Svenskarna i Kongo
Flera hundra svenskar deltog i belgiska kung Leopold II:S blodiga kolonisering av Kongo kring sekelskiftet 1900. Vissa av dem var medaktörer i terrorn mot lokalbefolkningen, andra blev visselblåsare.
När belgiske kung Leopold II lade under sig Kongo kring sekelskiftet 1900 deltog många svenskar. Några var soldater, andra missionärer.
Några sidor in i Joseph Conrads kortroman Mörkrets hjärta från 1902 dyker en svensk man upp – en kapten på en ångare som seglar längs Kongofloden. Han är »ung, mager, ljuslagd och tungsint med stripigt hår och sävliga rörelser«. Marlow, den ene av huvudpersonerna i boken, vars fond utgörs av kolonialismens vedervärdigheter i Kongo, inleder en konversation med svensken.
Den magre kaptenen berättar då om en annan svensk, en tidigare passagerare på ångaren, som hade hängt sig innan han hade nått sin destination.
»Varför det?« undrar då Marlow. »Solen knäckte honom kanske – eller själva landet«, svarar kaptenen.
Det var en brutal miljö de kom till, de över sexhundra svenskar som deltog i uppbyggnaden av den belgiske kung Leopold II:S privata jättekoloni, Kongofristaten. Perioden vi pratar om sträcker sig mellan 1880talet och 1900talets första decennium. Var femte svensk som for till Kongo under dessa år kom aldrig tillbaka. De dukade under av sjukdom eller genom ond bråd död.
Europas kolonisering av Kongo hade inletts långt innan Leopolds brutala statsbyggnadsprojekt påbörjades. I slutet av 1400talet hade portugisiska sjöfarare upptäckt Kongoflodens mynning och inom några årtionden var slavhandeln igång. Men eftersom det var afrikanska mellanhänder som fångade slavar och förde dem till kusten, dröjde det flera århundraden innan européer vågade sig längre in i landet.
Ännu i början av 1800talet visste man i Europa i stort sett inget om Centralafrikas geografi eller myller av kulturer, inte heller kände man till Kongoflodens källor.
Detta skulle den walesiskfödde upptäcktsresanden och journalisten Henry Morton Stanley (1841–1904) ändra på. Från Zanzibar på Afrikas östkust startade han 1874 tillsammans med ett par hundra medhjälpare en strapatsfylld resa över kontinenten, finansierad av tidningarna New York Herald och brittiska Daily Telegraph. Stanley nådde en flod som skulle visa sig vara Kongofloden och efter fyra år kom han fram till flodmynningen vid Atlantkusten.
Samtidigt hemma i Europa satt Belgiens kung Leopold II och drömde om att skaffa en koloni åt sitt land. Få belgare delade dessa drömmar eftersom landet saknade såväl krigs som handelsflotta, men det lät inte stoppa kungen.
Vid denna tid var nästan allt på världskartan redan inmutat av olika kolonialmakter, men i Centralafrika såg Leopold sin chans. Bakom filantropiska dimridåer, som bland annat innefattade att civilisera »vilda raser« och få slut på den afroarabiska slavhandeln (som var minst lika omfattande som den europeiska hade varit), skaffade han sig kontrollen över enorma landområden längs Kongofloden.
Det hela skedde via ett sällskap som kungen själv hade bildat, Association internationale du Congo, och med hjälp av Stanley, som han hade lyckats övertala att helt sonika fara runt och etablera stationer längs med Kongofloden. Med sig hade britten en bunt kontrakt som han fick lokala ledare att skriva under – kontrakt som de knappast kunde förstå och som innebar att de avstod sitt land och där de förband sina undersåtar att arbeta åt Leopolds »sällskap«.
Vid Berlinkonferensen 1884–85 lyckades den belgiske kungen få kolonialmakterna att erkänna det som kom att kallas Kongofristaten som hans. Så hade Leopold II fått sin egen koloni, helt i privat ägo.
