Slaveriet splittrade unionen
1860 Republikanen och slaverimotståndaren Abraham Lincoln väljs till USA:S president. South Carolina utträder ur unionen.
1861 Elva utbrytarstater med South Carolina i spetsen bildar Amerikas konfedererade stater med Jefferson Davis som president. Inbördeskriget bryter ut den 12 april när sydstaterna bombarderar den unionstrogna fästningen Fort Sumter i staden Charleston. I juli besegras nordstaternas unionsarmé av de konfedererades »rebellstyrkor» vid floden Bull Run i Virginia.
1862 Abraham Lincoln utfärdar sin berömda emancipationsproklamation om slaveriets upphävande den 22 september, kort efter det blodiga men oavgjorda slaget vid Antietam i Maryland. Utspelet stärker unionens legitimitet i omvärldens ögon, och omöjliggör de franska och brittiska planerna om ett ingripande i inbördeskriget på sydstaternas sida.
1863 Krigslyckan vänder till nordstaternas fördel efter slaget vid Gettysburg den
1–3 juli, där väsentliga delar av general Lees Virginiaarmé går förlorade.
1864 Den 15 november inleder nordstatsgeneralen William T Sherman sitt herostratiskt berömda härjningståg
– »Sherman’s March to the Sea« – från Atlanta till Savannah i Georgia för att knäcka sydstaternas krigsvilja.
1865 General Lee kapitulerar med den konfedererade huvudarmén den 9 april, fem dagar senare mördas Abraham Lincoln av den förbittrade sydstatsanhängaren John Wilkes Booth under ett teaterbesök i Washington. Lincolns emancipationsdeklaration antas av kongressen som det trettonde tillägget till konstitutionen.
Krigets slutnota i antal döda: över 620000 soldater och ett okänt antal civila. Detta gör inbördeskriget till den blodigaste konflikten i Amerikas historia.
den lästes av svenskar i hela landet. Tidningens grundare var den småländske prästen Tufve Nilsson Hasselquist (1816–91) som hade startat tidningen eftersom han var orolig att svenskarna skulle tappa sin »rätta« lutherska gudstro i det nya landet, där så många olika religiösa inriktningar fanns.
Hasselquist var även politiskt engagerad och tog ofta starkt avstånd från slaveriet. Tidningen Hemlandet kom därför tidigt att ge sitt fulla stöd åt det slaverifientliga republikanska partiet, med Abraham Lincoln i spetsen.
Därför gladde det Hasselquist när de svensk-amerikanska samhällena gav Lincoln sitt uttalade stöd i presidentvalet 1860. Under valkampanjen kom frågan om slaveriet att bli den absolut viktigaste. Många svenskar, likt Hasselquist, var kritiska till slaveriet av religiösa eller humanistiska skäl. Andra var rädda att en utbredning av detsamma skulle innebära att de stora slavgodsen i söder expanderade och lade under sig allt mer jordbruksmark på bekostnad av småbrukarna.
Med sitt slaverimotstånd, sin omtalade ärlighet och sitt enkla ursprung föll det sig därför naturligt för de flesta svenskar att lägga sin röst på Lincoln.
När sydstaterna några månader senare började att begära utträde ur Unionen, och ett inbördeskrig snabbt tycktes närma sig, slöt många svenskar åter upp bakom Lincoln och regeringen i Washington. I Hemlandet kunde man läsa:
»Slafveriet är ett förfärligt brott hvad södern än må tänka. Eld kan icke bränna denna åsigt ur nordens folk. Att göra oss medbrottsliga i dess spridande och förevigande är att begå ett tredubbelt brott: mot mänskligheten, våra egna samveten och emot Gud. Låtom oss vara tåliga och inte påskynda en orättfärdig fred.«
Det dröjde inte länge efter krigsutbrottet innan nordstaterna fick utstå ett par rejäla bakslag på slagfälten. På grund av detta började frivilliga soldater för den fortsatta krigsinsatsen att efterfrågas under sommaren. Kvoterna fylldes snabbt eftersom kriget spred ett patriotiskt rus genom landet, som även de
svensk som avancerade till hög sydstatsofficer var den i Stockholm födde Augustus Forsberg (1832–1910), som kom att bli överste.
❞Det bildades även några enheter som till största del bestod av svenskar.❞
svenska emigranterna rycktes med i. När »den hederlige gamle Abraham« kallade, skyndade många svenskar iväg till rekryteringskontoren för att söka tjänstgöring i de frivilligförband som höll på att sättas upp.
De flesta svenskar kom att ingå i vanliga nordstatsförband, men det bildades även några enheter som till största del bestod av svenskar. Exempelvis upprättades i Illinois två svenska infanterikompanier och ett svenskt artilleribatteri. I Minnesota fanns blandade skandinaviska kompanier, och i såväl Chicago som New York fanns svenska milisgrupper kallade Svea Guards, respektive Svea Garde.
Dessa blågula enheter föddes bland annat genom att olika svenska invandrarsamhällen slöt upp gemensamt, eller när en särskilt drivande svensk förening eller företrädare upprättade sin egen enhet. Ett exempel på det senare är det artilleribatteri i Illinois som upprättades av en viss Axel Silfversparre, född i Strängnäs 1834.
Genom sin adliga börd och sitt speciella levnadsöde stack Silfversparre ut bland de svenska emigranterna. Innan han utvandrade till USA hade han i Sverige varit officer vid Svea artilleriregemente. I det nya hemlandet upprättade han med en kamrat ett artilleribatteri i Chicago, och rekryterade soldater via annonser i Hemlandet.
Silfversparres batteri fick sitt första elddop under slaget vid Shiloh våren 1862, och det skulle komma att vara verksamt fram till krigsslutet. Grundaren själv skulle dock inte vara en del av batteriet särskilt länge. Kort efter Shiloh ställdes han inför krigsrätt på begäran av sina underordnade. Det sades att Silfversparre hade öppnat manskapets post för att se till att de inte skrev något ofördelaktigt om honom, och att han därtill ska ha varit berusad under slaget.
Svensken friades från dessa anklagelser, men en kort tid därefter drogs han inför rätten igen. Denna gång var det ingen mindre än den berömde unionsgeneralen William T Sherman