Invandringen till USA
För 400 år sedan, 1620, seglade en grupp engelsmän över Atlanten med fartyget Mayflower. De var inte de första nybyggarna i Nordamerika, men de ses som symboliska pionjärer för den enorma och mångfacetterade invandringsvåg som skapade USA.
För 400 år seglade 102 emigranter med Mayflower till Nordamerika. I dess kölvatten följde den våg av invandrare som skapade dagens USA.
Alla amerikaner med anspråk på ett minimum av historisk allmänbildning vet vad som åsyftas när de hör ordet mayflower, »majblomma«. De tänker inte på flora och vårgrönska utan på ett skepp – det mytomspunna fartyg som de har fått lära sig i skolan att allt egentligen började med, när grundstenarna lades till USA.
Mayflowers resa från Plymouth i England till Cape Cod i Massachusetts på hösten 1620 är ikonisk i nordamerikansk historia. Enligt nutida kalender avseglade »pilgrimerna«, som de kallade sig, den 16 september och anlände den 21 november. Allt som allt landsteg 102 emigranter i det som senare skulle komma att kallas New England, där de grundade en av de små självmedvetna kolonier som i sinom tid utvecklades till dagens supermakt.
Det var inte ett kungligt och statligt projekt, utan ett individuellt initiativ av de människor som omedelbart före landstigningen slöt ett förbund med varandra, the Mayflower Compact, som fastlade grunderna till vad som ofta har karakteriserats som en tidig form av demokrati. Genom förbundet slog de fast att envar i den blivande kolonin hade ansvar för att samarbeta för det gemensammas bästa.
Men »pilgrimsfäderna« var inte de första européerna i Nordamerika, inte ens om vi begränsar oss till engelsmän. Faktum är att de inte ens var på väg till New England utan till Virginia, där det redan fanns en engelsk koloni sedan 1607. Att det inte blev som tänkt berodde på att vädret och proviantbristen hindrade dem från att segla vidare söderut.
Virginias huvudstad hette Jamestown, uppkallad efter Englands kung Jakob I (på engelska James I) vars intoleranta religionspolitik var huvudorsaken till att folket på Mayflower inte längre ville bo kvar i sitt hemland.
Vid tiden för Mayflowers resa var Virginia ett etablerat faktum, även om den unga kolonins historia hade varit skakig. Till en början hade det gått trögt för kolonisterna, eftersom de var ovana vid det nya landet och ideligen råkade i bråk med urbefolkningen, indianerna.
Att de överhuvudtaget klarade sig under de första åren berodde på enskilda individer som mäklade fred mellan parterna. Mest ryktbar är historien om Matoaka, dotter till hövdingen Powhatan, som är mer känd under sitt barndomssmeknamn Pocahontas, »lilla busungen«. Enligt en ryktbar skröna räddade Pocahontas den engelske kaptenen John Smith från att avrättas, något som har gett upphov till en av USA:S mest kända legender (och i förlängningen en Disneyfilm).
Vad som under alla omständigheter är sant är att Pocahontas togs som krigsfånge 1613. Syftet var att tvinga fram en utväxling: Powhatan skulle återfå sin dotter om engelsmännen återfick fångar, vapen och verktyg som indianerna hade lagt beslag på. Under året i fångenskap lärde sig Pocahontas tala bra engelska, lät döpa sig, antog namnet Rebecca och ställde in sig på att fortsätta leva med kolonisterna.
Den 5 april 1614 gifte hon sig med John Rolfe, och äktenskapet ledde till att fientligheterna mellan parterna temporärt mattades av. Pocahontas avled under en vistelse i England 1617, sedan hon hade gjort succé vid Jakob I:s hov.
Det var dock inte Pocahontas som avgjorde
kolonins öde utan européernas nya favoritlast: rökning. På 1610-talet började kolonisterna i Virginia, med Rolfe i spetsen, odla tobak. Försöken slog väl ut, och snart anlades nya odlingar. Framgången ledde till behov av nya marker, varför indianerna drevs bort.