De första åren, när ekonomin i kolonin främst kretsade kring elfenben, förekom ingen storskalig terror mot lokalbefolkningen. Men så uppfanns det uppblåsbara gummidäcket och världsmarknaden började skrika efter gummi. Med ens blev Kongofristaten, som först hade varit nära att försätta kungen i konkurs, en oerhört lukrativ koloni.
Några gummiplantager fanns inte, råvaran utvanns genom att gummirankor i skogen tappades på gummi som sedan bearbetades. Det var ett tidsödande och hårt arbete. Och här hittade kolonin nu den ideala skatteinkomstkällan: att kräva lokalbefolkningen på gummileveranser. I vissa områden drev fristatens armé, Force Publique, in gummit. I andra delar av landet, där koncessionsbolag var aktiva, anlitades beväpnade uppsyningsmän för att samla in »skatten«.
Snart var terrorväldet ett faktum. En utebliven korg med gummi kunde leda till massakrer. I ett tillstånd av total moralisk upplösning dödades människor nästan utan anledning, byar brändes, kroppar lemlästades. Gummiutvinningen tog också så mycket tid att befolkningen inte hann bruka sin jord och samla mat till sitt eget uppehälle. Befolkningen i landet minskade drastiskt under Kongofristatens år, som en konsekvens av terrorn, svälten och nyintroducerade sjukdomar. Miljoner människor dog i skräckväldet.
Många av dem som deltog i Kongofristatens uppbyggnad var skandinaver, främst svenskar och danskar. Enligt författaren Per Erik Tell, som 2005 utkom med boken Detta fredliga uppdrag, var minst
❞Många av de som deltog i Kongofristatens uppbyggnad var skandinaver, främst svenskar och danskar.❞
600 svenskar delaktiga i koloniseringen av landet. Sjöfarten på Kongofloden sköttes i stor utsträckning av skandinaver eftersom Belgien inte var någon sjöfartsnation. I Norden hade införandet av ångkraft och lågkonjunktur lett till stor arbetslöshet och Kongofristaten erbjöd bra lön och dessutom äventyr. Det var inte svårt att rekrytera sjöfolk, bland annat genom annonser i fackpress.
Det fanns också många svenskar i Kongofristatens brutala armé. Efter belgare och italienare var svenskarna den vanligaste gruppen bland befälen i Force Publique, och under några år fanns det till och med en särskild förberedande kolonialskola i belgiska Wavre för svenska underofficerare som ville resa till Kongo.
Skandinaviska militärer lockades av en högre lön än hemma, men säkert också av möjligheten att vinna heder och ära i krig. I Sverige var utsikterna till väpnad konflikt – och därmed snabbt avancemang i graderna – små.
Så vilka var då svenskarna som sökte sig till Kongo? Missionären Arvid Svärd spaltar i sin bok Vit man i svart land upp tre olika typer av vita människor i Kongo, inklusive svenskarna. Där fanns de samvetslösa äventyrarna som i det afrikanska landet fann en värld utan moraliska begränsningar. Där fanns de hederliga byråkraterna med äventyrsdrömmar, men som snabbt gick under i den malström av orättfärdigheter och grymheter som mötte dem. Och så fanns det de som protesterade mot terrorn, och som fick ta konsekvenserna av sitt rättspatos.
Kanske hade Svärd sorterat in de svenska officerarna Arvid Wester, Edvard Gleerup, Peter Möller och Georg Pagels i den första kategorin. De tre sistnämnda blev med sitt gemensamma bokverk Tre år i Kongo (1887–88) ganska kända hemma i Sverige. Böckerna blev en stor publikframgång, bland annat eftersom utdrag ur dem publicerades i olika svenska dagstidningar.
Edvard Gleerup, ofta kallad Edde, var underlöjtnant vid Södra skånska infanteriregementet när han 1883, vid 23 års ålder, värvades av Kongofristaten. Detta var alltså innan staten var formellt erkänd i Europa. Efter några månader placerades han som sekond
(andrebefäl) på en av fristatens utposter i öster, stationen vid Stanleyfallen. Här var en annan svensk officer, Arvid Wester, stationschef.
