Gustaf Adolf Reuterholm
I luckan mellan kungarna Gustav III och Gustav IV Adolf styrde »Sveriges diktator« som hårdför inofficiell regent.
När Gustav III mördades 1792 var hans son Gustav (IV) Adolf tretton år gammal. Den som formellt fick makten var kronprinsens förmyndare, hertig Karl. Men i praktiken regerades Sverige – med mycket fast hand – av friherren och »storvesiren« Gustaf Adolf Reuterholm.
Stockholms slott, våren 1794. Nattetid sitter en man böjd över ett skrivbord. Han är trött. Det senaste dygnet har han tillbringat med att ihärdigt läsa 783 brev som har levererats av statens spioner. Brevens innehåll bekräftar något han länge har misstänkt – hans rival Gustaf Mauritz Armfelt konspirer mot honom från utlandet. Mannen vid skrivbordet är friherre Gustaf Adolf Reuterholm, sedan två år tillbaka är han Sveriges egentlige makthavare. Detta sedan mordet på Gustav III hade utlöst en politisk maktkamp som Reuterholm har gått segrande ur. På kort tid hade de gamla gustavianerna rensats bort. Men dessa fiender till Reuterholm hade alltså inte givit upp, inser han nu.
Framför honom ligger bevisen. I breven framstår konspirationsplanerna tydligt för honom. Äntligen kan han få sina motståndarna dömda för landsförräderi. Reuterholm inser att han har säkrat den definitiva segern.
Men vad han inte förstår är att sakens utveckling ska leda till hans egen undergång.
Reuterholm hade kastats in i makten via en vänskap. Han var född 1756 på Svidja slott i södra Finland. Fadern var medlem i riksrådet och fängslades vid Gustav III:S statskupp 1772. Samma år avled pappan. Gustaf Adolf Reuterholms tidiga karriär var ganska anspråkslös. Efter universitetsstudier och en tid i armén fick han en plats vid hovet 1777. Han deltog i riksdagarna 1786 och 1789.
Sedan unga år närde Reuterholm en fascination för mystik och seanser. Runt 1780-talets början blev han nära vän till hertig Karl (XIII), Gustav III:S yngre bror, som delade intresset för andlighet. Hertigen var stormästare i Frimurarorden, ett sällskap som Gustaf Adolf Reuterholm invigdes i år 1782.
Gustav III var en kontroversiell monark som hade minst lika många motståndare som anhängare. Den politiska oppositionen samlade sig kring hertig Karl. Reuterholms nära relation till hertigen stämplade honom som fiende hos den misstänksamme kungen. Vid riksdagen 1789 fick Reuterholm dock agera kurir mellan bröderna.
Igrunden var Reuterholm kritisk till kungligt envälde och tilltalad av de tankar om frihet som upplysningen hade fört med sig. Detta kom att förändras efter att han hade besökt Paris 1789, mitt under den franska revolutionen. Där rådde en radikal, jakobinsk, ideologi och svensken fick möta dess fulla kraft. Reuterholm blev vittne till hur den franska kungafamiljen fördes till Paris av en arg folkmassa som bar de kungliga vakternas huvuden på spett.
Den chockerade resenären sökte skydd på ett kaffehus och stärkte sig med ett glas vin. Resan gjorde honom till revolutionsmotståndare.
Samtidigt som han ryggade för våldet önskade han att att hans landsmän kunde få se det, och skrev: »Kanske slipper då vårt fädernesland dylika spektakel en dag.«
Vid återkomsten till Sverige anklagades Reuterholm för att vara jakobin av revolutionshataren Gustav III. Trots att detta var ett missförstånd gick inte relationen dem emellan att reparera. Reuterholm lämnade Sverige och blev kvar utomlands till efter kungens död.
