Kommentarer kring frändefolkskrigen

● Under vinjetten »Frågor och svar« belyses i nummer 7/2020 de så kallade frändefolkskrigen. Jag har några kommentarer till svaret om dessa relativt okända krigshandlingar vid Finlands östgräns.

Syftet med krigshandlingarna var ingalunda enbart att »skapa ett Storfinland«, utan många av de aktivister som deltog strävade efter att hjälpa »grannarna« att bryta sig loss och skapa egna statsbildningar. Det stod tidigt klart att någon samfälld önskan att anslutas till Finland inte förelåg.

Artikeln hade vunnit på uppgifter, om än osäkra, om omfattningen på operationerna – i manskap och stupade räknat. Då hade nog krigens anonymitet delvis fått en förklaring. Vidare borde den finska statens tvehågsenhet ha framhållits mer. Krigen fördes på den finska sidan av frivilliga med begränsat stöd av det officiella Finland.

Om de svenska frivilliga sägs att deras deltagande i finska inbördeskriget och frändefolkskrigen hade stor betydelse för den »politiska utvecklingen i Sverige«. Och vidare anges att det var »vid dessa krigsskådeplatser som den moderna svenska högerextremismen föddes«. Med tanke på Sveriges mångåriga och mångfacetterade bindningar till Tyskland kan man tänka sig att utvecklingen där i oändligt mycket större grad påverkade högerextremismens framväxt här än ett relativt fåtal svenska frivilliga i österled.

»Den mäktiga finska fascismen (Lapporörelsen)« påstås ha ett Storfinland som en central dröm. Det fanns säkert enskilda medlemmar som närde den drömmen, men organisationens främsta mål var att med alla medel hålla kommunister och övriga vänstersinnade utanför politiskt inflytande i den finländska inrikespolitiken.

Lapporörelsen föll 1932 efter tre år i rampljuset, dels på eget grepp och dels tack vare en ung, finländsk demokrati som stod emot. Sven nilsson Skene