. Planteringar var en del av ett helhetsprojekt som handlade om estetik och modernitet, om ordning och reda i tätorter dit allt fler sökte sig från landsbygden.
– Tanken att odling utvecklade människor framhölls av samhällsdebattörer i mitten av 1800-talet, säger Anna Lindgren. Den förskönade naturen hade koppling
till både hälsa och bildning.
I boken för hon också fram tanken att planteringarnas syfte var att förmänskliga den nya tekniken – de tunga pustande ångloken – som kan ha uppfattats som skrämmande i början.
Nu är Anna Lindgrens ambition att utreda varför parkerna försvann från 1940- och 1950-talen och framåt. I stora drag handlar det om strukturförändringar som förändrade människors sätt att resa, menar hon. SJ drogs med ekonomiska problem och järnvägen fick mindre betydelse. Parkerna fick ge vika för parkeringsplatser, busssystem och resecentrum. ph