Ett par decennier senare upprepades historien i Virginias grannkoloni Maryland, som grundades 1632 på initiativ av lord Baltimore i förhoppningen att området skulle bli en fristad för engelska katoliker. Förvisso sökte sig många katoliker dit, men framför allt blev Maryland en blomstrande tobakskoloni. I takt med att rökningen spred sig över världen blev Virginia och Maryland allt förmögnare.
❞Det var dock inte Pocahontas som avgjorde kolonins öde utan européernas nya favoritlast: rökning.❞
Majoriteten av de 102 passagerarna på Mayflower sökte sig emellertid inte till Nordamerika för att berika sig på tobaksodling. De var radikala protestanter, puritaner, som ville undslippa påtryckningar och förföljelse från den anglikanska statskyrkans sida. Det samhälle de grundade, Plymouthkolonin, följdes snart av andra utposter. Allt från religiösa flyktingar – till exempel kväkarna i Pennsylvania – till tobaksentreprenörer vid Chesapeake Bay och pälsjägare i norra Kanada lämnade på 1600-talet sitt gamla hemland för en framtid på andra sidan Atlanten. Under andra hälften av seklet fanns det ett flertal engelska kolonier, från Newfoundland och Hudson’s Bay i norr till South Carolina och Västindien i söder.
Nordamerika var (och är) stort, och engelsmännen var inte ensamma om att söka lyckan i väster. Många immigranter till de engelska kolonierna kunde inte ens tala engelska. Tyska anabaptister, senare kända som amish och mennoniter, var hjärtligt välkomna att slå sig ned i vissa kolonier, och de följdes av andra tyskar. Det engelska Nordamerika blev alltså
både tysk- och engelskspråkigt. Därtill kom att Spanien, Frankrike, Nederländerna och Sverige utmanade engelsmännen om kontrollen över det blivande USA. Spanjorerna hade redan tagit kontroll över Florida, varifrån de hade kastat ut fransmännen på 1500-talet.
Frankrike expanderade från Kanada i norr och Louisiana i söder, med Mississippi och de stora sjöarna som viktiga samfärdsleder för kolonisation. Nederländerna tog kontroll över Hudsonfloden, med Nya Amsterdam på Manhattan som viktigaste säte.
Svenskarna, som även hade med sig många finnar, slog sig ned i Delaware med omnejd, bland annat på platsen för dagens Philadelphia, där de grundade Nya Sverige.
Till en början var alla dessa stater aggressiva konkurrenter till de engelska kolonierna – och till varandra. Det var långt ifrån givet huruvida någon av parterna skulle kunna vräka de övriga och ta över deras territorier, detta i synnerhet som man även måste ta hänsyn till urbefolkningens samhällen, vilka visserligen decimerades av européernas sjukdomar men som inte var villiga att ge upp landet utan kamp.
Att engelsmännen segrade berodde på att de verkligen prioriterade sina kolonier, både demografiskt och ekonomiskt. Sverige koncentrerade sig på sitt Östersjövälde, vilket gjorde det svårt att stå emot trycket från Nederländerna på andra sidan Atlanten. Nederländerna erövrade visserligen Nya Sverige, men kort tid senare gick deras egna nordamerikanska besittningar förlorade till England, eftersom myndigheterna i hemlandet prioriterade kolonier i Asien. Nya Amsterdam blev New York.
Under 1700-talets europeiska storkrig kom turen till de franska kolonierna, som engelsmännen lade under sig efter hårda strider. Steg för steg bredde alltså det engelska väldet ut sig över den nordamerikanska östkusten, med betydande inslag av tyskar, holländare, fransmän och andra folk som välkomnades och tolererades av de koloniala härskarna.
På 1700-talet ökade immigrationen. Fattiga jordbrukare, religiösa avvikare och djärva företagare anlände både från Brittiska öarna – en särskilt viktig grupp var skotskirländarna från Ulster – och från kontinenten.