Svenska sändebud i revolutionens kaos
Ett fruktansvärdt skräckvälde råder i Ryssland – ryska revolutionen i svensk diplomatisk rapportering 1917–1919
»[M]edtag om möjligt Ajax Stockholm« telegraferade generalkonsul Claes Asker kort till svenska legationen i Moskva i november 1918.
Ajax var Askers hund, som han fruktade skulle glömmas kvar i kaoset när Sverige i största hemlighet och hast evakuerade sina beskickningar undan den eskalerande röda terrorn.
Den diplomatiska brytningen med bolsjevikerna innebar också slutet på två års dramatiska och svårtolkade händelser för de sändebud som hade befunnit sig mitt i ryska revolutionens världsomvälvning. Av 40 svenska beskickningar i ryska riket 1917 återstod nu endast en ensam kanslist.
Om detta diplomatiska och politiska skeende har översättaren Anna Pavlenko och journalisten Per Enerud skrivit en fascinerande berättelse, byggd på UD:S rapportering från »revolutionens faser och fasor« 1917–19. Utifrån arkivdokument skildras hur de svenska diplomaterna hanterade och värderade situationen på plats. Som neutral stat med relativt goda relationer till de nya makthavarna, fick Sverige under revolutionen en unik betydelse som vida översteg landets storlek.
Sverige var Tysklands skyddsmakt i Ryssland, vilket innebar att man som neutral tredje part hade åtagit sig att bevaka tyska statens intressen i landet när de diplomatiska förbindelserna mellan de krigförande länderna hade avbrutits.
Bokens inifrånperspektiv fångar svårigheten att mitt uppe i skeendet förstå vad som egentligen pågick. Nya makthavare dök upp och försvann lika fort igen. I UD:S lägesanalys från april 1917 konstaterades profetiskt att regeringschefen Aleksandr Kerenskij »har mycket litet sinne för verklighet och är för lite statsman för att kunna uträtta ett fortsätt lyckosamt arbete«.
Ett halvår senare var han avsatt. Samtidigt visar den diplomatiska korrespondensen att händelser som i efterhand har uppfattats som historiska milstolpar inte alltid noterades av svenskarna på plats. För diplomaterna föreföll februarirevolutionen uppenbarligen först som en av många liknande protester och det saknas – till skillnad från i dåtida svensk press – också rapporter hem till UD om mordet på tsarfamiljen.
andra dokument framstår idag som kuriösa, som när utrikesminister K A Wallenberg i ett krypterat telegram bad beskickningen i Petrograd att hålla ett öga på Hjalmar Branting. Denne var den första utländska politiker som besökte den ryska huvudstaden efter februarirevolutionen och hans resa väckte stor uppmärksamhet – och svensk oro. Ambassadören kunde dock lugna Wallenberg med att Branting under sitt besök hade betonat vikten av reformism och lugn demokratisk utveckling. ett återkommande tema är osäkerheten kring vem som egentligen styrde Ryssland och med vilket mandat. »Ryktena flyga genom luften och äro så motsägande, att summa summarum av allt är att man ingenting vet«, skrev Asker träffande. Situationen förvärrades ytterligare när bolsjevikregimen upphävde alla gamla diplomatiska spelregler. Nu om inte förr stod det klart att endast våldets mandat styrde.
År 1924 återöppnades den svenska ambassaden i Moskva, nu i Sovjetunionen. Om Ajax hann evakueras eller blev revolutionens offer förtäljer dock inte UD:S arkiv. ph lina sturfelt
Fil dr i historia, Lunds universitet