Den 29 mars 1792 avled Gustav III till följd av de skador han fick då han sköts under maskeradbalen på Operan den 16 mars. Eftersom kronprins Gustav (IV) Adolf endast var 13 år gammal när hans far dog utsågs en av hertig Karl ledd förmyndarregering som skulle styra landet fram till den nye kungens 18-årsdag i november 1796. Mordet på Gustav III skakade Sverige, och rykten kring hertig Karls potentiella inblandning i konspirationen som låg bakom det uppstod genast – och levde seglivat kvar. Bland annat pekade man på att hertigen avbröt polisutredningen, samt att flera av konspiratörerna var frimurare.
Hertig Karl ignorerade flera punkter i broderns testamente, som att behålla vissa tjänstemän. Istället kallades Reuterholm hem till Sverige igen. Efter eget önskemål blev denne president i Kammarrevisionen, ett ämbetsverk som kontrollerade statliga myndigheters revision.
Trots hertigens erbjudanden om högre positioner avböjde han. För Reuterholm var det en försiktighetsåtgärd – han fick tillträde till regeringen men undvek högre officiellt ansvar.
Eftersom regimen enligt gällande regler inte fick inkalla riksdagen var statens byråkrati en tung maktfaktor. Reuterholm, som ville ha kontroll, sparkade därför vissa gustavianer från förvaltningen. Det drabbade exempelvis Gustav III:S gunstling Gustaf Maruritz Armfelt.
❞Reuterholm blev vittne till hur den franska kungafamiljen fördes till Paris av en arg folkmassa.❞
Han ansågs farlig och sändes till Italien. Armfelt, som skulle ha ingått i förmyndarregeringen, avreste bittert.
Grevarna Adolph Ribbing och Claes Fredrik Horn dömdes jämte Jacob Johan Anckarström till döden för kungamordet. Den senare avrättades, medan de bägge grevarna benådades men landsförvisades. Detta eftersom hertig Karl inte ville ha en konflikt med adeln. Beslutet att skona deras liv spädde på misstankarna om broderns skuld.den politiska situationen i Sverige var komplicerad och finanserna var dessutom usla. Under Gustav III hade statsskulden skenat – från 6 till 30 miljoner riksdaler. Gustaf Adolf Reuterholm ansåg att han måste rädda landet från inre splittring och yttre hot.
Frankrike hade varit allierat med Sverige, men med den revolutionära regimen där var allt osäkert. I öster låg Katarina den storas Ryssland. Kejsarinnan avskydde revolutionen, och ogillade »jakobinen« Reuterholm. I söder fanns Polen, som under slutet av 1700talet gradvis hade slukats av grannländerna. Den svenska regeringen oroade sig för att gå samma öde till mötes. Sveriges svar blev neutralitet – krig kostade både pengar och människoliv.
Iett tidigt försök att skapa dialog med folket lättade Reuterholm på Gustav III:S stränga mediacensur och tillät en ökad tryckfrihet. När detta medförde en oönskad explosion av politisk debatt lät regeringen återinföra censuren bara ett halvår senare.
I det svenska samhället fanns motsättningar och revolutionära idéer cirkulerade. Detta gjorde att Reuterholm kände sig manad att övervaka befolkningen, vilket ledde till att Gustav III:S polisnätverk byggdes ut. I detta polisvälde skulle det i princip finnas en spion i varje kvarter. Grannar spionerade på varandra, tjänstefolk övervakade sina arbetsgivare.
Myndigheterna kontrollerade också folks brevväxling. Stämningen i landet var tryckt.
Reuterholm var känd för sin ihärdighet och sin hårda vilja, och hans kontrollbehov ledde till att han lade sig i allt. Han hade en dominerande personlighet och var ofta insatt i det ämne regeringen för tillfället diskuterade, vilket gjorde att han vanligtvis fick bestämma. Det ansågs till och med att han hade en tendens att dirigera hertig Karl.
En regeringskollega suckade att hertigen »alltid förändrade åsikt, när Reuterholm, ofta i grälig ton, höjde stämman«. Skvaller sade att han skröt om att han styrde Karl. Andra rykten gjorde gällande att Reuterholm släppte dörrar i ansiktet på hertigen. Om det ligger någon sanning i det var det naturligtvis högst opassande. Under det sena 1700talet var sociala hierarkier viktiga, och steget mellan den kunglige hertigen och friherren Reuterholm var stort.
