En liten handbok om hur adelsmän ska uppföra sig ger en spännande inblick i 1600-talet.
En tidig svensk historieskrivare har lämnat efter sig en liten volym som ger intressanta inblickar i 1600-talets syn på hur en adelsman borde uppträda.
Bmenoken är tunn, blott 112 sidor,
har ett stort innehåll. Om san edelheet, en liten tractat, författad av 1600-talshistorikern Aegidius Laurentii Girs, behandlar människans ädelhet. Ett första tema handlar om att Gud skapade människan till sin avbild. Ett andra berör »dygdernas verk och övning«, det vill säga att människan kan öva upp förmågan till dygd. Ett tredje tema poängterar »ursprung av börd och adligt blod«, det vill säga att ädelhet också kan vara ärftlig.
Det är framför allt kombinationen av det andra och det tredje temat som bidrog till att Aegidius Girs lilla traktat blev ett måste för alla som var adel eller aspirerade på att bli det. Boken trycktes i Stockholm 1627 när Sverige höll på att bli en europeisk stormakt, ett år innan det väldiga krigsskeppet Vasa sjönk och fem år innan Gustav II Adolf dog vid Lützen.
Adeln var ett aktuellt diskussionsämne i Sverige vid denna tid. År 1626 infördes den så kallade Riddarhusordningen som delade in adeln i tre klasser, enligt följande:
1. Herreklassen, som bestod av grevar och friherrar, även kallad högadeln. 2. Riddarklassen, som bestod av riksrådsättlingar utan några titlar, också den högadel.
3. Svenneklassen, som utgjordes av landets övriga adel, enbart lågadel.
Samtidigt höll synen på adelns roll och funktion i samhället på att förändras. Kraven ökade på att adeln skulle tjäna staten och inte bara leva privilegierade liv på sina sätesgårdar. Den skulle omvandlas till en tjänsteadel. Idén om en förändrad adelsroll förutsatte dock skolning och utbildning. Utvecklingen mot en adel i skolbänken började
förvisso redan på 1500-talet, men den kom att accentueras under 1600-talet, mycket tack vare personer som Girs.
Aegidius Laurenti girs (1583–1639) kom från Södermanland och studerade i bland annat Rostock och Wittenberg. Precis som statsmannen Johan Skytte kunde han tack vare sin lärdom knyta vänskapliga band med Gustav II Adolf.
Girs ansvarade på 1610- och 1620-talen för uppfostran av kungens adliga kammardrängar. Efter att de hade tömt den kungliga pottan, tagit fram ett par rena hosor och serverat Gustav II Adolf frukost, drillades ynglingarna i latinets deklinationer och konjugationer. Felaktiga svar straffades med slag på ömmande fingrar av en hård men rättvis Aegidius Girs.
Vid sidan av sitt läraryrke bedrev han egen forskning, och då fick pojkarna
❞Girs ansvarade på 1610- och 1620-talen för uppfostran av kungens adliga kammardrängar.❞
pusta ut med kungligt slavgöra i stället. Hans stora intresse för svensk historia visade sig bland annat i flera små arbeten om Gustav Vasa och de efterföljande kungarna.
Hans mest kända verk var Om san edelheet, en liten tractat. I den lilla boken gav han ord för tidens nya syn på den svenska adeln.
En sann adelsman skulle arbeta utan egen vinning för det allmännas bästa – dygd och ära skulle utgöra adelskapets lön. Det uteslöt borgare och handelsmän, som ju arbetade för att tjäna pengar.
»För den skull kunna ej hantverksmän eller krämare med rätta begåvas med sådan adlig ära: alldenstund deras bedrift anser icke allraförst det gemena goda, utan hellre egen vinst och nytto«, skrev han i boken.
aegidius girs motto, att adelsmannen oegennyttigt ska viga sitt liv åt att tjäna landet och endast trakta efter dygdens lön, satte ramarna för diskussionen om adelns roll i det nya stormaktstida bygget. I tidens litteratur, dikt och politiska liv fördes dygder fram: trohet, flit, lugn, kompetens, rättvisa, tålamod, ödmjukhet, visdom, klokhet, vaksamhet, förstånd och driftighet.
Dygd blev något av tidens modeord, Girs med flera talade om virtus och honor (dygd och ära) och det handlade om förtjänstfulla egenskaper som (huvudsakligen) en man skulle utveckla. En central dygd var trohet. En adelsman skulle vara trogen sin kung, sitt rike, sitt politiska kall och sitt stånd, på daglig basis.
Trohet gentemot maka och familj betonades inte lika ofta. Den togs för given, eftersom äktenskapets band var knutet under Guds inseende.
en annan central dygd i adelns uppsättning av förtjänstfulla egenskaper var lugn. Det ska förstås som ett »stoiskt« lugn, även om Girs inte använder just den termen. Att vara balanserad och behärskad när det stormade i livet var ett tecken på både bildning och självkontroll – en sådan person hade karaktär.
Inte minst behövde adelsmannen sitt stoiska lugn när han mitt i stridens larm var tvungen att fatta ett snabbt beslut rörande sitt regemente. När leden av soldater glesnade och ropen från sårade efter Gud, om nåd och barmhärtighet och slut på lidandet utsatte hans själsliga pansar för hårt tryck, ja då gällde det att fatta rätt beslut: avancera eller dra sig tillbaka?
sett ur detta perspektivet bär Aegidius Girs bok inte bara vittnesbörd om adelns omvandling till en tjänsteadel, utan också om det blivande stormaktstida Sverige.
Hans lilla traktat lade, tillsammans med andra liknande skrifter, den ideologiska grunden för det som väntade precis runt hörnet. ph
Bo Eriksson är docent i historia vid Stockholms universitet och författare.