1700-talets slavhandel
USA:S svarta befolkning härstammar huvudsakligen från västafrikaner som transporterades på skepp över Atlanten på 1700-talet. Men jämfört med övrig transatlantisk slavhandel var trafiken begränsad. Importen bromsades inte bara av att efterfrågan på ofri arbetskraft var större i Latinamerika och Västindien. Därtill kom att de rika kolonisterna i Nordamerika länge föredrog kontraktsarbetare från Europa. Vid mitten av 1700-talet utgjorde likväl de afrikanska och afrikanskättade slavarna minst en tredjedel av befolkningen i de brittiska besittningarna från Maryland i norr till gränsen mot Florida i söder. I North Carolina var 25 procent av invånarna svarta, i Maryland över 30 procent, i Virginia över 40 procent, och i South Carolina troligen över 60 procent. Idag utgör afroamerikanerna omkring 12,6 procent av USA:S samlade befolkning.
Dick Harrison
Urbefolkningen drevs västerut, och Nya världen delades upp i en latinamerikansk zon i Syd- och Mellanamerika och en huvudsakligen engelskspråkig i Nordamerika.
Remarkabla undantag var Quebec, som har förblivit franskspråkigt in i modern tid, och Alaska, som på 1730-talet hamnade i den ryska intressesfären.
Tsarernas intresse ebbade dock ut när den intensiva jakten på pälsdjur på 1800-talet resulterade i att resurserna tog slut och området blev ekonomiskt ointressant. Följden blev att Alaska, vars mineralrikedom ännu var okänd, såldes till USA 1867.
Sett ur ett efterhandsperspektiv ger likväl folköverflyttningen från Europa till Nordamerika på 1600- och 1700-talen inte ett imponerande intryck. Invandringen till kolonierna var relativt småskalig, något som även gäller importen av slavar från Afrika – som var betydligt mer omfattande i Latinamerika och Västindien.
En av de hämmande faktorerna, vid sidan av den höga kostnaden för att flytta över Atlanten, var de europeiska staternas merkantilistiska politik. Kungar och regeringar strävade efter att bygga upp en stor befolkning som kunde generera skatteinkomster, fungera som underlag för värvning av trupper och utgöra marknad för manufakturprodukter.
Många europeiska riken motarbetade följaktligen utvandringen. Man såg hellre att produktiva bönder och hantverkare levde i hemlandet än i Amerika. När de europeiska staterna till råga på allt kastades in i det ena storkriget efter det andra – sjuårskriget, franska revolutionskrigen och Napoleonkrigen – försvårades utflyttningen ytterligare.
Scenariot förändrades fullständigt under 1800-talet, när den europeiska migrationen över Atlanten antog proportioner som gör det
❞Invandringen till kolonierna var relativt småskalig, något som även gäller importen av slavar från Afrika.❞
relevant att tala om en folkvandring. Omkring 33 miljoner människor flyttade från Europa till USA mellan 1821 och 1930.
Huvudskäl var den enorma folkökning som berodde på introduktionen av vaccin och andra mediciner, den expanderande odlingen av nya grödor – främst potatis – och det faktum att staterna krigade mindre än förut. För många i det trånga Europa blev Amerika drömlandet, där det gick att skapa sig en bättre framtid än de begränsade tillgångarna gav utrymme för i hembygden. För andra emigranter handlade det, liksom tidigare, om sökandet efter religiös frihet från Europas statskyrkor. Dessutom svängde den politiska opinionen. De liberaler som under första hälften av seklet tillkämpade sig större inflytande över riksstyrelserna predikade en annan ekonomisk doktrin än vad deras merkantilistiska föregångare hade gjort. Politikerna yrkade på frihandel, och restriktionerna för utflyttning började avskaffas.
Inledningsvis var utvandringen till Amerika mest omfattande från Tyskland och Brittiska öarna. År 1854, ett av de första betydande utvandringsåren, emigrerade 215000 tyskar, 102000 irländare, 59000 britter och 27000 övriga nordvästeuropéer. Nordvästra Europa som helhet stod detta år för cirka nittio procent av all emigration till USA.
Bilden förändrades när seklet närmade sig sitt slut och Öst och Sydeuropa hade blivit massexportörer av blivande amerikaner. Särskilt under åren efter sekelskiftet strömmade ryssar, italienare och centraleuropéer till hamnstäderna med Amerikabiljetter i packningen.
Inget land bidrog med fler utvandrare, sett till den egna folkmängdens storlek, än Irland. Orsaken var den utbredda nöden på ön, vars befolkning var beroende av potatisskörd för sin överlevnad. 1840talets missväxt slog hårt: omkring en miljon irländare avled i svält eller hungerrelaterade sjukdomar.
Från att ha haft 8,3 miljoner invånare i mitten
av 1840-talet sjönk folkmängden till 4,4 miljoner på 1910-talet.
Näst störst emigration i förhållande till folkmängden hade Norge, med Storbritannien och Sverige som trea och fyra. Omkring 1,2 miljoner svenskar lämnade landet mellan mitten av 1800-talet och början av 1920-talet. Den överväldigande majoriteten, 97 procent, reste till USA. Siffrorna ska ses mot bakgrund av att den samlade svenska befolkningen vid sekelskiftet 1900 endast uppgick till 5,2 miljoner. Omkring 200000 personer återinvandrade dock så småningom till Sverige.
Den stora vågen av europeisk immigration i USA under 1800-talets andra hälft ägde rum parallellt med att även kineser började flytta dit. De amerikanska järnvägarna byggdes i stor utsträckning av billig kinesisk arbetskraft, och i städer som San Francisco skapade nykomlingarna stora egna kvarter, chinatowns.
Under 1900-talet mattades den europeiska immigrationen kraftigt av, bland annat som en följd av att de europeiska ekonomierna numera stod på stabila egna ben, med växande tätorter och arbetstillfällen. I gengäld blev invandringen från det spansktalande Amerika alltmer omfattande. I dag utgör latinamerikanerna den största och snabbast växande gruppen i nationen, med nästan 60 miljoner, motsvarande mellan 18 och 19 procent av USA:S befolkning.
Den stora förloraren på utvecklingen, såväl ur ett politiskt och ekonomiskt perspektiv som ett demografiskt sådant, är urbefolkningen. Den uppgår nu till drygt 5,2 miljoner invånare, eller 1,6 procent av befolkningen, i det land som anfäderna för några sekler sedan dominerade fullständigt. ph
❞I dag utgör latinamerikanerna den största och snabbast växande gruppen i nationen, med nästan 60 miljoner.❞