En möjlig orsak till grinigheten var hans hårda arbetsbelastning. Uppoffrande gav han
upp sömn och vila för rikets skötsel. Därtill bör sägas att lönen var relativt låg.
Utöver sin grinighet var Reuterholm känd för högfärd och egenkärlek. När han blev meddragen på fest var det ett »lortkalas« enligt honom. En gång sade han upp en nästan tio år lång vänskap när han inte ansåg sig få tillräckligt mycket beröm för ett tal.
Reuterholms fiender kallade honom för »storvesiren« efter den osmanske sultanens rådgivare. »Se på Vizir, så grym han ser ut« påpekade hovfröken Magdalena Rudenschöld till en vän. »Reta icke Vizir, han är oförsonlig och allsmäktig« blev svaret.
Samtiden anade att Reuterholm inte var intresserad av kvinnor – »... hans kallelse inte troddes föra honom till det vackra könet« spekulerar en memoarförfattare. Det finns indikationer på att han var homosexuell. Begreppet var okänt under 1700talet, samkönade relationer kallades »italienska vanor«.
Vissa av Reuterholms rekryteringar underblåste rykten om hans sexualitet. I sin närhet anställde Reuterholm den unge Werner von Schwerin. Elaka tungor påpekade att ynglingens främsta merit var »hans figur«. Schwerin var känd för sina »italienska vanor«, och Hedvig Elisabeth Charlotta, hertig Karls hustru, kallade honom Ganymedes, den unge man guden Zeus enligt den grekiska mytologin hade blivit förälskad i.
❞I detta polisvälde skulle det i princip finnas en spion i varje kvarter. Grannar spionerade på varandra, tjänstefolk övervakade sina arbetsgivare.❞
År 1793 satt den bittre Armfelt i Italien och smidde planer. Brevkontakt hölls med flera förtrogna i Stockholm, bland annat älskarinnan Magdalena Rudenschöld. Paret diskuterade olika sätt att störta förmyndarregeringen. Bland annat kontaktade Armfelt kejsarinnan i Ryssland i ärendet, men Katarina II var ointresserad. Kupplanerna skrotades.
Men Reuterholm hade redan spionövervakning på rivalen Armfelt, och i december störtade polisen in hos Rudenschöld för husrannsakan. Med sin charm lyckades hon dock lura polisen så att hon kunde bränna sina papper i kakelugnen. Trots detta häktades hon.
Fram på våren 1794 anlände så de ovan nämnda 783 brev som bekräftade Reuterholms och regeringens aningar om en pågående konspiration mot dem. I triumf överlämnade han brevhögen till domstolen. Därefter beställdes en målning som skulle illustrera hur konspirationen upptäcktes. Trots att Armfelts orealistiska kupplaner hade övergivits redan vid polistillslaget ville regeringen framstå som att den hade räddat landet från en kris. Och följaktligen åtalades intrigmakarna för landsförräderi.
Nu vidtog en orkestrerad rättegång, som främst var ett försök att väcka misstro mot gustavianerna. Gustaf Mauritz Armfelt själv hade satt sig i säkerhet utom räckhåll i Ryssland. Det var hans kamrater, och älskarinna, som fick ta emot regeringens vrede.
Reuterholm skrev ett utkast till domen, där Magdalena Rudenschöld dömdes till döden. Detta ändrades senare till bland annat tvångsarbete på spinnhuset (ett tidigt kvinnofängelse) och offentlig förnedring på schavotten. Hovfröken Rudenschöld var något av en kändis i Stockholm, och schavotteringen drog stor publik.
Som ytterligare straff trycktes Rudenschölds och Armfelts kärleksbrev. Av deras privata korrespondens framgick bland annat att hon hade gjort en abort. Publiceringen var tänkt att hänga ut paret som skandalöst, men den fick motsatt effekt: Magdalena Rudenschöld fick martyrstatus. Hertiginnan Charlotta protesterade genom att bära fångens smycken inför »storvesiren«.