Hela den östra delen av kung Leopolds territorium kontrollerades vid den här tiden mer eller mindre av afroaraber med huvudsäte på ön Zanzibar. Områdets mäktigaste man var tveklöst slav och elfenbenshandlaren Hamed bin Mohammed el Marjebi (1837–1905), mer känd som Tippu Tip.
Konkurrens om makten ledde till sammandrabbningar, både med lokalbefolkning och araber. De bägge svenskarna, Gleerup och Wester, lyckades dock manövrera situationen så väl att de kom på god fot med Tippu Tip, som något år senare av Stanley utnämndes till guvernör i området för Kongofristaten. När svenskarnas treåriga kontrakt var på väg att löpa ut erbjöd sig Tippu Tip att ta dem genom Östafrika till Zanzibar.
Wester blev sjuk, men Gleerup nappade på erbjudandet. Han blev därigenom den förste svensk, och en av endast ett knappt tiotal européer, som korsade Afrika vid denna tid.
Att läsa Tre år i Kongo är att slungas tillbaka till en tid när rasernas över och underordning fortfarande var något självklart i europeiskt tänkande och synsätt. I bokverket är kongolesen ömsom girig och tjuvlysten, ömsom lat och okunnig. Att utnyttja lokalbefolkningen för sina egna syften är inget konstigt. I en episod ska Gleerup bada i en flod där det finns krokodiler. För att skydda sig från att bli uppäten beordras afrikanska bärare att ställa sig i en halvcirkel runt honom och hans svenske kollega under badet.
I en annan episod blir officeren Peter Möller, en annan av författarna till boken, stoppad vid en by när han färdas i en karavan. Byborna är fientligt inställda till de vita och en av dem vinkar hånfullt när Möller försöker skjuta honom men missar. Möller, som misstänker att bybon bär på en fetisch som han tror gör honom odödlig, laddar om: »Den [fetischen] bevarade honom dock ej länge, ty sedan jag fort justerat siktet på mitt gevär föll han för ett nytt skott.«
Även om den värsta terrorn inte startade förrän några år efter Gleerups och hans kollegors tid i landet, så kan man misstänka att Tre år i Kongo, trots våldsinslagen, ändå är en friserad skildring. Annat är det i löjtnant Knut Svenssons dagbok. Han trädde i Kongofristatens tjänst 1893 och på fyra och en halv månad, vid gummibeskattningens införande 1894–95, går det att räkna till över femhundra dödade människor i hans anteckningar.
Enligt den amerikanske författaren och historikern Adam Hochschild, som skrivit boken Kung Leopolds vålnad (King Leopold’s Ghost, 1998) om Kongofristatens blodiga historia, lever minnet av Knut Svensson fortfarande kvar i de muntliga traditionerna i en by vid sjön Mantumba. Där berättas att svensken, under förevändningen att teckna fördrag eller rekrytera
❞Att läsa Tre år i Kongo är att slungas tillbaka till en tid när rasernas över- och underordning fortfarande var något självklart.❞
bärare, samlat ihop invånarna i byn och helt sonika öppnat eld.
Mitt i allt detta våld verkade många missionärer, varav flera kom från Sverige. Även om de hade andra syften än rent materiella, arbetade de oftast i symbios med kolonialmakten, som mellanhänder och bundsförvanter. Missionärsparet Elin och Carl Börrisson var i Kongofristaten i omgångar under många år, från 1890talet och framåt, för Svenska missionsförbundet. Precis som många svenska kollegor arbetade Carl Börrisson direkt under kung Leopold, som en sorts civil tjänsteman i landet.
