Häxbokens betydelse reds aldrig ut
Den liderliga häxan – Häxhammaren och de svenska häxprocesserna
Under medeltiden och på 1500och 1600talen utpekades kvinnor allt oftare som häxor och kättare. En bidragande orsak till tidens negativa syn på kvinnan var en skrift benämnd Malleus Maleficarum (Häxhammaren) som kom ut 1486. Boken, som till största delen skrevs av den tyske dominikanermunken Heinrich Institoris (död 1505), skakade om Europas lärde.
I den redovisas i skrämmande detalj hur somliga kvinnor höll på med barnoffer och djävulspakter, samt förlustade sig med djävulen och hans anhang i orgier. Häxhammaren förklarar på ett konkret sätt vad häxeri är och hur det bäst kan avslöjas och bemötas från myndigheternas sida: med tortyr och dödsstraff ska häxan utrotas från jordens yta. Hammaren skulle krossa häxan mot det teologiska städet.
Med Den liderliga häxan tar Åsa Bergenheim, professor emerita i idéhistoria vid Umeå universitet, sig an denna misogyna skrift i syfte att studera kopplingarna mellan Häxhammaren och 1600talets grymma häxjakter i Sverige, samt tidens inställning till kön, makt och sexualitet. Som Bergenheim påpekar var inte Häxhammaren den första skrift som beskrev häxor – ett tidigt exempel var Johannes Niders Formicarius (1435–37) – men däremot den som fick störst genomslag. Häxhammaren kom ut i flera upplagor under 1400 och 1500talen.
Dess popularitet berodde på många saker. En var att Institoris lutade sig mot i samtiden kända auktoriteter som var svåra att ifrågasätta. En annan sak som skilde ut den från sina föregångare var dess extrema upptagenhet vid häxan som en sexuell varelse och att häxväsendet beskrevs som ett kvinnligt fenomen. Institoris satte även likhetstecken mellan häxeri och kätteri.
Vilken påverkan hade Häxhammaren på de svenska häxprocesserna under 1600talet? Brotten som de svenska kvinnorna stod anklagade för var dels förgörning – maleficium, som det kallades på latin – dels djävulspakter. Förgörning var ett annat ord för trolldom och skadegörelse riktat mot människor eller djur. Djävulspakten innebar att man förnekade Gud, vilket skedde i samband med en häxsabbat.
I Sverige hade Blåkullafärderna en särställning i dessa djävulspakter. Under rituella former ingick kvinnor, men också män, förbund med Satan, genomgick satansdop, skrev in sig med blod i den så kallade Svarta boken, stampade på korset, bad förbannelseböner av karaktären »Fader vår som är i helvetet« och så vidare.
Vid sidan av denna spegelvända eller uppochnedvända liturgi, som främst väckte teologernas intresse, träder också Blåkulla fram i rannsakningsprotokollen som ett festens och orgiens tillhåll.
Att Häxhammaren påverkade flera svenska teologer och landsortspräster, står klart efter läsning av Bergenheims bok. Men styrde den också domarnas rannsakningar och domslut? Bergenheim skriver att det svenska häxeriet var »mer förankrat i traditionell vidskepelse och folktro, som visserligen innehöll en del erotiska element men ändå inte hade samma sexuella förtecken som den kontinentala kättaren«.
OM jag förstår författaren rätt kände de rannsakande domarna, prästerna och juristerna alltså till skriften men utgick inte från den när de förhörde kvinnorna och utdelade straffen, eftersom det de såg och hörde inte stämde helt med Häxhammarens beskrivningar.
Det är aldrig bra när läsaren måste anta och gissa vad en författare menar, i synnerhet inte när det gäller själva huvudpoängen i en bok. Bergenheim kunde ha varit mycket tydligare i frågan om Häxhammarens betydelse i de konkreta svenska fallen. Annars är Den liderliga häxan en välskriven och intressant bok. ph
BO eriksson
Docent i historia, Stockholm