Kockan hade högre status än pigan

Ny forskning om kvinnorna i skogsbruket.

Exploateringen av svensk skog tog fart i början av 1900-talet. På varenda kvadratmil i norra Sverige fanns snart ett huggarlag av skogsarbetare som huserade i kojor och fällde timmer till sågverken.

De slet hårt, bodde dåligt och hade usla matvanor. Att deras hälsa var undermålig var varken bra för dem själva eller för produktiviteten.

Det var här som kockan kom in i bilden, en hittills inte särskilt uppmärksammad figur i svensk skogshistoria. Nu har hon fått ett forskningsprojekt och en bok tillägnad sig: Kockor – skogsbrukets glömda hjältar. I boken, utgiven av Sveriges lantbruksuniversitet och Skogsmuseet i Lycksele, intervjuas kvinnor som arbetade i skogen under 1940-, 1950- och 1960-talen.

Istället för att varje huggare själv skulle laga sin mat ordnade kockan måltider till hela laget. Hon jobbade ofta upp till sjutton timmar per dygn och hade till en början inget eget rum, bara ett förhänge framför sin koj i den gemensamma stugan.

I en instruktion från 1940-talet anges att kockan »skall sköta förläggningen så, att männen känna att kojan är som ett hem, där de efter dagens arbete kunna hämta vila och vederkvickelse«.

Systemet byggde på samma principer som det ideala hushållet vid den här tiden: husmor var först upp på morgonen och sist i säng.

– De här kvinnorna behövde vara tuffa. Och de som inte var det från början blev det med tiden.

Det säger Iréne Gustafson, kulturvetare, projektdeltagare och en av författarna till boken.

Mot bakgrund av att så många kvinnor har jobbat som kockor i Norrland är det märkligt att yrkeskategorin inte har uppmärksammats mer, menar Iréne Gustafson. En förklaring kan vara att skogsnäringen är en mansdominerad bransch, och att den dessutom är tätt sammankopplad med industrialisering och nationalekonomi.

– I jämförelse med männen var kockorna få och deras arbete togs för givet, så som hushållsarbete ofta gör, säger Iréne Gustafson. ph