Nu störtdök Reuterholms anseende. Politiskt sett hade han segrat, men opinionsmässigt var han en förlorare. I allmänhetens ögon hade Rudenschöld och hennes medfångar straffats
hårdare än de som låg bakom mordet på Gustav III. När Reuterholms fönsterrutor slogs in började han känna sig hotad. Den hätska stämningen yttrade sig även i visan »Hertig Carl och hans jarl«:
Så styrdes detta usla land, av tvenne äkta dårar: en klok finns ej i deras band, och minsta ljus dem sårar, som makten dem bereder, antasta, hundbettsrasande dygd, sanning, vett och heder Reuterholm muttrade över »detta lumpna, dumma, elaka folk«, och tröstade sig med att tilldela sig själv Serafimerordern, rikets högsta utmärkelse.
För att försöka bringa lugn i Östersjöregionen fördes det diskussioner kring tonårskungen Gustav IV Adolfs framtida äktenskap. Katarina II i Ryssland gjorde klart att hon gärna ville se sitt barnbarn Alexandra Pavlovna (1783–1801) som hans drottning. Den svenska regeringen prioriterade att hålla den ryska kejsarinnan på gott humör. Reuterholm menade att en förlovning ungdomarna emellan torde blidka »trollet«, som han kallade Katarina.
Detta var 1796 och Gustav IV Adolf var sjutton år gammal, och inte särskilt intresserad. Även hertig Karl (hans förmyndare) var tveksam. Efter en ihärdig övertalningskampanj lyckades Reuterholm få båda att acceptera kejsarinnans inbjudan, och i augusti avreste man mot Sankt Petersburg. De unga tu fattade tycke för varandra och redan i september friade kungen till Alexandra (som då nyligen hade fyllt tretton). En storslagen förlovningsfest planerades, men orosmoln hade redan börjat skymta vid horisonten.
Problemet gällde religionsfrågan. Enligt svensk lag skulle kungaparet vara av protestantisk tro, men Alexandra bekände sig till den ryskortodoxa. Katarina den stora ville inte att hennes barnbarn skulle konvertera, och samtidigt insisterade den unge svenske kungen på motsatsen. Förhandlingarna körde fast.
När det var dags för förlovningsfesten hade ännu inte någon lösning nåtts, och Gustav IV Adolf var förtvivlad. Fullt galaklädd låste han in sig och vägrade att gå till firandet. Hertig Karl och Gustaf Adolf Reuterholm försökte desperat få med sig kungen till festen, men det var lönlöst. Gustav IV Adolf var lika envis som sin far.
På Eremitaget väntade den förnedrade kejsarinnan och den olyckliga Alexandra. Fästmannen kom verkligen inte. Klockan 22 lämnade
Katarina festen och skandalen var ett faktum. Reuterholm var så uppgiven att han bara skrattade åt eländet. Hertigen undrade om vännen hade blivit galen. Kejsarinnan anmärkte torrt till Reuterholm att han var välkommen tillbaka till Ryssland som politisk flykting om en månad, då kungen skulle bli myndig.
Katarinas föraning om att »storvesiren« låg illa till hos kungen kom att besannas. Veckan före Gustav IV Adolfs 18-årsdag drabbade denne och Reuterholm samman i ett gräl på Drottningholms slott. Kungen anklagade Reuterholm för att vara en hatfull, högfärdig och hämndlysten person, och klargjorde att han inte ville ha honom i sin regering. Reuterholm accepterade och avgick, men först publicerade han ett tack till sig själv i kungens namn.
Efter Reuterholms fall från makten förändrades hans liv radikalt. Enligt hertiginnan Charlotta var han nu »ensam och allmänt avskydd«. Kungen kallade honom »ett pundhuvud som förenar dumhet och högmod«. Den utlovade pensionen skars ned och Reuterholm förbjöds att uppehålla sig i Stockholm. Den tidigare vännen hertig Karl visade föga intresse för kontakt. Även han hade straffats av brorsonen, och fått lämna sin maktposition. När Reuterholm kontaktade hertigen om att träffas blev svaret nekande.
