Äktenskap var målet för piga och dräng

Nya rön om tjänstehjonens liv på 1600-talet.

Hur var det att vara piga eller dräng under det tidiga 1600-talet? Tjänstehjonen som levde och arbetade för fyrahundra år sedan har lämnat få spår efter sig. Men i rättsprotokollen går de att få syn på – som vittnen, brottsoffer, eller misstänkta.

Och det är just sådana dokument som Paul Borenberg, historiker vid Göteborgs universitet, har använt för att närma sig tjänstefolkets vardag under tidigmodern tid. I sin avhandling Tjänstefolk – vardagsliv i underordning, Stockholm 1600–1635 kartlägger han denna grupp som under perioden utgjorde mellan en femtedel och en tiondel av Stockholms befolkning

– Jag ville förstå vad en ung människa hade att förvänta sig i början av 1600-talet, sett ur deras eget perspektiv, säger Paul Borenberg.

Något fritt val för de unga handlade det knappast om, arbetstvång rådde och alternativet var kanske att bli soldat, tiggare eller helt enkelt att gå under. Till hjonens uppgifter hörde att springa ärenden, transportera varor och stå i bodar. Men också – för drängarna – att slåss för sin husbonde om han hade hamnat i fejd med någon. Sådana fall finns beskrivna i Stockholms stads tänkeböcker, som Borenberg studerat.

Både pigor och drängar var i hög grad utlämnade till husbondens och matmoderns godtycke.

– Blev ett hjon illa behandlat krävdes det att någon annan husbonde backade upp dem, för som enskilda hade de ingen talan.

Trots ofriheten fanns möjligheter för de unga att bygga nätverk, knyta kontakter, umgås och hitta en partner. Äktenskapet var målet, men för att kunna gifta sig behövde en ung man en gård, en verkstad eller annan egen försörjning. Något som långt ifrån var möjligt för alla.

– Att vara piga eller dräng var inte karriärbefrämjande, säger Paul Borenberg. För att komma framåt krävdes ett arv. ph