Det missionsarbete som Elin och Carl Börrisson utförde innebar i princip att de som objudna gäster rev upp lokalsamhällenas traditioner och andliga liv och stöpte om dessa efter västerländska kristna modeller. Vid sidan
av denna verksamhet var paret flitiga samlare av etnografiska och naturhistoriska föremål. Mycket av det insamlade sändes hem till Sverige för att visas upp. Föremålen kompletterades med beskrivningar av lokalbefolkningens liv – för att, med Carl Börrissons egna ord, ge en inblick i »huru ett djupt sjunket folk med förkvävd intelligens och vilselett av okunnighet, vidskepelse och sinnliga begär får reda sig i brist, oförmåga och nöd«.
Men hos Carl Börrisson fanns också en uttalad kritik mot kolonialmakten, något som var ovanligt bland missionärerna. I ett brev hem, i samband med ett lokalt uppror som Force Publique brutalt slog ned, tog han, enligt Adam Hochschilds Kung Leopolds vålnad, rebellernas parti: »Det är underligt att människor som ska vara civilicerade tror sig kunna behandla sin medmänniska – låt vara av annan hudfärg – hur som helst.«
I Europa växte från mitten av 1890-talet och framåt kritiken mot våldet i Leopold II:S Kongo, en kritik som kungen med charm och pr-skicklighet dock till stor del neutraliserade.
Mot slutet av 1890-talet steg en annan svensk missionär fram som den kanske viktigaste visselblåsaren: baptisten Edvard Vilhelm Sjöblom. Han och en amerikansk kollega, John B Murphy, började att brevledes protestera till missionsledningarna i sina respektive hemländer. De vittnade om nedbrända byar, mängder av dödade människor och korgar fyllda av troféer i form av avhuggna händer.
❞Mot slutet av 1890-talet steg en svensk missionär fram som den kanske viktigaste visselblåsaren: Edvard Vilhelm Sjöblom.❞
Vid en flod som mynnar ut i sjön Mantumba beskrev Sjöblom att han såg »döda kroppar med avhuggna högerhänder flyta på sjön«. En officer berättade för honom varför de dödats: »Det var för gummits skull.« Kanske var det löjtnant Knut Svenssons illdåd som Sjöblom hade bevittnat. Tid och
plats stämmer väl överens med anteckningar i Svenssons dagbok.
Sjöblom och Murphy skrev också artiklar för att göra allmänheten uppmärksam på vad som skedde i Kongo. Skarpast var svenskens kritik, först framförd i en artikel i svenska baptisternas tidning Vecko-posten och sedan spridd i andra länders press. År 1897 höll han ett vida omtalat föredrag i London om gummiterrorn. Även om det skulle dröja ytterligare några år innan kritikstormen verkligen tog fart, så började saker hända tack vare Sjöblom.
En del svenska Kongoresenärer kände ett behov av att försvara sig. Löjtnant Eskil Sundhagen, som reste till Kongofristaten för tjänstgöring 1906, argumenterar i sin dagbok för att uppgifterna om missförhållanden var gravt missvisande.
Några övergrepp hade han själv aldrig sett, menar han, samtidigt som han anklagar missionärer och lokalbefolkning för lögner. Kongoleserna var givetvis skattskyldiga i natura, framhäver han i dagboken, och gummit lätt att samla in och föga tidsödande. Han fortsätter med att räkna upp Kongoregimens alla förtjänster, såsom bekämpande av såväl tropiska sjukdomar som arabisk slavhandel och stamkrig.
Det mesta av Eskil Sundhagens försvar kan nog lämnas därhän. Redan ett par år tidigare, 1904, hade den brittiske konsuln i Kongofristatens »huvudstad« Boma, Roger Casement, presenterat en starkt kritisk rapport. Något år senare kände sig Leopold II tvingad att skicka en internationell oberoende utredningskommission till Kongo. Den kom fram till samma slutsats som Casement: våldet var förfärande.
Därmed ökade det internationella trycket på den belgiske kungen dramatiskt, och 1908 tvingades han att avstå sin privata koloni och låta Belgien ta över den. Med detta kunde i alla fall de värsta övergreppen på Kongos folk få ett slut. ph
Torbjörn Wester är frilansjournalist.