År 1800 lämnade Reuterholm Sverige och gick i exil nere på kontinenten. Den ensamme, fattige före detta statsmannen sökte tröst i religionen och antog det ironiska namnet Tempelcreutz. Stundtals bodde han i Berlin, stundtals hos frimurarvännen prins Karl av Hessen i Schleswig.
När Sverige miste den östra rikshalvan, Finland, till Ryssland 1809 sörjde Reuterholm detta. Men samtidigt gottade han sig åt att Gustav IV Adolf gavs skulden för förlusten,
❞När det var dags för förlovningsfesten hade ännu inte någon lösning nåtts, och Gustav IV Adolf var förtvivlad.❞
och att han tvingades bort från tronen samma år. Med skadeglädje läste han nyheter om den störtade monarkens öde.
När Jean Baptiste Bernadotte, sedermera Karl XIV Johan, valdes till svensk kronprins var Reuterholm missnöjd. Bernadotte kom från den franska revolutionen och representerade det nya, borgerliga 1800-talet. I Reuterholms ögon innebar detta att Sverige hade sjunkit djupt. När Bernadotte år 1810 passerade Schleswig var staden illuminerad för att hedra tronföljaren. Den fallne »storvesirens« våning var dock mörklagd.
Reuterholm återsåg varken Stockholm eller Finland. Sin sista tid bodde han i Schleswig. Vid jul 1813 drabbades han av ett slaganfall och avled, 57 år gammal. Skvallret sade att anfallet orsakades av att svenska trupper närmade sig och att Reuterholm vettskrämd trodde att han skulle arresteras.
Kroppen återbördades till Sverige och han gravsattes i Strängnäs domkyrka.
I historieskrivningen har domen över Reuterholm varit hård. Hans regim har beskrivits som ett skräckvälde och han själv som en skrockfull maktgalning och diktator. Mycket av detta är dock baserat på politiska motståndares memoarer.
I verkligheten var han varken jakobin eller anhängare av kungligt envälde, som han har anklagats för. Främst var Reuterholm pragmatisk. Han offrade tryckfriheten när den hotade säkerheten. Möjligtvis kan man kalla honom en pragmatisk konservativ politiker med reformvänliga tendenser.
Spekulationerna kring Reuterholms sexuella läggning fortsatte långt efter hans död och kan ha påverkat hans eftermäle. Under 1800-talet var sexualmoralen sträng, och negativa omdömen kan ha influerats av homofobi. Ett exempel finner vi i romansviten Morianen, eller Holstein-gottorpiska huset i Sverige (1840–44) av Magnus Jacob Crusenstolpe. Här har »storvesiren« en relation med en man. Sexualiteten blir här ett sätt att misskreditera – för övrigt inte helt olikt vad Reuterholm själv försökte göra mot Magdalena Rudenschöld.
Slutligen kan konstateras att under Reuterholms tid vid makten, 1792–96 gick det bra för Sverige. Ekonomin gick uppåt, exporten av sill och trä ökade, folkmängden växte och statsskulden krympte. De styrande i landet försökte bringa ordning och fred i en tid när Europa skakade och mindre stater svaldes av större. Reuterholms sätt att få till stånd stabilitet var att slå hårt mot inre splittring. Han gick skoningslöst fram mot sina fiender.
Karaktärsdrag som egenkärlek, kontrollbehov och bristande kompromissvilja gjorde honom svår att samarbeta med, och de påverkar än idag uppfattningen om Gustaf Adolf Reuterholm. ph
Tove Karlsson är historiker och museipedagog. Hon är särskilt inriktad på svenskt 1700-tal, såväl högreståndskultur som folkligt liv. Hon brinner för folkbildning och har länge arbetat som pedagog på flera museer i Stockholm. På senare år har hon arbetat främst med dramatiserade visningar. Hon är researchansvarig i filmprojektet »I kungens skugga«.