FRÅGOR & SVAR
Experterna förklarar.
SVAR Dragsvik var en nybyggd rysk militärförläggning (tagen i bruk 1913) tre kilometer utanför Ekenäs i svenskspråkiga Västnyland, nio mil väster om Helsingfors. I maj 1918 inrättades här i all hast ett fångläger för omkring tiotusen »röda« fångar från det nyligen avslutade kriget, där den »vita« sidan vann. Resultatet blev en veritabel humanitär katastrof, och Nordens kanske största massgrav. Under de följande fyra månaderna dog tretusen fångar av svält, sjukdomar och bristande hygien. Dessutom sköts 13 fångar.
Efter kriget hade de vita segrarna cirka 80 000 tillfångatagna röda – drygt två procent av landets befolkning. Dessa beslöt man att hålla i förvar tills deras skuld i upproret mot landets lagliga regering, och eventuella andra brott, hade utretts. Bland annat ansågs de nyligen tömda ryska militärkasernerna i Dragsvik vara lämpliga förvaringsplatser.
Den första tiden i fånglägret var kaotisk. Den 23 maj 1918 anlände trehundra arbetsfångar från Helsingfors för att omgärda en cirka 250 gånger 500 meter stor yta på området med taggtråd. Sex dagar senare kom det första tåget med 800 fångar, liksom den nyutnämnda lägerledningen som skulle organisera fånglägret.
Men någon organisation hanns inte med. Redan åtta dagar senare trängdes 7300 fångar i trälidren och de fyra tegelkasernerna på området. Som flest var fångarna, enligt officiella dokument, 8597 stycken, den 24 juni 1918.
De hygieniska förhållandena var obeskrivliga. Latrinerna stockade sig genast och avträden byggdes över öppna gropar. Lägerfångarna gick och sov i samma kläder som de hade på sig när de greps. Några bytes eller sängkläder fanns inte, inte heller någon bastu eller något vatten att tvätta sig med.
Vakterna var så få att man först i juli kunde låta fångarna gå ner till stranden strax utanför stängslet för att tvätta sig. Vattenbristen blev snabbt akut varför dricksvattnet fick stängas av dagtid. Just den plågande törsten i sommarhettan är något som många överlevande fångar återkommer till i sina nedskrivna minnen, liksom myriader av löss och annan ohyra i lägret.
Även matbristen var akut, särskilt i början av sommaren. Armén klarade helt enkelt inte av att skaffa fram mat
i livsmedelsbristens Finland till så många fångar. Rågen var slut i Finland.
Vid midsommartid saknades bröd i tre-fyra dagar, och fångarna kunde bara serveras en halv salt sill till frukost och en skopa soppa på eftermiddagen.
Räddningen för fångarna blev kreatursfodret havre, som nu med sådor (skalet) och allt bakades till en stickig havrekaka (»murikka«). Ofta serverades en starkt luthaltig soppa, gjord av norsk torkad klippfisk, som fångarna hade svårt att få i sig. Vid en kontroll visade sig orsaken vara att torrfisken blöttes upp genom att låta den ligga tre dagar i det sommarljumma strandskvalpet i havsviken.
En stor del av fångarna var aktivister inom arbetarrörelsen, som hade suttit häktade av de vita i Österbotten ända sedan februari. Många av dem var svaga och sjuka redan vid ankomsten – bland annat grasserade rödsot och recurrensfeber (skyttegravsfeber) bland dem. Den sistnämnda farsoten spreds till snart sagt alla fångar, vilket bidrog till att Dragsvik blev fånglägret med den högsta dödligheten i Finland.
I juli omkom i medeltal drygt trettio personer dagligen i Dragsvik. Den 20 juli dog 60 fångar – finländare i sin bästa ålder.
Vid det laget hade senaten (regeringen) beordrat villkorlig frigivning av »mindre skyldiga« fångar. Statsförbrytelsedomstolarna sände hem en del fångar – men de som dömdes till fängelsestraff sändes tillbaka till Dragsvik. En del av området avskiljdes till tukthus, där de dömda hölls separerade från rannsakningsfångarna.
I tukthuset var förhållandena som allra vidrigast. »Något motsvarande har inte setts ens i tsardömets värsta fängelser«, skrev professorn och medlemmen av Nobelkommittén Robert Tigerstedt, efter en granskning i slutet av juli.
Hans hemligstämplade rapport läckte ut till pressen i Sverige och åstadkom en skandal.
Kanske var det därför som ansvaret för fånglägren den 15 september 1918 överfördes från armén till den civila fångvårdsstyrelsen. Därefter avtog dödligheten. ph sture lindholm
Historielärare och författare som bland annat har skrivit boken Fånglägerhelvetet Dragsvik – massdöden i Ekenäs 1918 (2018).